Kompis dotter mobbade min - vad säga/göra?

slamusen, helt rätt igen. jag har dock inte den relationen till den här mamman ifråga. kanske är det våra trassliga relationer sins emellan som kommer till uttryck mellan våra barn. 
att jag gjorde som jag gjorde kanske är för att jag faktiskt vill bryta och har velat göra det länge. om våra barn hade haft en bra relation så hade jag nog satt större värde på vänskapen.
men jag har en känsla av att mamman ifråga innerst inne inte bryr sig så mycket om ifall min dotter blir ledsen och sårad eller inte - och då vill jag nog inte värna om vänskapen (eftersom jag då uppenbarligen är den enda som gör det) 

just det, man borde definitivt inte känna agg mot dottern.
hjärtat sätts dock på hårda prov i såna här situationer.
rent instinktivt kan man inte låta bli att känna ilska när ens eget barn utsätts för elakhet.
jag visade dock absolut inget sånt gentemot barnet utan försökte av alla krafter att bemöta henne med vänlighet.
ska sägas att det är första gången som jag känner så inför ett barn: att det är väldigt svårt att tycka om…

Kajee, jo, det var nog magstarkt.
Jag var dock arg över att mamman agerade döv, blind och stum inför sin dotters beteende när hon upprepade gånger gjorde min dotter ledsen.
Och att hon sedan låtsades som att ingenting hänt.
Så jag tog i med grövre ord än jag annars skulle gjort. Det blir ju så när man känner sig kränkt, att man får lust att kränka tillbaka. 

men har ni inte upplevt att det är otroligt svårt att säga ifrån i stunden? 
"mina barn och andras ungar"-fenomenet?
jag vill verkligen lära mig att göra det!  

Jag tycker att det är mycket enkelt faktiskt. En förälders roll är i första hand att skydda och värna de egna barnen. Far de illa på något sätt, som här i mötet med det andra barnet, försöker man gå emellan, styra upp och säga ifrån. Hur andra människor kan uppfatta det anser jag är irrelevant. Eller kanske att det är en prioritetsfråga. Så i fräämsta hand tacklar man problemen när de uppstår, i efterhand att man ringer eller pratar med varandra. SMS anser jag är fegt att ta till när det kommer till problem eller relationer därför att de ger alltför stort tolkningsutrymme och det är dessutom inget annat än en monolog.

yes, det är väl typiskt mig som är förstagångsförälder.
vår dotter ska börja på föräldrakooperativ snart. hoppas då lära mig en massa tricks  

Jag är mamma till en dotter som har mobbat, jag kommer ihåg att mamman till "offret" var livrädd för att säga något till mig. I vilket fall tog jag tag i det för det ska man göra då jag tror att min dotter inte mådde bra själv just då, vore jag du skulle jag säga upp kontakten med den andra mamman om hon vägrar att ta tag i det. Man måste lära sina barn empati för det är inget som är medfött och jag skulle inte utsätta mina barn för någon som inte får lära sig det.
Många barn härmar andra och om ni inte står upp för henne, då vet hon inte hur eller varför hon ska stå upp för sig själv. Låt det inte hända igen och om den andra mamman inte tänker uppfostra sitt barn då kan inte ni heller göra det och vill du att ditt barn ska bli som henne?

I en sådan situation om jag ser att mitt barn uppenbarligen blir både kränkt, ledsen och kanske slagen så skulle jag absoolut säga till! Speciellt om den andra mamman inte gör något!  På ett fint sätt skulle jag förklara för barnet, så att mamman också hör, att det verkligen inte är okej.

Sms efteråt är kanske lite dumt. Iställer kunde du ha pratat öga mot öga där eller ringt. Ring nu istället eller vänta tills ni träffas en annan gång om det blir snart?

Det är INTE barnets fel, trots att man säkert har mycket svårt att tycka om just det barnet. Barnet kan också ha någon form av diagnos (så små barn blir sällan diaknostiserade med syptomen kan ju finnas) så det kan man också ha i bakhuvudet. Hur som helst så behöver även det barnet lära sig vad som är rätt och fel, annar gör man ju barnet en björntjänst.