Vi som hade en dålig uppväxt!!

hade också en dålig uppväxt,
Föräldrar som var alkoholister och allmänt ansvarslösa, inte mogna att ha barn (inte för att de var speciellt unga dock) De brydde sig bara inte fullt ut. Tack vare min mormor har jag många fina minnen
De lämnade mig och hade säker varit glada om de inte behövt ta hand om mig mer, men var tvungen att vara hos dem var helg ändå. När fosterfamiljen blev permanent såg de aldrig tillbaka, träffat dom högst två, tre gånger senaste tjugo åren (de har inte blivit bättre)

 hamnade i fosterfamilj första gången när jag var 5år, med det fungerade inte
Minns dom som elaka, deras fel att jag bra länge var rädd för låsta utrymmen, var alltid tvungen att ha ryggen fri

Vid 6år hamnade jag som sommarbarn hos en ny familj som blev permanent när jag var runt 9-10 år. Mycket glad för det. Allt har kanske inte varit en dans på rosor, dels mitt fel, hade lite problem psykiskt. Men allt har ordnat sig, min fostermamma kommer alltid var mina mor. Har nu en egen fin familj på make och en dotter

Hej hej, jag har också bott i fosterfamilj, min mamma begick självmord efter år av missbruk, min pappa hade psykiskaproblem och försvann ur bilden ganska tidigt. Jag blev utsatt för övergrepp i min första fosterfamilj men hamnade i en annan som var bra men jag flyttade hemifrån med min första kille när jag var 16 så jag var inte där särskilt länge. 
Jag har inte upplevt att jag fått några direkta psykiska problem så, däremot var jag mycket utåtagerande som tonåring och använde mycket droger samt har haft några riktigt dåliga killar. men efter mitt senaste förhållande var det som om jag vaknade upp, han var mycket våldsam och sjuk och det slutade riktigt illa. Jag insåg helt plötsligt att jag bara upprepade ett mönster i mitt liv där jag hela tiden hamnade i situationer där jag på olika sätt blev utnyttjad och skadad. Säkert fanns det för mig någon slags trygghet i det.
Jag blev vuxen efter det och lever nu ett helt annat slags liv, känner mig lugn och trygg imig själv trots smärtsamma minnen. 

kärlek till er! 

Hej, nu har det gått mer en ett år sedan vi skrev här!
Hur har det gått för er?
Hur mår ni idag??

Kramar till er!! 

vad skönt att hitta denna tråd och se att man inte är ensam!!  jag har en väldigt jobbig bakrund, det börja med att min mamma (svensk) konverterade till islam och träffade många olika varianter av män, kom med i en islamisk sekt levde med mammas man som misshandlade och kränkte mig och mina syskon, min pappa var missbrukare och fanns inte där, min lilla systers pappa tog hand om henne tack o lov, vi rymde från den mannen och levde under hot, mamma gick tillbaka-jag rymde hemifrån och vart placerad på olika jour familjer och hvb-hem kom in i ett eget missbruk-mkt sökande efter min pappa och en längtan efter att mamma skulle bry sig nångång, mamma drog utomlands och under min lvu förhandling hade mamma faxat in ett brev att hon överlåter vårdnaden till socialen, fick mitt lvu samtidigt dör min pappa i överdos, mitt missbruk blev bara värre och mer kontakter till det fick jag via alla ungdomshem, rymde och flytta från ställe till ställe, gjorde så smärtsamt ont att mamma lämna mig o pappa dog, mina syskon hade sina pappor så dom vart lite mer stabila i livet dock mår dom dåligt över mamma också...gick ner mig långt i missbruket 7 års lidande med amfetamin,cola,benzo, heroin så småningom sprutor hade inga gränser inget spelade någon roll jag var ändå ensam och ingen älskade mig, så kändes det!  när jag blev 20 år mötte jag dream man som tyvär också missbrukade o vi levde rörigt ett år ca blev gravid där kom våran räddning, sedan har det varit 6 års kamp för att bli någorlunda hel och få en slags relation till min familj, så mkt svek som ligger där och sliter...har ju även vart sexuellt utnyttjad av mammas man hon visste om det, mkt misshandel, mobbning i skolan, jobbig barndom kaos tonår och nu som vuxen med 2 barn försöker jag reda ut och läka vilket är svårt särskillt hur jag själv ska vara som mamma då jag har bara massa dåliga förebilder, men tack för underbara vänner som stöttar o toppen kurator! har kontakt med mina syskon idag och blivit nära med dom vilket är underbart och mamma försöker jag bygga relation till men d är svårt jag har sagt hon gärna får vara mormor men mamma till mig känns bara försent hon har gjort mig så illa! kram till er alla vi kan fixa detta o få stabilt liv det tror jag på!

Hade nästa glömt att jag skrev här, bara råkade komma förbi igen :)

Allt bra, har en störig biologisk far som ringer var gång han är full. Men på nått sätt tror jag att han saknar mig, men han har inte förändrats. Biologiska mor, ringde inte ens min födelsedag...aja, varför bryr man sig. Är ju vuxen nu.

Intressant tråd!
Får väl säga att jag också räknar in mig själv bland de som har haft en dålig/sämre barndom. Föddes 1980 och blev placerad mitt första fosterhem när jag var åtta år. Min mor hade då svåra psykiska problem och hade redan gjort ett flertal suicid försök. Min pappa dog när jag var fem år gammal. Första hemmet kommer jag i håg som helt fantastiskt. Man fick mat när man ville och hela och rena käder. Fosterföräldrarna var kärleksfulla och jag var trygg. Bodde där tills jag fyllde tolv och fick flytta för att de skulle skilja sig.

Flyttade till en ny familj och fick två syskon som  var fosterföräldrarnas biologiska barn. Åldersmässigt blev jag som ett mellanbarn. Bodde där i fyra år och mådde inte speciellt väl under den tiden. Nu i efterhand kan jag inte riktigt  förstå varför denna familj valde att ta sig an fosterbarn. Visst, de  var inte elaka men de var heller inte speciellt snälla. På något sätt tyckte de nog att det var viktigt att det verkligen fanns en skillnad mellan mig som fosterbarn och deras egna. Jag hade inget direkt umgänge med min mamma utan vi träffades bara någon gång per år. Jag behövde också den dära genuina kärleken från någon men mina fosterförädrar var inte ett dugg intresserade av att ge mig det. Kan fortfarnade komma i håg den där fruktansvärda känslan av att inte betyda något för någon. Sen sa de bara upp kontraktet utan att ge någon direkt förklaring. Det var bara att packa sin väska och flytta.

Kom till nästa familj när jag var sexton. Då var jag arg på allt och alla. Föräldrarna som jag idag räknar som mina föräldrar var helt annorlunda. De hade inga egna barn och oändligt med tålamod. Dom var hårda och stränga men samtidigt varma och kärleksfulla. Det är tack vare dem att livet blev bättre. Lyckades i plugget efter många om och men. Hade det inte varit för dem hade jag definitivt inte kunnat plocka ut en jur. kand. förra året. Ska själv bli pappa nu i maj och det är dom som blir farmor och farfar.

Det blev bra tillslut men det var många år som jag mådde riktigt dåligt som barn. På något sätt borde det finnas ett större skyddsnät kring fosterbarn.

Hur har det gått för er?

Jag har varit inlagd i 7 veckor och har varit hemma i 2 månader nu. Jag mår mycket bättre. Har fått nya mediciner så jag har mycket hopp.

Kram på er 

För mig går det bra. 

I December 2010 så lämnade min sambo mig för en annan tjej och då trodde jag verkligen att jag skulle dö. Jag hade sån ångest att jag knappt kunde andas och hade ingen livslust alls. När han lämnade mig tappade jag förtroendet för varenda människa. Jag kan inte lita på någon. På ett annat sätt var hans flytt något bra. Det gav mig en chans att äntligen bygga upp en egen trygghet. Jag bor nu i en egen lägenhet med min son och bara känslan av att 'det här är bara mitt' fyller mig med lycka. Min fina lägenhet, mina möbler, mitt, mitt, mitt och ingen kan ta ifrån mig det. 

Jag kämpar dock mycket med mina inre känslor. Jag önskar att det fanns någon människa i världen som verkligen var stolt över mig och som verkligen brydde sig om mig. Jag har min föredetta svärmor/familjehems mamma, men även fast hon hjälper mig med en massa saker och stöttar mig så kan jag inte känna den där kärleken eller stoltheten från henne som jag så desperat vill ha. Jag blir snart färdig med mina gymnasiestudier, men jag vet att det inte kommer finnas någon som kan fira mig, som kan bli stolt över att jag lyckades bli klar trots allt det jobbiga som hänt de senaste åren. Det gör mig så extremt ledsen. 

Jag tror att jag kommer få leva med den där saknaden av kärlek och stolthet resten av mitt liv. Det är försent för att hitta någon som kan bry sig så mycket om mig som jag behöver.

Detta blev lite luddigt tror jag, men jag behövde skriva av mig. Få det ur mig liksom, så kanske det slutar gnaga så mycket.. 

Hoppas allt är bra med er andra  

Jag växte upp i rädsla, med en pappa med ständiga raseriutbrott. Visste aldrig när de skulle komma eller mot vem.

Han slog mig första gången när jag var 5, som jag kommer ihåg iallafall. Sista gången när jag var 17, då för att jag hade ont i huvudet och bad honom att vara tyst, slutade med att han jagade mig runt köket med en stol.

Han hotade även min mamma till döds vissa gånger och sa att det var mitt fel.

Min riktiga pappa dog innan jag födddes (hedersmord). Så har aldrig träffat honom.
Min mamma gifte sig med en svensk kille som är alkoholist. Han har både slagit mig och min mamma, och misshandlar oss psykiskt.Han tänder också på tonårstjejer har en massa porrfilmer hemma med tjejer i min egen ålder som jag hittade när jag var 8/9 år och varit as äcklad sedan dess.Han brukar kolla på mig as äcklig och jag har flera gångr blivit rädd av han, hans blickar får mig att må illa. Sov en natt i samma säng som honom för vi var i ett hotell utomlands, fick känna hans stånd mot min rumpa, jag var 13.. Jag började bli mobbad i slutet av mellanstadiet.  Att höra honom stöna när man har kompisar som sover över, så hör man honom där nere stöna till porrfilmer och sitta helt full nästan helt borta.. Hur pinsamt och jobbigt som helst om man vill gå ner och äta tex. 
Fick mina första ätstörningar när jag var 8/9, fick anorexi då. (idag har jag inte anorexi, men håller på och "botas" från bullimi). Jag hade 2 självmordsförsök under 2 år, allt pga. en våldtäckt jag blev utsatt för i höstas, fick missfall i somras, pappa, och mobbningen. Det dödade mig innifrån, helt ärligt.
Jag började jobba som escort typ i hösten 2010. Visade mig naken i cam och pullade i cam, träffade sen männen på middagar osv. hade aldrig vaginalt sex-utan bara isf oral sex. Då kände jag mig bra. Jag kunde något, jag var iaf värd dom 1000/1500 kronorna jag fick.
 Jag kände mig alltid värdelös, ful, tjock. Ja allt negativt. Längtan för ett barn började växa. Barn älskar ju alltid sina mammor, eller hur ? Jag skaffade mig värdlens bästa pojkvän, jag blev gravid i somras. Jag var den lyckligaste tjejen på jorden. Men fick missfall i vecka 5. På ett sätt var det "tur", hur skulle jag kunna säga till mamma att jag var gravid ?
Vid mitt andra självmordsförsök fick jag diagnosen att jag var deprimerad, vilket jag hade varit i 2 år. Äter mediciner mot min ångest och depression nu och mår i princip bra:)
Jag kämpar för min mammas skull, hon är nästan den ända som stöttat mig genom detta ! Vi älskar varandra så mycket. Och förhopningsvis vågar hon snart lämna sin kille. För vi båda börjar bli trötta på detta.. Och min lillebror kommer snart också börja fatta att såhär ska det inte vara i en familj..
Så dom som gett mig kraft till livet är min mormor, mamma, lillebror, mitt ex, Gud och min sväldigt betydelsefull släkting som dog 2008.
Och jag är 15 år nu som sagt, ska börja nian till hösten i en normal ny skola. (gått i en resursskola ett tag nu).
ja, nu fick jag nog med det mesta.. 

Här passar jag in.
Min mamma och pappa var skulda då mamma fick reda på att hon var gravid.
Vet ej så mycket om första tiden men bodde iaf hos min pappa första åren.
Han var sträng och gav oss lite mat och vi fick gå i skitiga slitna kläder och vi var alltid hungriga och fick "sno" gratis kakor på Mc donalds osv för att bli mätta.
Fick ej komma hem innan en viss tid.
Vid 6 års ålder flyttade jag till min mamma, där det var bra till en början tills riktiga häxan visade sig.
Hon började hålla mig hemma från skolan och jag fick varken gå på disco,skolan eller träffa kompisar.
Var alltid tvungen att tigga cigaretter till henne och gå och storhandla mat på krita och vara hemma och passa mina småsyskon och dessutom var jag tvungen att klia hennes kropp VARJE DAG/NATT och skulle jag sluta pga jag tuppa av av trötthet sparka hon till mig i ansiktet eller drog mig i håret osv.
Fick klia henne från ca kl 19-24:00 MINST varje dag.
Blev misshandlad VARJE DAG där hon sparkade mig,slog mig i huvudet,kastade saker på mig,slängde in mig i väggen, på golvet och dessutom satte hon sig på mig (Kärrinen vägde minst 120 kg).
Gick ingen dag utan brutal misshandel och varjedag sa hon hur ful och äcklig jag var och hur hon önskade livet av mig och önskade att jag skulle dö och skulle hon få välja någon i familjen så önskar hon att jag skulle dö.
2 ggr försökte hon dränka mig dessutom, hon slutade hålla ner mitt huvud under vattnet då hon märkte att jag gav upp och stretade emot.
Allt som gick emot henne gick ut över mig för det var mitt fel att hon mådde dåligt och gjorde syskonen något fel så var det JAG som fick stryk och skiten.
Jag försökte själv ta livet av mig flera ggr men "Misslyckades".
En gång hade jag druckit för mycket och blev inlagd på sjukhus där jag minns dom sagt där att hade jag druckit lite till hade jag varigt defenitivt helt blind osv eller rent av helt död. Hon besökte INTE mig på sjukan.
När jag kom hem så inte fasen brydde hon sig.
Socialen och soc skulle ha ett möte om detta o skulle få reda på VEM som gjort hembränt och då sa hon INNAN mötet "Avslöjar du vem det är slår jag ihjäl dig".
Som 14 åring lyckades min storesyster som bode ensam i en lgh ta mig därifrån och hjälpa mig med att kontakta bup (Älskar min syster för det).
Placerades i familjehem som 14 åring. Allt skulle vara bra där enl socialen. Skitsnack.
Kom till en familj där dom satte mig på slavarbete. Medans dom firade och hade bra fick jag slita som ett djur med att skura deras äckliga toaletter,duschar och bada och borsta deras hundar inför deras utställningar.
Dom rotade bland mina saker, köpte inga kläder eller nått till mig som jag behövde för enl do var dom så fattiga och inte hade pengar till det.
Fick 75 kr i månadspeng bara där och vi tjafsade alltid och pappan där slänge glasflaskor efter mig.
När jag var 16 år fick jag flytta där ifrån då mamman där blivit sjuk. Efter knapt 3 veckor efter jag flyttat från det familjhemmet hade dom köpt sprillans ny husbil,ett till nytt hus mm trots dom sagt dom var panka men jag sett dom hade minst en mille påderas konton.
Efter det kom jag för första gången till ett bra familjehem där jag fick kläder,underkläder,få träffa kompisar,åka på språkresa,få veckopeng osv.
Va så nöjd med det hemmet.
Som 18 åring sedan flyttade jag ner till skåne pga käreken med det tog slut pga den killen levde typ bara för sin mamma och hade inte klipt navelsträngen och hans mamma var en svärmor från helvettet.
En månad efter han o jag brytit upp träffade jag min nuvarande man och då började mitt liv på riktigt med att jag kände mig så älskad o lycklig.

Dock fick vi ett uppehåll där vi båda träffade andra.
Jag träffade en man som jag troddevar bra men det visade sig att han var kriminell o knarkade osv.
Han lurade i mig knark i en drink då vi festade och jag kände inget ting förrens efter ett tag då jag såg massa delfiner som hoppade och massa maskar och skit som kröp upp ur golvet osv och sen föll jag bara ihop mitt under själva mysakten om man säjer så.
Fick värsta panikenattacken (Viste ej det var panik då).
Bad han ringa 112 vilket han vägrade för han viste ju vad han gett mig o viste man kunde bli så.
Lyckades ta mig dit själv och han hängandes med i hasorna in på rummet där han sa "Avslöjar du mig så ska jag se till du är så nära gränsen till död men ändå inte utan så förlamad så du inte kan göra nått och jag ska bara se på dig och skratta åt dig", sen gick han och jag dick till disken där och sa vad han sagt.
Dom sket fullständigt i det utan bad mig gå ut från sjukan för det var bara panikattack jag haft.
När jag gick ut från entrén från sjukan ser jag han komma smygandes bakom mig med sin bil och han gick ut från bilen med nått tillhygge i handen (Såg ut som kniv).
Han var så påtänd så han kunde inte springa riktigt så jag hann komma in i en telefonkiosk och larma efter polis vilket han såg och for fort iväg.
När polisen kom hade han gjort sig av med tillhygget och dessutom snott alla mina semesterpengar jag hade och polisen sket fullkomligt i det och utredningen (Gjorde en anmälan mot han) lades ner, och han som gjorde utredningen kände denna killen väl men ansåg han ej gjort nått mot mig (Dom umgicks).
Polisen satt mig på ett hem för narkomaner trots jag är helt emot sådant och jag tvingades göra pissprover vilket jag gladjeligen gjorde osv.
JAg och min nuvarnade man hade fortfarande bra kontakt under denna tiden som bra vänner och han kom som en hjälpande hand där och hämtade mig hem till han.
HAn är verkligen min räddning så glad han fanns där för mig.

Utan hans hjälp hade ja nog inte funnits här idag.

Vist jag och min man har våra grälstunder men vi har hållt ihop nu i 10 år och har 4 underbara barn ihop.
Bara barnen för oss är en gåva för oss då vi kämpade så många år utan hjälp från läkare osv för att få barn.

Förlåt att detta blev så långt men jag har kortat ner det mycket. Hade kunnat blå många sidor långt annars                                                

Fan vad ledsen jag blir av att läsa era inlägg =( 

Jag vill så gärna hjälpa till med något, få allt att bli bra.. vet bara inte vad jag kan göra.

Det jag gör är att jag försöker ge min son all kärlek jag kan, jag växte upp i en kärleksfull familj och det vill jag föra vidare.. blir bara så ledsen av att läsa era upplevelser. Hade så gärna öppnat min dörr för er och delat med mig av allt!