Adoptera äldre barn?

Hej...har ingen erfarenhet alls men är intresserad av svaren. Jag och min man funderar på att adoptera ett syskonpar. Vi håller just nu på med provrörsförsök men om inte det funkar så blir det förhoppningsvis adoption!

Hej

Vi är mitt uppe i en process där vi försöker adoptera två syskon där den äldsta är 9 (snart 10) och den yngsta 3 så jag är också intresserad om någon vill dela med sig av sina erfarenheter.

Jag (vi) har adopterad en kille på 11 år. Idag är han 14 :)
Det är en stor grej att adoptera så hoppas stort barn...
Man måste ställa om lite. Först och främst måste man tänka att man adopterar ett barn som har gott igenom en trauma. Det är nog svårt att undvika. Dt innebär att man ska räknas med posttraumatisk stress.
Adoption av äldre barn är svår, dock otroligt givande. Anknytningen tar längre tid, det tar tid att förstå hur och varför barnet reagerar på ett visst sätt. Man måste nog förberedda sig, läsa lite, fundera.
Man måste vara ganska trygg i sig själv. Anknytningsprocessen är jobbig och går ut på det att barnet stötter bort och kommer tillbaks (föränklad).
Man måste räknas med det att man kommer att höra "du är hemsk, det var bättre förut, jag hatar dig". Man måste räknas med det att barnet längtar efter sitt hemland, biol. syskon eller färäldrar.
I princip, för ett barn som är äldre än 7 år, innebär adoptionen lika stor stress som t ex föräldrarnas död eller placering på ett barnhem i hemlandet.
Fråga gärna om ni vill veta mer :)

Hade han bott i Sverige innan?

Nej, men jag och han har samma modersmål :)

Pappa och tre halvsyskon pratar bara svenska, inte hans modersmål.

Tack så mycket för att du berättar om din erfarenhet.
Roligt att höra dina positiva tongångar trots att det har varit tufft för er.
Får jag fråga mer? Jag hoppas att det inte är för personligt, men min man och jag funderar verkligen på ett äldre syskonpar och har många frågor.

Hur har det varit med skolan - fick han först lära sig svenska innan han började skolan? Har han fått vänner i skolan? Hur länge var ni hemma med honom innan han började skolan?

Har han uttryckt att han helst vill vara tillbaka där han kom från istället för att vara hos er, eller är han glad att ha er som sina föräldrar?

 Hur är det med släktingar - känner han sig som en del av familjen? Känner dom att han är en del av familjen?

 

Jag kan gärna svara på frågor :)
Vår son var vårt fadderbarn först och han var hos oss på somrarna. Han visste vart han åker, han ville flytta och kände oss, men jag tror inte att han förstod vad livet i Sverige innebär. T ex var han jätteförvånad att vi jobbar... När han var hos oss på somrarna, jobbade vi inte och han trodde att vi inte gör det annars.
Han var hos oss på sommaren och då fick vi veta att adoptionsprocessen kommer att äga rum 31 augusti, så vi bestämde att det är lika bra att han börjar skolan direkt. Vi gick med honom första två veckor, sedan var vi mindre och mindre där. Vi bor i ett litet samhälle, så han fick inte undervisning i svenska, han började direkt i en svensk klass. Första året ville han inte prata svenska, men han förstod mer och mer.
Idag är han "medel" i klassen, inga större problem. Med ett ord: skolan har inte varit det största problemmet.
Han har svårt att få kompisar i skolan, men det kan bero på att han har andra erfarenheter än andra barn, han är mindre barnslig än dem. Nu har han börjat högstadiet och det verkar så att han har fått två nya polare där, vi håller tummarna! Dessutom har han en kompis 6 mil därifrån vi bor, men de pratar samma modersmål, kompisen har också flyttat från Polen till Sverige, men med sin biologiska mamma.
Han ser mig som mamma, kallar mig alltid för mamma. Min man blir pappa ibland, ibland kallas han med sitt namn. Han har tre halvsyskon hemma (mina styvbarn) och där är det katastrof. Det är bara tjejen som har accepterat honom som halvbror. Mina föräldrar (i Polen) ser honom som ett barnbarn och han ringer ofta till mormor och pratar med henne, han har bra kontakt med min syster. Min mans föräldrar (i Sverige) har svårt att acceptera adoptionen, men de kämpar på. De är kalla och ordentliga när vi kommer.
Vi har kontakt med hans biologiska syskon och mamma i Polen. Varje gång när vi åker dit hälsar vi på dem. Det är extremt jobbigt för mig, men jag anser att det är nödvändigt.
Han är lite vilsen: han längtar efter sin biologiska familj, de svenska släktingarna är gansk oengagerade, men han mår väldigt bra med mina polska släktingar. Jag var väldigt deprimerad över det förut, men nu känner jag att jag och min man och han har väldigt bra kontakt. Och man kan inte tvinga farmor att älska någon. Så jag accepterar det som det är.

Han säger aldrig att han vill tillbaka till sitt gamla liv (på barnhemmet). Men ibland säger han att Sverige suger och hn skulle vilja bo i Polen. Han tycker att hans liv i Sverige är mycket svårare (pga alla krav, man kan inte "glida" som han gjorde förut), men det är bättre. Han saknar polsk mat, kollar på polska filmer, vill ha polska kläder. Men det ganska ormalt ;)

Barn som har gott igenom någonting traumatiskt (och alla äldre barn som blir adopterade måste ha gott igenom någonting sånt) har problem med anknytningen. Man måste arbeta otroligt mycket på det. Man måste umgås hela tiden, försöka skapa närhet, lära dem att ta emot kramar eller att låta bli att krama alla på gatan... Så fort de börjar knyta an, brukar de få panik. De har blivit sårade i barndomen. Paniken blir antigen som agression, flykt eller "låsas att jag inte finns". De kan bli förbannade och slå sönder saker, de kan bara stänga av eller bli bara tysta och undvika kontakten. Jag har många bra tips, hur man kan jobba på anknytningen, om du är intresserad :)
Dessutom finns det någonting som man kallar för "att undvika ansträngingen". Även små saker kan bli extremt jobbiga att göra, pga hjärnan har utvecklats på lite annat sätt än hos andra barn... En normal människa fixar en smörgås när hon blir hungrig. Mitt barn orkar inte, han fortsätter bli hungrig...
Bra anknytning är viktigaste om man ska lyckas i framtiden. Och om man ska hjälpa dem.

Jag har aldrig ångrad adoptionen. Jag har aldrig tänkt att vi har gjort fel. Han är så bra, våran son och varje litet steg gör att man blir lycklig.
Men jag måste säga att jag har läst och lärt mig mycket de sista tre åren. Jag har lärt mig mycket om mig själv och om trauma.

Vad intressant att höra din öppna berättelse och din glädje över att ha fått er efterlängtade son. Tack för att du delar med dig av din erfarenhet och dina insikter! Du verkar ha en sund inställning och vara klarsynt över de möjligheter och begränsningar som adoptionen innebär.

Det är verkligen många aspekter som man måste ta hänsyn till med ett äldre barn. Vi tror att vi är både beredda och mogna att tackla svårigheter som kan dyka upp med adoption och förväntar oss nästan att det stundvis kommer att vara jättetufft. Men det är omöjligt att veta hur det kommer att bli innan man själv står mitt uppe i det.

Hoppas att det går vägen med de nya polarna i skolan - vänner är ovärderliga.

Tips om anknytningen tar jag mer än gärna emot!!!

Anknytningen med ett äldre barn som dessutom inte pratar samma språk som "vuxen" person i omgivningen är mycket svår.
Jag skulle nog tänka på att:
- barnet kommer att ha svårt att knyta an till två personner samtidigt, oftast väljer barnet antigen mamma eller pappa, om det är två barn som kommer in i familjen, brukar de välja var sitt förälder :)
- barnet har varit sviken förut och man måste vara förberedd att han (hon) inte vet hur en "normal" relation borde se ut, resultatet blir att barnet inte vet hur man kramas och blir agressiv när man försöker skapa närhet, eller att man observerar beteenden som är nästan sexuella: kyssar på munnen på mamma och pappa osv.
- umgås så mycket som möjligt med barnet, göra saker tillsammans, leka, bygga, testa nya grejer, strunta i kompisarna i början, de är viktiga, med det är med er som barnet ska knyta an, strunta i släktingarna, begränsa umgänge för att barnet ska ha er så mycket som möjligt
- lyssna på barnets behov, tillåt retrahera, det var ett kort period i vårt liv där jag matade en 11-åring :)
- hur ska man skapa förtroende? barnets hjärna är programmerat så att man ska vara rädd för vuxna. Det bästa sättet är nog att skapa "lagom farliga" situationer där mamma eller pappa kommer som räddare. Ett barn som inte klarar av att kramas tycker säkert att det är skönt att ha pappan bakom sig som håller när man ska åka pulka från ett väldigt brand backe. Ett barn som skriker, är förbannat och sur och vill klara sig själv i skogen, tycker säkert att det är ok om mamma kommer och hjälper när man inte vet hur man ska hitta hem. Man som vuxen ska skapa en farlig (så att barn tycker att det är farligt) situation och sen komma som "räddare". Barnet börjar så småningom tycka: ok, det är kanske inte så dumt med mamma, pappa.
- slösa inte bort tiden på detaljer, tjata inte om att det är viktigt att städa på sitt rum, hjälpa till hemma, fixa läxor, ha rena kläder, koncentrera er på viktiga saker. I princip alla barn som bodde på ett barnhem ljuger. På alla möjliga sätt. Det tar extremt mycket tid att visa för barnet att man inte blir förbannat om någonting händer, att de ska lära sig att ha förtroende och inte ljuga. Ibland ljuger de för att undvika "straff", ibland ljuger de för att de är vana att göra det, utan en anledning, det blir ganska löjligt ibland 
- straffa aldrig
- skrik aldrig
- vara förberedd att barnet ganska snabbt kommer att hitta era svaga sidor. Situationer där ni kan bli sura, någonting som irriterar er väldigt mycket, osv. Det en naturlig försvars mekanism.
- försök ligga bredvid och känna vad barnet känner...
- om barnet börjar vara annorlunda, vill ta över kontrollen, vill bestämma allt, kämpar mot er, säger att han, hon hatar er, sedan kommer gråtande och säger att han, hon älskar er, slår er, skriker och hittar på massa andra saker, det betyder att anknytningen går jättebra! Att hjärnan börjar ställa om och nya nervceller uppstår, nya banor att tänka och det är bara att jobba på :)

Många bra tips! Jag har beställt boken attching in adoption nu också, så det blir lite läsning framöver :)

Har du någonsin känt att du överanalyserar din sons beteende, är överbeskyddande, bortförklarar med att han är adopterad, tänkt att det skulle vara skönt att känna att han "bara" är ett helt vanligt barn. Missförstå mig inte - jag menar självklart inte att du gör det utan undrar bara om du har haft sådana tankar/känslor någon gång. 

Själv har jag kommit till Sverige från Polen när jag var 12 år gammal. Det var en trauma i början och det tog många många år innan jag började känna mig som "hemma". Dock känslan att vara uppsliten mellan dessa två länder finns djupt inne i själen fortfarande. Man har inte stabila grunden andra barn får normalt.

Självklart är det som trauma i sig att flytta till ett annat land. Samtidigt, kan jag tänka mig att det är mycket viktigt att känna att man VILL flytta. Vårt adoptivbarn ville flytta. Det var inte så att vi ville adoptera honom från början. Han ville bli adopterad. Jag var 23 när jag flyttade till Sverige och 11 år senare kan jag säga att jag har verkligen inga problem med min identitet. Jag känner mig varken polsk eller svensk, jag är mig själv, älskar umgås med polacker och svenskar. Men jag ville flytta.
Jag kan dock tänka mig att om man är 12 år och föräldrarna bestämmer att man ska flytta, kan det var jobbigt.

Anonym (undrar): jag har nog aldri känd att jag är överbeskyddande eller bortförklarar hans beteende med adoptionen. Dock vet jag att jag analyserar för mycket. Ibland måste jag prata med någon som står utanför familjen för att sluta analysera (en kompis, min syster).
Jag har aldrig känd att jag skulle vilja ha ett vanligt barn. Men jag har känt ofta att jag skulle kunna "strypa" grabben för att han är så jobbig ibland. Jag har känt ibland att jag inte orkar mer. Och jag har känt ofta att allt ansvar ligger på mig pga. modersmålet och det är lite skrämmande :)

mira - tack för ditt inlägg. får jag fråga mer? förstår jag rätt att du adopterades från polen? hur uppfattade du dina föräldrar - kunde du prata med dem om det du kände? har du varit tillbaka till polen eller har du någon anknytning kvar till landet? ursäkta om jag frågar för mycket - du får svara om du vill... jag är bara mest undrande om vad som är bra och vad som är mindre bra i samband med adoption av äldre barn.

anonym - haha, du är uppfriskande ärlig! jo, jag skulle kanske också ha tendenser att överanylsera... som tur ä min man oftast min motvikt som drar ner mig på marken igen...

förstår vad du menar med att känna sig som varken eller - jag kom tillbaka till sverige för 9 år sedan efter att ha bott utomlands i 25 år och har inget "hemma" förutom där jag bor nu- när jag var lite yngre var jag ibland avundsjuk på andra som hade växt upp på samma ställe med sin familj och vännerna nära, men nu inser jag har fått andra erfarenheter som också är värda mycket.

jag tror och hoppas att vi har kapaciteten att ta emot ett äldre syskonpar - din berättelse har gett mig en del att tänka på, med lite fler konkreta exempel på  hur det kan vara som förälder. tack för det!