Bonusdottern på 5 år, rädd för sin bio mamma! Vad gör man?

Nu vill jag inte låta alltför dömande.
Är ni helt säkra på er sak? Jag menar, barn i den åldern skulle lätt kunna manipulera er vuxna och spela ut er mot varandra. Anledningen till det är inte att barnet är elakt utan kanske bara att hon inte vet hur hon ska förhålla sig till alla relationer och olika människor som betyder olika saker.

Om det är som ni tror så är det hemskt och då måste så klart flickan få hjälp men det måste kanske göras i samförstånd med mamman? Jag menar, kanske kan ni höra med familjerätten om samarbetssamtal och så kan dem slussa er vidare om dottern behöver ytterligare hjälp? Jag tror inte på att gå bakom ryggen på mamman oavsett, inte så länge det inte handlar om misshandel. Är det saker som skett som faktiskt är olagliga så tycker jag att ni bör göra en polisanmälan.

Jag hoppas verkligen att ni finner en lösning på det här för det är aldrig bra när barn känner sig otrygga :-/

Tack för svaret!
Jag förstår din tanke och jag tänkte EXAKT samma innan.
Men det är tyvär en del saker som känns "över gräns" för att det ska kunna vara så.
Jag har funnits i hennes liv sen hon var tre år, och sedan dess, och även innan enligt min man har hon ALLTID varit sån här när det gäller sin mamma.
När vi lämna henne på dagis och hon visste att hennes mamma skulle hämta klamra hon sig fast i famnen och börja gallskrika, skaka, kunde knappt få andan, om vi åkte någon väg som var lik att åka hem till mamman kunde hon sitta i baksätet och börja skaka, och verkligen bita ihop för att försöka att inte fälla tårar.
Visst reagerade jag då med, försökte prata med henne men då var hon såpass liten att man inte kunde få fram något.
I början av sommaren hade hennes mamma och hon hade varit hos hennes morfar och hälsat på över en helg, när min man sedan hämta henne från dagis börja hon storgråta, och hon fick fram mellan allt gråt att dom inte hade haft det alls bra hos morfar, och att han slagit & skrämt henne.
Min man blev ju självklart förbannad, och ringde till mamman för att få klarhet i vad som hänt men hon påstod bara att hon hittat på allt. Men frågan är som så, kan ett barn på 4 år hitta på en sådan sak?

När jag frågar henne vad hon och mamman har gjort när hon varit där vill hon aldrig prata om det, men hon säger att hon måste berätta ALLT för sin mamma om t.ex mig. Vad jag har gjort när hon varit hos oss osv.

Anledningen att jag fråga om man kunde söka hjälp utan mammans vetskap var att jag vet att hon har så himla lätt att manipulera sin dotter. Hon skulle kunna stå framför en vit vägg och säga till dottern att den inte alls är vit, den är blå & hon skulle så småning om tro på det. Detta låter hemskt, men hennes mamma har så stor iverkan på vad hennes dotter ska tycka och tänka..

Visst det skulle kunna vara på det sättet att hon spelar ut oss mot varandra, men magkänslan känns inte bra.
Min make har i allafall bokat in sammarbets samtal som kommer om två månader, där han vill ta upp att dottern ska börja bo varannan vecka, samt uppfostran.

Jag skrev här är att det känns så hemskt att bara stå och se på, medans man väntar på att sammarbetssamtalen ska komma igång. Man vill bara ta tag i det, men man vet inte hur man ska gå till väga riktigt.

Oj, okej. Fy det låter inte alls bra :-/

Men mitt sunda förnuft säger mig (vilket inte alltid är rätt då vi har så mkt knäppa regler i sverige) men borde ni inte kunde ringa någon? En handläggare från socialen, vad som helst och be att få komma in på samtal? Bara du och sambon? Och sedan kan kunnig personal bedöma om ni behöver göra en anmälan?

Om dottern far illa så måste hon skyddas från den miljön. Jag var ett otryggt barn hemma hos min mamma med en alkoholiserad sambo som skrämde livet ur mig. Min pappa hjälpte inte mig förrän jag var tolv år för han förstod inte, tänk vilken skillnad det kunde ha gjort för mig i vuxen ålder om någon ingripit tidigare. Kanske hade jag sluppit gå in i väggen vid arton års ålder...

Det jag försöker säga är att slå på röda varningsljus direkt och gör något nu om ni tror att hon far illa, varje dag räknas.

Sedan vill jag även berätta att min sambo har en dotter som halvgråtande berättade för sin mamma att hennes pappa slagit henne. Som tur var så är hennes mamma så pass förståndig att hon förstod att det här är något skumt? Dottern erkände att hon ljög. Vi har ingen aning om varför hon gjorde så? Om det var för att få uppmärksamhet eller vad? Hon var väl 4-5 då ungefär om jag inte minns fel.Hon har dessutom en bra relation med sin pappa och han har definitivt aldrig lagt en hand på något av sina barn...

Lycka till med allt. Jag hoppas att det löser sig så att flickan får hjälp.