Är skicka upp på rummet samma sak som skamvrån?

"Förvisar" man barnen genom att _då och då_  markera att man inte orkar lyssna på oavbrutet illvrålande och hänvisa barnet till rummet/annan plats tills det är lugnare?? Jösses, snacka om att ta i så att man blir blå...
Eller att helt sakna förmåga att tänka i gråzoner... Att alltid bära in på rummet vid minsta utbrott har jag inte sett någon förespråka. De flesta som  hänvisar till rummet gör det val bara någon ENSTAKA gång av alla utbrott. I 9 fall av 10 tröstar man, har i famnen, sitter med tills barnet lugnat sig, lyckas prata barnet ur ilskan osv.

Du kan tro vad du vill men våra barn "förvisas" inte av någon av oss.  Vi älskar dem ohämmat och sätter i princip alltid deras behov främst. Men resonerar som så att när ett rätt stort barn (typ 3-4 och större) för femte gången samma dag förstör den sociala samvaron för alla hemma (föräldrar och syskon) genom att bete sig sjukt illa för att h*n inte får något som h*n redan vet när NEJ, då tryter det. Då anser vi att barnets behov är att veta att gränsen för hur man beter sig är nådd med råge, ett muntligt "det är inte okej att göra så" räcker inte utan då får man helt enkelt gå till sitt rum och vara förbannad där. Vi föräldrar och syskon ska inte behöva lyssna på dagens femte utbrott för något man VET att man inte får. Men när ungen kommer tillbaka är h*n hur välkommen som helst och vi har ju faktiskt redan visat via fyra utbrott att det är okej att bli arg och i VISS MÅN leva ut det bland andra. leva ut det i ensamhet får man alltid. 

Jag tycker visst att många säger emot mig i sakfrågan. Flera påstår i alla fall att mina "metoder" går ut på att kränka, förvisa och trycka ner mina barn och eftersom det inte är sant någonstans sägs det ju emot ganska ordentligt.

Man blir inte kränkt när man inte tillåts skrika sönder trumhinnorna på sina föräldrar bara för att man inte får godis en tisdag. Kränkt blir man om man inte får _skrika_ , dvs någon håller för munnen på en eller hotar en så att man är tyst. Och kränkt blir man om mamma eller pappa inte någonsin är nära när man skriker. Men om mamma ledsnar efter att i en halvtimme varit nära sitt skrikande barn (som är argt för en så odramatisk sak som att det inte får godis en tisdag) och till slut hänvisar till rummet utan att själv följa med, då kränker man INTE. Inte om man tydligt förklarar att det bara är pga skriket och att man själv är trött i öronen.

Jag är mamma och älskar mina barn och jag offrar massor för deras skull. Men det finns gränser också för mig. Jag ser det som en av mina uppgifter att lära mina barn att ALLA människor förtjänar respekt och att också föräldrar kan bli ledsna, trötta och arga. Jag ska lära dem att jag älskar dem hur de än beter sig, men att jag inte ställer upp på alla beteenden. Jag "förvisar" dem inte ett enda dugg om jag anser att det räcker med fyra skrikutbrott rakt i mina öron under en och samma eftermiddag och skickar 4-åringen till rummet när det femte kommer. Min 4-åring är förståndig (uppfostrad? genomdiskuterad?) nog att förstå att det är urjobbigt för mig när hon beter sig så illa och förstår varför hon ska till rummet. Dessutom är hon självständig och trygg nog att sura en stund själv utan vuxen, hon klarar det. I vår familj ÄLSKAR vi varandra och VISAR det, då klarar barnen gränssättning och konflikter utan att förlora självkänslan.

Ppetra
Om vi tar mitt fall som ex:
2-åringen illvrålar och INGEN får någon annan respons från henne. Hon skriker ännu mera om vi försöker prata med henne och blir FULLSTÄNDIGT hysterisk om man tar i henne. Då är det inte mycket diskussioner som fungerar, eller hur? Jag har försökt att hålla henne när hon blir sådan och det gör saken ännu värre och hon skriker sig hes och är en spännbåge.  Det är mycket möjligt att hon "ger upp" snabbare men i det här fallet betyder det också att vi får igenom vårt budskap och hon kanske kan klättra upp på sin stol och få sin mjölk (om det var det som var problemet från start, att hon skulle sitta på sin stol för att dricka)

Betyder det här att vi "förvisar" henne då? När vi talar om för henne att hon absolut får vara hur arg hon vill och skrika hur mycket hon vill men INTE i våra öron? Hade vi bara haft henne kanske vi hade hanterat det annorlunda men nu är det ju inte så.

Håller med de senaste två talarna... Jag tycker också det är att ta i att prata om "skamvrå" för att man inte orkar ha ett gallskrikande barn vid bordet utan bär in på rummet en stund. Det är inte alls fel enligt mig att göra så. Min son har successivt börjat lära sig hur man uppför sig vid matbordet och det har varit vårt mål. Kränka det tycker jag är att gapa och skrika på barnen när de gör fel, inte lugnt lyfta bort barnet.

Att tänka att man alltid ska vara pedagogisk och resonera med sin 2-3 åring i alla situationer då tror jag lätt man hamnar i någon sorts "låt-gå" uppfostran = väldigt ouppfostrade barn. Det krävs att man sätter ner foten och markerar fysiskt till ett så litet barn vad som är rätt och fel. Och då menar jag INTE att typ slå utan just att flytta på barnet från den jobbiga situationen. Ni som alltid kan tala era små till rätta lugnt och sansat - grattis. Min 2½ åring är inte talbar i de stunder han får utbrott tyvärr.

Jag har heller aldrig försökt tala ett redan upprört litet barn (jag anser att även 3-4-åringar är SMÅ barn) till rätta, eller hållit fast det, eller försökt muta, eller jamsat ... jag har bara inte lämnat det ensamt i ett annat rum, det är hela saken det handlar om. Jag har fem barn och tycker inte att något av dem sammantaget har fått mer utrymme än de andra, även om somliga varit mer utagerande än andra. Förmodligen är den avvägningen svårare om man har något barn med funktionshinder, det har jag ingen egen erfarenhet av och det är väl heller inte vad denna tråd handlar om.
De allra flesta föräldrar vill sitt barns bästa, det är jag övertygad om. Att vi väljer olika vägar betyder inte att andra har mer "ouppfostrade" barn. Inte heller att somliga av oss älskar våra barn mindre.
I Frankrike är nu en lag mot barnaga på gång och många fransmän är jätteupprörda; de är övertygade om att barnen kommer att bli monster om man inte längre får ge örfilar, ruska eller smiska på rumpan. De tror alltså att barnen tar skada av att INTE få stryk och ser ingen annan möjlighet att vägleda dem.
Jag menar inte att utvisning är jämställt med aga, tvärtom. Det är bara lätt att bli hemmablind, helt enkelt.

Ja, du har rätt i att det är lätt att bli hemmablind! Antar att det är en tolkningsfråga:
VI ser det som att vår flicka lugnar sig snabbare av att vi inte försöker prata med henne eller hålla i henne, och för våra egna sinnens skull så får hon hon skrika klart någon annanstans för att resten av oss ska kunna fortsätta att fungera.
Vissa av oss vuxna kan tycka att det är skönare att få lugna ned oss för oss själva. Varför verkar det ara tabu när det gäller barn?

Om de, på samma vis som vuxna, själva söker ensamheten är det väl inte tabu. Vissa barn gör det, åtminstone när de blir lite större. Men att bli utesluten ur flocken är en helt annan sak, även om det är tillfälligt. Det är ju egentligen det man gör vid fängelsestraff också. Men för barn blir det ju en helt annan sak, de har andra behov och inte alls samma konsekvenstänkande. De kan heller inte alls skilja på sak och person; inte ens alla vuxna klarar det.

Men barn vet inte heller alltid vad som är bäst för dem i olika lägen och då får föräldrarna gå in och bestämma. Hur föreslår du att man ska hantera ett barn som det inte går att få kontakt med som bara vrålar (skriknivån är redan passerad)?

Jag tycker det vore förmätet att föreslå något... Men ett av mina barn hade just den typen av utbrott, de kulminerade vid 3-3,5 års ålder. Det verkade inte finnas något sätt att hindra utbrotten om h*n bestämt sig för att ha ett, och det verkade inte finnas något sätt att stoppa dem när de väl brutit ut.
Jag eller pappan fanns helt enkelt i hennes närhet tills h*n lugnade sig och ville ha kontakt. Dessa utbrott kom bara då någon av oss eller bägge var närvarande, dvs aldrig på dagis el likn.
Det var inte ovanligt att man var tvungen att bära undan barnet ur en situation (inte helt lätt alla gånger) men vi lämnade det aldrig ensamt, beordrade bort det e dyl.

Du får det att låta som att det skulle vara något ovanligt eller konstigt att barn får känsloutbrott där de är helt okontaktbara... det är det inte. Det är mycket vanligt. Och nej, man behöver inte "gå in och bestämma" ett dyft då, man behöver helt enkelt bara ge barnet utrymme samt finnas till hands när utbrottet är över. Beroende på ålder på barnet bör man ju också fundera över när och varför utbrotten uppstår samt hur man kan föregå dem. I vårt fall med dottern har utbrotten i princip alltid grundat sig i trötthet, hunger eller att vi missförstått henne.

Nejdå, jag menar inte alls att det är ovanligt eller konstigt (det lärde DU mig Tack!) Jag menar att man också måste se till familjens funktion och om resten av familjen inte kan fortsätta medan utbrottet pågår så måste ju vi, som föräldrar, göra något åt det.

F.ö gick lilltjejen självmant in på sitt rum när hon började vråla i eftermiddags och kom ut, lugn, 5 min senare.

Vi ger ALDRIG signaler om att vi inte skulle finnas där för henne efteråt, tvärtom.

Ja, jag håller med din man. För mig är det samma sak. Båda är lika kränkande och i bägge fallen överger du och isolerar ditt barn.

Jag tycker att resonemanget ska vara att det egna rummet ska vara en trygg och glad plats där man trivs och absolut inte en plats man blir förvisad till för att man är arg. Så de som förvisar barnet till sitt rum eller tvingar dem i säng (som jag sett i andra trådar) gör helt fel i mina ögon.