För mig är det långt ifrån självklart att man har helt gemensam ekonomi bara för att man valt att bo ihop. Det kräver att man har ungefär samma syn på vad som är normala utgifter, hur mycket man vill spara, hur man ser på lån, vad som är rimligt att spendera på nöjen, hobbies osv. Det kräver också att båda gör sitt bästa för att dra in pengar till familjen, om den ena parten jobbar och den andra ägnar sig åt en dyr hobby och gör lite halvhjärtade försök att få jobb däremellan så ser jag inte varför den förstnämnda bara ska betala och betala.
Om man är gifta är man försörjningsskyldiga mot varandra och har ett gemensamt ansvar för barnen i äktenskapet, det kan man aldrig komma ifrån - och personligen skulle jag nog inte kunna tänka mig att gifta mig med en man om jag inte hade tillräckligt gemensamt med honom och litade tillräckligt mycket på honom för att ha en gemensam ekonomi.
Vi hade länge ett system där vi betalade de gemensamma utgifterna utifrån ekonomisk bärkraft, det tycker jag var oerhört rättvist. Nu gör vi istället så att båda behåller en viss (lika stor) summa för personliga utgifter och nöjen varje månad och resten går till vårt gemensamma sparande och hushållets utgifter. Det är också bra. Men jag hade inte kunnat tänka mig att inte ha en summa som bara var min att förfoga över, oavsett hur liten den är, annars hade jag känt ett behov att försvara varje nöjesinköp. Nu kan jag glatt köpa mig ett par snygga skor som jag inte behöver, väl vetande att min man har egna pengar som han kan välja att spara eller spendera efter eget kynne.