Om fostret dör i magen. Varför föda vaginalt och inte kejsarsnitt?

Sen har det också en medicinsk anledning.
Kroppen har lättare att dra ihop livmodern om man fött vaginalt. Det underlättar för en kommande graviditet.
Jag gick igenom det i v. 20 och kunde inte heller förstå varför jag var tvungen att föda ut barnet. Men sen när de förklarade så lät det ju så rätt.

Jag förlorade våran Lola i v 39.
När vi fick beskedet att hon inte längre levde tänkte jag att kejsarsnitt vore det mest humana
men läkaren talade om för mig att jag skulle föda vaginalt.
Jag talade om att jag inte ville men jag märkte att det inte var någon ide att tjata.
Han menade på att det är inte förlossningen som är jobbig i detta fall utan det jobbiga kommer efteråt ...
Det skulle bli så psykist jobbigt så då måste kroppen vara i bra fysiskt skick.
Det  blir helt enkelt för mycket för kroppen att gå igenom.

Att föda vaginalt var absolut det bästa som kunde hända.
Det var underbart att få min dotter på bröstet och klä på henne och kunna vara med henne så
mycket som möjligt de två dagar vi hade tillsammans.
Det hade jag nog inte kunnat på samma sätt om jag hade gjort kejsarsnitt.

Tre dagar efter förlossningen, när vi kommit hem utan våran dotter gick jag en lång promenad i en och en halv timme i skogen. Kände aldrig NÅGON som helst fysisk obehag  av förlossingen så det är tydligt att hjärnan bara fokuserade på det psykiska.
Där emot skrek hela min kropp fysiskt efter mitt barn...

Usch jag blir så rörd av din berättelse, men nu när ni och du delat med er av era tankar och känslor så förstår jag fullt ut... 
Jag ska själv förlösas med kejsarsnitt (pga ryggskada) och det har jag varit medveten om i flera år innan jag ens blivit gravid så allting med förlossning och vilka känslor det för med sig har jag liksom lagt åt sidan och tyckt att kejsarsnitt är det mest självklara..... men givetvis förstår jag också att en förlossning är väldigt speciell....
tack för att du delade med dig... 

Min dotter dog i min mage för 2 månader sedan två dagar innan BF. Jag ville förlösas med snitt när jag fått beskedet. Jag grät mig hysterisk över att jag skulle behöva föda ut bebisen. Läkaren förklarade att det är alltid en risk med ett snitt och det fanns inga medicinska skäl att göra det, därför kunde hon inte bevilja det. Det skulle helt enkelt vara säkrast för mig att föda vaginalt. BM sa även en sak som jag inte glömmer: Ovsett om bebisen är död, så är det DITT barn. Med facit i hand så hade jag nog haft svårare att förstå vad som hänt om jag inte genomgått en vaginal förlossning. Jag tror att det var bra för mig för att bearbeta och förstå vad som hänt och att hon verkligen varit i min mage. Det var lätt att knyta an till henne efteråt. 
MEN jag ska också tillägga att jag sa redan innan fölossningen att föda vaginalt förstörs iom det här. Jag kommer aldrig villa göra om det. Och nu känner jag lite så, att om jag skulle bli gravid igen tror jag inte jag fixar en vaginal förlossning igen. Att gråta sig igenom krystvärkarna är inget man glömmer.

Med kejsarsnitt får du ett ärr. Det ärret kommer påminna dig för resten av ditt liv om barnet du födde och dog. Inte för att du glömmer det ändå men det är ju lite trevligare om det fula ärret påminner en om sitt levande barn

Det kanske låter konstigt men för mig blev det ett sätt att få ytterligare ett minne av någon jag aldrig fick träffa. Det var liksom det enda jag kunde ge henne - en födelsedag som liknade den jag hoppats på.

När jag fick reda på att Oliver inte levde och att det bästa vore att föda normalt var för mig en skräck inte kunde jag genomgå en förlossning, jag var redan innan livrädd för en förlossning( han var min förstfödda) men min b,m sa att många som genomgått en normal förlossning efter att barnet dött i magen har uppskattat det efteråt...
Och jag kan säga att jag ångrar inte en sekund att jag födde Oliver, från att värkarna satte igång till att han låg i min famn är det mest hemska och tragiska jag gått igenom men också det finaste och mest fantastiska.

Hade jag gjort ett kejsarsnitt (men jag kan inte säga säkert eftersom jag inte gjort det) tror jag inte att jag hade fattat på samma sätt ett kejsarsnitt går så fort till skillnad på en normal förlossning, under tiden värkarna var förstod jag vad som hände och självklart skulle jag inte göra någon skillnad på Oliver och ett levande barn. Däremot får man( som någon annan nämnde) mycket mer smärtlindring om du vill eftersom barnet är dött och ändå inte kan ta någon skada.
Dom är noga med att göra fölossningen så bra som det bara går för dig!!

Hej!

Våran lille Max dog i v42 och vi var båda i chock över att jag skulle föda vaginalt men jag instämmer med övriga här att det var helt rätt att föda "naturligt" då vi fick den samhörigheten och också gemensamma minnen av Max som vi annars inte hade fått.

Om jag inte hade kännt och sett när Max kom hade jag nog fortfarande gått runt och undrat var mitt barn var. (Händer ändå ibland när allt känns så hemskt och fel)

Det finns även ett medicinsk skäl då man ofta inte vet varför ett barn har dött och ett kejsarsnitt ökar risken för mamman då det kan vara en infektion. Ett stort operationsår i magen är inte det bästa i så fall och det tar även mycket längre tid att hämta sig från ett kejsarsnitt.

Vi fick en broschyr efter förlossningen som hette "När ett litet barn dör i magen" som förklarade vad som händer och varför man gjorde vaginalfödsel, men även vart man kan vända sig för stöd.Den enda kritiken jag har mot det var att vi hade behövt den informationen innan födseln och inte efteråt.

Om hon behöver någon att prata med eller så är det bara att kontakta mig här.  Det finns många mammor här som har förlorat sina barn sent i graviditeten och det är så viktigt att veta att man inte är ensam.

Om hon inte har hunnit genomgå förlossningen så säg till att hon/de ska ta med kamera och kanske egna babykläder och om det känns bra spendera så mycket tid det bara går med barnet när det väl är fött. Det enda de flesta ångrar är saker man INTE gjort för att man varit så chockad.

Många kramar

huua jag skulle aldrig föda vaginalt om bebisen skulle dö....aldrig aldrig aldrig. Men det är jag det jag skulle också kräva att dom tog ut bebisen på en gång, fattar inte hur man kan bli hemskickad och få komma tillbaka några dagar senare för förlossning..tänk att gå där med vetskapen att man har en död bebis i magen. /panik

Usch så hemskt att höra att bebisar dör i magen, speciellt då man har bara nån vecka kvar..  

Fina du! Jag instämmer med det du skriver.. Jag hade inte kunnat förklara det bättre själv! Kram

Det är liksom inget val man har. Det är att föda som gäller... för de VET att det är det bästa. Och det är det också kan jag säga såhär i efterhand. Jag var livrädd för att behöva föda ett barn som jag visste skulle dö. Varför lida för ingenting? Men det var ändå det bästa. Jag fick upp min pojke på bröstet direkt och hann mitt i chocken och paniken under värkarna ändå vara med på vad som hände. Som flera andra skrivit så är ärret inte något vidare att koppla till sitt döda barn, det är inte bra för läkningen, vill man bli gravid igen måste man vänta längre pga kejsarsnittet osv... det finns många anledningar till att inte snittas. Sen givetvis finns det anledningar till att snitta de mammor som riskerar allt för mycket genom att föda vaginalt, precis som vanligt.

Man får smärtlindring på ett annat sätt än när man föder vanligt, just för att man riskerar ändå inget för barnet. Det gällde dock inte mig, för min livmoder arbetar på tok för effektivt, så jag hann bara med lustgasen eftersom jag hann gå igenom det mesta av värkarbetet på vägen till förlossningsrummet.

Det är som en del säger dock: det förstör också lite grann det här med att föda vaginalt, det är svårt att tänka sig att det ska gå att föda ett levande barn sen, trots att jag redan fött 1 levande barn (eller 2 barn, men min andra son dog strax efter förlossningen, visste att han skulle dö innan). Kommer antagligen behöva gå på aurorasamtal om vi blir gravida igen för att se om jag vågar tänka mig en vaginal förlossning till.

Men jag förstår er som undrar. När jag väntade mitt första barn var det värsta jag kunde tänka mig att barnet skulle dö i magen, och som nummer två att man skulle behöva föda ut det. Kunde inte för mitt liv förstå hur man kunde tvinga någon att föda fram sitt barn som är dött/ska dö, men idag vet jag bättre. Jag startade till och med en sån här tråd när jag väntade min första, just för jag tyckte det var en så hemsk tanke.

Vi åkte in med värkar med 5 minuters mellanrum och hade varit på rutinkoll dagen innan då alt såg bra ut. Då vi togs emot på bb och de satte värkavläsare och ctg så hittades inte vår flickas hjärtlud. Från att ha åkt in med sån glädje och förväntan förbyttes altt till chock och sorg.
Men är jag den enda som faktiskt inte alls kom på tanken att förlösas med kejsarsnitt?
utan att jag sagt ngt så började de prata till mig om att det är bäst å föda vaginalt och ja det vanliga de verkar säga. Själv låg jag där och tänkte att "ja, hur ska hon annars födas?"
Jag hade inte en tanke på kejsarsnitt och när de frågade mig om jag ville ha upp henne på bröstet då hon kom ut så svarade jag utan tvekan JA!  Men jag har ju förstått att det är olika hur man reagerar. Man hamnar ju också i sån chock och man kan reagera helt tvärtom mot vad man tror.
Att föda min dotter var ngt av de finaste jag varit med om, även och jag höll på att gå sönder av sorg över att hon inte levde. Då hon kom upp på mitt bröst och vi fortfarande satt ihop då moderkakan satt kvar i mig och navelsträngen satt kvar på henne, då kände jag att ja, det är vi, vi har varit ihop så länge. Nio underbara månader levde hon i mig och jag hade hela tiden känt så starkt band till henne. Hon var det vackraste jag sett och jag kunde inte se mig mätt och tiden stod still. Man glömmar aldrig sitt barn oavsett om man har är eller ej.

kram

Vår Elias dog i magen bf+2 sommaren 2006. Min första reaktion var samma som för många andra- "Hur ska jag klara av att föda? Snälla, be mig inte att göra det!" Men det blev en av mina finaste förlossningar, trots allt. Och det var en otroligt minnesvärd upplevelse att få upp honom på bröstet, i detalj få studera den fina lilla kille som han var. Han blev vägd och mätt och påklädd precis som vanligt och vi tog massor av bilder på honom. Storasyskonen fick komma och hälsa på honom och hålla om honom , och det har hjälpt dom otroligt mycket!
Även fysiskt var det skonsammare för kroppen. Jag fick all smärtlindring jag ville, för som min bm sa, "Vi har ju bara dig att ta hänsyn till nu, så kan vi lindra din fysiska smärta så gör vi det." Ett kejsarsnitt är trots allt en ganska stor bukoperation så jag är i efterhand väldigt glad över att jag slapp den.

Det är mycket i livet man inte greppar innan man själv tvingas uppleva det. Mycket känns helt omöjligt och omänskligt att behöva genomlevas. Och på ett sätt är det också så. Ingen skulle behöva föda ett barn som inte lever, för det är en sorg som slår undan benen på en. Men man tar sig igenom det. Även om man alltid kommer att bära sorgen efter sitt barn.

Jag har fått ett barn till efter Elias och snart är det dags igen för ett till syskon att göra entré. Har inte haft problem med att föda vaginalt igen, psykiskt alltså. Det är fortfarande magiskt att få upp sitt barn på bröstet!

Håller med alla andra som också varit med om samma sak.
Men det är en väldigt vanlig fråga man får och som folk förfasas över - "hur kunde dom låta dig gå hem för att återkomma och föda ditt barn vaginalt. Varför tog dom inte bara ut det?"
Det är en svår sak att förstå för de som inte varit i den sitsen, men så här i efterhand är det inte förlossningen som är jobbig utan att åka hem utan ett barn i famnen. Det brukar jag förklara för dom som vågar fråga.

Jag födde min flicka genom urakut kejsarsnitt då hjärtljuden gick ner..
När jag vaknade upp narkosen undrade jag såklart var mitt barn var och var min man var.
När läkarna/sköterskor och man kom med beskedet om att hon inte överlevt med hjälp av återupplivningsförsök blev allt svart.
Jag hade ont fruktansvärt ont. Jag hade svårt att gå och röra mig. Efter en veckas tid när jag svarade i telefonen då en gammal killkompis ringde och undrade hur det var och om det kommit någon bebis ännu.Jag satte mig ner på sängen och skrek och grät.
 Då kändes det som att någon slog en hammare i huvudet på mig. Jag trodde att döden var kommen även till mig. Att jag drabbats av en stroke eller något. Min sambo ringde ambulansen och de bad mig sitta så stilla jag kunde.
Efter en lång dag på akuten fick jag beskedet att smärtan uppkommit genom all sorg. Att en nerv blivit klämd bak i nacken när jag gått och spänt mig pga dels sorgen och dels smärtan av kejsarsnittet....
Ett år senare födde jag en son genom planerat kejsarsnitt, det gjorde inte alls ont efteråt utan kunde bära honom och var redan uppe och duschade samma kväll!!
Kropp och själ hör ihop med än man anar... Lyckliga endorfiner tog bort smärtan...

Hej!

Vet inte om den här tråden är aktuell fortfarande, bara kände att jag måste få beskriva min upplevelse som inte alls har något som helst positivt i sig.

Vi valde att ta bort min bebis i v19 pga ryggmärgsbråck.
Ville absolut inte gå igenom en förlossning då och känner precis samma sak nu ca 21/2 månad efteråt. Jag kan inte förstå att de tvingar en till detta vidriga! Få piller, gå hem, vara ett vrak i 2 dagar och sen gå tillbaka och föda barnet. Detta är verkligen inte klokt!
Jag har haft möten med kuratorer och överläkare för att försöka förstå hur de kan en utsätta en människa för detta. En sak om man får ett val med vilka risker ett kejsarsnitt osv medför. Men jag tycker det är en oerhörd kränkning att man inte får ett val! Jag vill bestämma över min kropp även om det val jag tar kanske inte är det mest säkra.
I alla andra fall så är själen/psyket så himla viktigt men i den här frågan struntar man fullkomligt i hur man mår!
Helt galet!
I princip ingen smärtlindring heller fick jag, helt hemskt alltihopa!

Det är ju bra att många av er kan acceptera att ni fått gå igenom detta, jag kan det inte tyvärr......

Stor kram till alla!