Adoptivbarn och biobarn i samma familj

TS: Vi har en biologisk dotter som är 4 år och väntar barnbesked från Colombia. Vi visste redan när vår dotter var nyfödd att det inte skulle bli fler biologiska barn - vi vill ha fler barn och då blir det adoption.

Jag tror inte att vi helt och hållet blir en familj som alla andra, det vore naivt av mig att säga. Vår dotter och vi är lika som bär, medan lillebror/lillasyster självklart inte kommer att likna oss alls till utseendet. Men jag tror inte att det är något hinder för det. Vi har verktyg, och kommer att vara så lyhörda som möjligt gällande båda våra barns behov. Vi vet att våra barn har haft helt olika förutsättningar i starten på sina liv, och vi vet att det inte är konstigt om det skulle göra sig påmint i vår vardag. Vi pratar också mycket om att inget av våra barn har valt att sticka ut eller bli en "blandfamilj", det är vi som har valt. Då är det vårt ansvar att se till att det blir bra, och det känner vi oss helt trygga i.

Jag tror inte att det finns någon standardmall för hur en familj ser ut/vara konstruerad, och om det gjorde det så finns det ingen unik formel för vilken familj som lever bäst och lyckligast liv. Alla familjer är olika - på sitt sätt. Just vår familjs olikheter gör vår familj till just vår familj.

Jag har dock träffat på en annan kvinna som var  i min sits, dvs hon hade ett biologiskt barn och kunde inte få fler. Jag berättade om våra planer på adoption, och hon svarade mig att sådant inte var "deras grej". Jag förstår fortfarande inte riktigt hur hon menade om jag ska vara ärlig... men vad jag vet är att jag tycker synd om henne som inte får uppleva glädjen i att bilda en flerbarnsfamilj. Den lyckan jag känner över att vänta vårt andra barn, är exakt lika stor som den jag befann mig i när min dotter låg i magen. Jag är otroligt tacksam över att jag ska få uppleva båda sätten att bli mamma på. 

 Hur kommer det att bli för våra barn? Vet vi som föräldrar någonsin det oavsett hur vi fått barnen? Nej, ingen kan se in i framtiden. Vi kan bara ta de chanser som livet erbjuder, lyssna inåt och göra vårt allra bästa för att ge våra barn en så trygg och kärleksfull uppväxt som möjligt.

En annan sak: Min fyraåriga dotter tycker det är såååå häftigt att få bli storasyster i ett helt annat land, till en liten parvel som hon förmodligen kan ha något sorts utbyte med, kommunikationsmässigt, redan från början. Vi träffade en nyfödd bebis häromdagen och gumman min uttrycker lite lillgammalt: "sådana där riktigt små är sååå tråkiga! Du lovar väl att min lillebror kommer att kunna skratta iallafall??" . Ja, vi ska allt få honom/henne att skratta. Mycket och ofta.

 Lycka till TS och hoppas att du får den familjen du drömmer om!

Jag börjar "älska" Familjeliv Vilka kloka och underbara inlägg om familjer med biologiska och adopterade barn. Ni är grymma!
Jag och min man har också en variant på mirakelbarn för både jag och och våran son höll på att omkomma i en högst onormal och katastrofal förlossning, men personalen gjorde sitt yttersta och vi klarade oss, men dom kunde inte rädda min livmoder. En mycket stor sorg såklart men jag och min son lever och jag kände direkt att det är klart att vi ska adoptera syskon! Som tur är så kändes det helt naturligt och lika självklart för min man också, annars vet jag inte riktigt vad jag gjort för jag känner så starkt att jag har kärlek till fler barn och vill absolut att vår son ska få syskon.
Vi har inte kommit så långt att vi skickat våra handlingar till något land ännu men hemutredningen är klar.
Så kul att få höra tankar från familjer i liknande sittuation för oftast så kommer man inte så ofta i kontakt med familjer med både biologiska och adopterade barn. Samt ibland möts jag av uttryck att jag ska i alla fall vara himla glad och tacksam över att jag har ett barn, för det finns dom som inte har något, och det är så tråkigt tycker jag för man kan vara precis lika ledsen över ofivillig syskonlöshet som av ofivillig barnlöshet om ni förstår vad jag menar.
Jag längtar i alla fall redan efter vår framtida son/dotter även om jag i nuläget inte ens vet vilket land han/hon kommer komma ifårn!
Kram på er alla!

Vad skoj att det fortfarande skrivs i min tråd. Vi har fortfarande inte kommit fram till något beslut. Sonen är nu sex månader gammal, och vi väger fördelar och nackdelar dagligen. Jag ställer mig väldigt positiv till att adoptera ett syskon, medan mannen fortsätter att vara tveksam. Vi har några frysta embryon på sjukhuset, men jag måste stimuleras även inför frysta försök. Vi är båda ganska tveksamma till att jag ska sätta i mig mer mediciner, varför jag känner att adoption är ett ganska klart val för ett framtida syskon. Mannen känner att han inte vågar vare sig det ena eller andra sättet och vill hellre välja bort syskon. För mig är syskon jätteviktigt! Sådär håller vi på, fram och tillbaka... Fast å andra sidan är vi inte särskilt stressade just nu. Sonen är ju inte så gammal. Hur har ni andra resonerat inför besluten?

morgonsolan: Jag har visst inte tackat dig för ditt fina inlägg du gjorde för länge sedan. Efter många års kamp, som nu har givit mig en underbar son, så har jag redan en alldeles fantastisk familj. Och syskon vore en grymt härlig bonus.

nninna02: Jag förstår precis hur du menar med att du redan längtar efter ert framtida barn. Jag minns att jag sa till min man i samband med att vi ställde oss i sökandekön för två och ett halvt år sedan att jag redan då kände mig mentalt gravid med ett a-barn. Den känslan har aldrig försvunnit. Vi har som sagt inte bestämt oss för hur vi kommer att göra än, men om vi väljer att ha ett enda barn, så kommer det att kännas tungt att gå ur kön. Men jag hoppas såklart på att min man kommer att känna sig trygg i ett beslut som leder till ytterligare ett barn.

Har fått uppleva både att få barn genom adoption och på biologisk väg, underbara sätt båda två. Det har funkat kanonbra hittills, nu är mina båda barn små fortfarande men de är som vilket syskonpar som helst, de gosar, leker och busar och slåss omvartannat! Har du frågor får du gärna inboxa mig. kram

i Mary Juseelas bok: Adoption - banden som gör oss till familj.
där intervjuas adoptiv-familjer och väldigt många familjer har både biologiska och adopterade barn som nu är vuxna.
Ville bara ge ett läs-tips!

GreenGal: Tack för lästipset! Ska kolla upp den boken!

Mammalicious too: Vi har haft mailkontakt i samband med att jag startade tråden.

En till glad mamma som fått bli gravid på två vis! Det är underbart och ett fantastiskt privilegium. Hoppas att du får med dig din man på föräldrautbildningen, så kan han ta ställning sen. När vi gick den var det så blandat, både par och singlar, både övertygade och såna som faktiskt egentligen inte ville ha (fler) barn ... Vi hade superintressanta diskussioner om allt möjligt, och man fick lära sig så mycket. En fantastisk kurs för alla som vill bli familj, på vilket sätt det än blir!

Kusin Knase: Tack för ett mycket positivt och peppande svar! Föräldrautbildningen gick vi för ett par år sedan, strax efter att vi ställde oss i kö. Dessvärre var inte vår kurs av någon särskilt god kvalité. Det var inte mycket till diskussioner och de två damer som höll i kursen kunde väldigt lite om adoption. Det var inte heller så att någon på vår kurs som hade barn sedan tidigare, varken a-barn eller bio-barn, så den vinklingen kom aldrig upp.

Det var faktiskt min man som började diskutera adoption där hemma, när vi kommit fram till att det skulle bli problem att få bio-barn. Han låg långt fram i den tanken tidigt och var länge den som var mest påläst. Det är först nu när vi har vår son som min man känner sig mer tveksam. Jag hoppas att han kommer att känna sig alltmer trygg i en positiv inställning ju mer info han får och ju mer tiden går. Sonen är ju dessutom liten fortfarande, så vi har tid till att fundera.

Hejsan,
Vi har också barn i ordning bio adop. Vi visste redan vid biobarnet att vi ville adoptera så vi stod i kö och därför skiljer det inte mycket i ålder mellan dem (prick 2 år). Det fungerar (peppar, peppar) över förväntan än så länge. Det är 2,5 år sedan vi hämtade lillasyskonet.

Jag tycker förresten inte speciellt mycket om "utbildningsboken" i ämnet. Den visar bara mer prov på dåligt föräldraskap än det egentliga problemen kändes det som!
Jag har ventilerat åsikten med AC som skulle fundera över saken. De skulle också fundera över om det är läge att skaffa en kontaktperson just för detta också.

Hör gärna av dig om du undrar över något speciellt.

fritid: Vad bra att du har pratat med AC! Håller med om att deras lilla häfte om ämnet är rätt usel; nuförtiden får ju faktiskt vi föräldrar genom föräldrakursen insikt i hur man INTE ska göra för att lyckas knyta an etc.

Japp, men dessvärre har jag inte följt upp detta. det är nog läge för det......

Min man har en dotter sen tidigare och vi ska adoptera (om vi blir godkända vid hemutredningen). För oss känns det inte konstigt alls att ha både adoptiv och icke adoptivbarn i familjen, snarare härligt!

Jag kan bara säga att växa upp med en biologisk bror är suveränt!!!
Det har aldrig varit skillnad på oss och det är ju en självklarhet.!

Hm, jag antar att du menar adoptiv och icke adoptiv?

Vi har två biologiska barn 7 och 3 år, och har träffat en liten kille på 4 år som vi vill adoptera från Litauen, jag hoppas och tror att det kommer att bli jätte bra, vi är kanske lite ovanliga eftersom vi redan har träffat "vårt" barn, men för oss kändes det bara rätt när vi träffades och han behövde en ny familj, så vi har nu bestämt att vi vill adoptera honom, och går nu den långa vägen med allt var det innebär

I Stockholm börjar det en familjeutbildnng om några veckor där det finns föräldrar som vill adoptera men redan har bio barn.

Vi har 2 adoptivbarn som idag är 7 resp 8 och sedan 3 bio barn som är födda efter adoptionerna. Har försökt läsa på i ämnet för självklart funderar man mycket på hur barnen upplever det hela och vad det kan finnas för olika problem ur barnens perspektiv. Det enda jag konstaterat är att alla familjer är unika och det allra viktigaste är att inte göra skillnad på dem och det känns om regel nummer ett som förälder oavsett. Jag vet ju att alla mina 5 barn är lika älskade av oss och det finns inget som är så viktigt som dem och hur de än har landat i vår familj så ät det inget som vi funderar på i vardagen även om vi i vissa situationer måste ta hänsyn till olika faktorer och barnen gör det inte heller än så länge och de är väl medvetna om att några av dem kommit till oss va adoption och att några växt i min mage men det har aldrig spelat någon roll för dem. De tycker bara det är roligt med alla sina syskon och alla fem vill ha fler
de historier jag har läst om familjer med både adoptiv och bio barn, och jag har läst långt ifrån alla, så där det har gått fel har det nästan alltid berott på att adoptivföräldrarna har behandlat barnen olika och det är ju en självklarhet att man inte ska göra och tyder bara på okunskap och dåligt föräldraskap i MINA ögon...Jag tycker inte ni ska se adoption som nåt som hinder för att era barn kommer ha olika vägar in i er familj.
Jag har inte facit på våra barns upplevelser förrän på väldigt länge men än så länge tycker jag bara bara vår familj är berikande för alla inblandade parter och även om barnen är fullt medvetna har de heller inte sett det på nåt annorlunda sätt. Vi är väldigt tight familj och barnen är otroligt nära varandra allihop. De 4 som är tillräckligt stora att förstå tycker också det ska bli otroligt spännande att resa till det land som de äldre är födda i.  

Jag känner mig oavsett väldigt lyckligt lottad som har mina 5 barn och att det är just de 5 barnen-för de är underbara och den största gåva jag kunnat få och för 10 år sedan skulle jag nog inte tänkt det menjajg är glad över att vi inte kunde planera utan att det blev som det blev Alla medgångar och motgångar har gett oss mycket.
Dessutom kan jag tillägga att bli förälder genom adoption är helt enkelt ett underbart sätt att bli förälder på och man får med sig så mycket med det och vägen till barn är ju helt olika men resultatet är detsamma-en ny familjemedlem att älska mer än livet själv och allt vad det innebär.

Jag funderade mycket ett tag för man vill ju att allt ska bli bra men insåg att det bästa är att älska alla 5 som för de unika individer som de är och älska dem lika mycket såklart-behöver inte vara svårare än så. Alla barn har ju sina unika behov och då får man ta hänsyn till dem. 

Långt inlägg men summa sumamrum har det hitintills inte varit några konstigheter i vår familj eller någon nackdel att barnen kommit till oss på olika sätt  

Vilken härlig läsning! det stärker mig! 

TS: Vi är i en liknande situation. Vi har i många år vetat att vi skulle behöva genomgå IVF och gentesta de befruktade äggen om vi skulle få ett biologiskt barn tillsammans. Det kändes aldrig aktuellt med IVF för oss så när vi kände oss redo för att skaffa barn ställde vi oss i adoptionskö. Otålig som jag är så började jag efter ett tag att se mig om efter alternativa sätt att få barn. Jag ville ju ha ett barn oavsett hur.

Vi valde att använda oss av en spermadonator och nu är vår lilla dotter 6 månader. Hon har varit ett väldigt krävande barn och jag är ytterst tacksam om jag får sova 2h i sträck på natten så i nuläget känns det inte helt aktuellt med syskon.

Men om vi skulle skaffa syskon är vi tveksamma till om vi orkar med en upprepning. Jag hade en tuff graviditet (jobbig för oss båda) och en jobbig tid därefter, lider fortfarande av foglossning. Adoption känns mycket mer rätt, och det jag varit inställd på från början. Innan ville jag gärna adoptera ett så ungt barn som möjligt för att få lite av den där bebistiden, nu känner jag att ett lite äldre barn inte varit helt fel

Det är så dumt med de långa väntetiderna för adoption, man vill ju inte sätta igång processen innan man är redo men samtidigt vill man ju inte vänta en dag för längre när man väl är redo.

Hmmm, ursäkta om det blev lite svammligt, skyller på sömnbristen.