FörlossningsDepression, sjukskrivning, hjälp hemma?

Tycker det är ett jätte bra förslag att man ska kunna vara hemma en månad tillsammans när man fått barn, 2v är alldeles för kort. jag har behövt minst 3månader för att känna att jag idag klarar mig själv och är trygg idet.

Jag förstår precis vad du går igenom! Blev också deprimerad efter vår sons förlossning. Jag vågade inte gå ut med honom utan satt bara inne och var ledsen och undrade vad det var för fel på mig som inte älskade mitt barn? Jag hade också, precis som du, väldig ångest över att min man skulle gå tillbaka till jobbet efter de tio dagar han var hemma. Nu gjorde han det och på något sätt lyckades jag ta mig igenom dagarna men det var tufft!

Som tur var hade vi otrolig hjälp av min mamma och pappa, vi praktiskt taget bodde där den första tiden. När vår pojke var åtta veckor fick jag träffa en psykolog via mvc. Hon föreslog antidepressiv medicin. När jag hade ätit den en vecka kände jag att jag började komma tillbaka. SÅ skönt!! Har alltid varit lite skeptisk till att äta den typen av medicin men nu skulle jag aldrig tveka om jag skulle behöva det igen!

Mitt råd till dig är att prata med bvc eller med mvc snarast! De kan hjälpa dig så att du får den hjälp du behöver. Gå inte runt och må dåligt i onödan. Och skäms inte över dina känslor, det är vanligare än man tror att må dåligt den första tiden.

Lycka till!

Hej!

Jag jobbar som journalist och undrar om någon av er som har haft en förlossningsdepression skulle vilja berätta om det?

Jag söker någon i Göteborgsområdet som jag kan träffa och intervjua för ett reportage.

Inboxa mig! :) 

Det känns som om det är jag som startat den här tråden. Känner precis likadant som du. Min son är snart 3 veckor och jag vart sjukskriven för depression direkt vi kom hem från Bb. Jag hade panik och ångest över att min sambo skulle börja jobba igen. Jag grät för allt, kände mig låst och fast (eftersom det bara är jag som kan amma), hade svårt att knyta an med min son och känna riktigt kärlek till honom.

Nu har jag 1 vecka kvar av min sjukskrivning och jag känner fortfarande panik över att vara hemma själv. Ska till Bvc imorgon och min barnmorska där tycker att vi kanske ska förlänga sjukskrivningen månaden ut.

Hur har ni det idag, ni som varit sjukskrivna för förlossningsdepression? När börjar det kännas bättre? När ska jag få känna glädje och kärlek till min son?

För mig tog det till sonen var ca halvåret. Jag var sjukskriven en månad när han var 3-4 månader. Efter detta blev det bättre, men tog ett par månader till innan jag landade. Var känslig för sömnbrist och gnällighet till sonen var 1 år.

jag har inte blivit diagnosticerad någon gång, men för mig har det varit som 3 dagarsgråten, fast det hållit i sig i ungefär 2mån..
med 1a barnet var det fruktansvärt.. och maken fick ta ut semester för jag klarade bara inte av att vara ensam hemma med barnet!!!...

nu med 2a så fick han ta ut föräldraledigt så han var hemma tills vår andra var 4mån gammal! (som tur var!)..

är väl först nu jag börjar landa ordentligt och känna mig någorlunda stabil..
han blir 6mån på onsdag..

det har varit riktigt riktigt riktigt jobbigt!
och jag börjar nog känna känslor för honom först nu.. (2a barnet alltså)..

vi vill gärna ha ett tredje barn någon gång i framtiden, MEN att må såhär vet jag inte om jag pallar med en gång till..

ts, ring din bm eller bvc sköterska så får du hjälp och du kan säkerligen bli sjukskriven och din man få vara föräldraledig.
du ska inte behöva få må sådär!!

för oss löste det sig ändå, så jag behövde aldrig uppsöka vård (fast jag kanske borde ha gjort det)...

lycka till och hoppas du får ordentligt med hjälp och känner dig trygg längre fram med att ensam ta hand om barnet medans pappan jobbar!

hur lyckades ni med allt sådant för jobbet? berättade ni för er makes/sambos jobb att ni mådde så dåligt så att han fick ta ut semester och föräldradagar mm? Vårt jobb skiter i sådant. han fick inte ens ta ut sina intjänade semesterdagar en enda dag extra runt förlossningen pga ombyggnad i butiken vi jobbar..skiter i personalen

Wantit: om man blir sjukskriven så måste mannen vara hemma och vara föräldraledig. Det kan inte jobbet göra ngt åt.

Precis! Känns bara som att vi "små människor" inte har några rättigheter mot maktgamarna så att säga. iaf inte här vi jobbar. Behövde ni inte säga till era sambos chefer varför ni va sjukskrivna?  Jag tycker ju tex att vissa saker bör vara privata när man är sjukskriven. Det tyckte jag tex när jag var gravid också och inte ville att jobbet skulle veta det än för vårt jobb är en riktig skvallerkälla i vår ort och på så vis så skulle våra familjer få veta det före vi hann säga det + att vi inte ville säga vi skulle ha barn än fall om att missfall eller annat. men det va ju himlans tjöt om hur man mådde osv. nästan som de inte tror en eller ska stilla sin nyfikenhet.
Vet ni om man eg måste säga riktigt varför man är sjuk en vecka? När jag sedan blev sjukskriven av läkare tex så visade det sig att de hade kunnat skriva ett intyg till jobbet utan ordet gravid med och det till försäkringskassan stod graviditetsymptomer med osv. Tyvärr fick jag inte veta det förrän lite senare.
Har flera ggr funderat på sådana där saker, då man kanske är sjuk av nåt privat skäl som man inte vill dela med sig till jobbet. Måste man verkligen säga varför?
Ni kanske tycker det låter löjligt, men tyvärr är det inte så. Jag känner inte att jag kan lita på tystnadsplikten på vårt jobb, samt att våra chefer/ledning inte är några varma människor att prata privata saker med precis. SÅ skulle det tex hänt att man fått missfall eller något annat privat,så hade jag kanske inte velat säga det. Hade ju kunnat ljuga och sagt feber osv, men jag är inte en person som kan ljuga precis.. :)
NU råkade jag visst skriva av mig massa funderingar

Därför fundera jag på om ni behövde säga att ni va sjukskrivna pga depression eller ej?  Jag känner att samhället inte har förståelse för ordet depression och skulle inte fatta hur man mådde för 5öre, inte heller släkten. Inte att jag skulle skämmas för det, bara ännu jobbigare när man redan mår dåligt, att tänka och känna att alla tycker det är löjligt. Därför ville man verkligen inte få ut det mer än nödvändigt.

Orkar inte skriva så mkt, men känner igen mig! Tog mig igenom det på något sätt - all ångest och oro. Kände riktig kärlek till min första när hon var runt 8 månader. Delade FL från hon var 6 månader och det var toppen. Jobbade 50% - kan ju vara ett alternativ för en del.
När hon var 1 1/2 började jag jobba heltid och då kände jag av depressionen på riktigt. Trött som en dåre och ledsen för allt. Gick till VC för att få hjälp och fick konstaterat sköldkörtelrubbning. Tydligen vanligt efter förlossning och har läst att i USA pågår forskning som knyter förlossningsdepression till problem med sköldkörteln. Det är ett enkelt blodprov och jag blev som förbytt efter medicinering! Be er läkare kolla detta för att ev. slippa anti-depressiva medel.

Är nu hemma med nr 2. Har inte varit så farligt denna gång, skippade amningen vilket gett mig ett annat liv. Känner fortfarande viss ångest över att jag inte riktigt njuter av att vara hemma, men längtar efter att hon ska bli större och vi kan få ett annat utbyte.

Hoppas ni som har det värre får den hjälp ni behöver och att vi kan prata med andra och hjälpa andra att inse att det är ok och  normalt att inte vara superlycklig som nybliven mamma.

JAg hade en förlossningsdeppression med min första dotter. Dock var sambon tack och lov arbetslös då så det enda jag behövde göra var att ta hand om dottern. Det var det jag orkade med. Kände mig konstant ledsen och nedstämd och gråten satt i halsen hela tiden. Kvällarna var värst, jag ville inte gå och lägga mig för jag kände mig så ensam på natten när jag ammade. Jag ville ju heller inte hålla sambon vaken då han var tvungen att orka med allt här hemma.

Det enda som funkar är att prata med någon, det fick jag höra. Jag gjorde dock inte detta under tiden jag hade det för jag kände mig så värdelös som "gnällde" när jag hade det så bra. En dotter som började sova hela nätter nästans direkt, hon var alltid nöjd och glad, inget strulade och allt var perfekt. Ändå kändes det inte så men jag trodde ingen skulle förstå det. När jag blev gravid med andra dottern tog jag upp detta när jag gick och pratade med en barnmorska, det var först då jag erkände det för någon proffisionell person. Jag var såå nervöst att det skulle bli så igen och att jag inte skulle orka med min andra dotter + att sambon jobbade/pluggade denna gången så han kunde inte vara hemma. Tack och lov slapp jag det denna gången!

Det är verkligen hemskt med dessa känslor som man inte kan sätta ord på. Man vet inte vad som är fel, bara att NÅGOT är fel. Man borde absolut kunna bli sjukskriven så att ens sambo kan ta föräldraledigt och också vara hemma en tid. Men dock måste man nog vara i så pass dåligt skick då att man inte ens kan ta hand om barnet =/ Dåligt men sant.

Jag skulle gå och prata med någon om jag var du! Jag lovar det hjälper så mycket. Kom ut och umgås med andra mammor också, också nåt som hjälper. Kram

Ja det är ju det där att när man MÅR nåt och KÄNNER nåt inom en så känns det som andra människor inte kan förstå det. Speciellt inte depressionskänslor. Jag studerade det i gymnasiet. Då om depression som kunde bli så allvarligt att det blev orsaken tilll självmord. Hade det som projektarbete och hade dit personer som jobbar hårt med detta i Sverige. Det var väldigt intressant. Men tyvärr förstår för lite människor detta och har för lite empati med människor när de mår dåligt. Man måste nästan komma med ett brutet ben, spy eller visa febertermometern för att folk ska ha medkänsla när man mår dåligt. Tyvärr finns det inget som riktigt går bevisa och visa när man känner nåt i hjärta och själ. :(

Jag har också väldigt redig dotter och kände att ingen skulle förstå mig om jag försökte förklara. De skulle bara tycka jag va löjlig och ifrågasätta om jag inte älskade min dotter och att jag va otaqcksam eller nåt. Men det är ju detjag gör. Jag älskar min dotter, det va därför jag kände att jag va lite "rädd" för mig själv att vara hemma själv med henne. Absolut inte att jaqg skulle skada henne alltså. Men att jag skulle börja ogilla henne eller va irriterad så hon kände av stämningen och det skulle förstöra vårt mamma dotterband. förstår ni? Jag ville ju bara kunna älska henne och vara lycklig.

Tyvärr känns det mest som vi blir dömda för sådana här känslor ist för att folk ska förstå att det är modigt av oss som säger det och ber om hjälp. MAn har läst om flera fall där föräldrar lämnar sina nyfödda ute i natten eller gör dumma saker och alla säger "om de bara bett om hjälp".. ja..vad? om de gjort det så hade väl ingen hjälpt ändå, när det går att döma ut ist..suck..

Hade tex verkligen inte velat få fram detta på jobbet för där är det ingen empati alls och bara skvallrar..

Ni som blivit sjukskrivna för depression efter förlossningsn hur länge har ni varit sjukskrivna. Har det varit problem med Försäkrinskassan?
Min läkare sjukskrev mig månaden ut nu. Har då varit sjukskriven 5 veckor. Han sa om han sjukskriver mig längre än så kommer det nog bli problem med försäkringskassan. Men om jag behöver vara sjukskriven längre än så???