Goda exempel på fungerande relationer

Jag kan bidra med lite positiva känslor här också

Jag och min man har varit tillsammans i snart åtta år, och gifta sedan snart ett år tillbaka. Vi kompletterar varandra på så många sätt. När vi blev tillsammans mådde vi båda två psykiskt dåligt men istället för att dra ner varandra så lyfte vi varandra. Jag fick honom att lugna ner sitt destruktiva leverne och han fick mig att komma ut ur mitt skal. Vi har kämpat och kämpat för att få ett liv som fungerar och där vi båda trivs.
När han faller och mår dåligt håller jag upp honom och han gör detsamma för mig.

Vi har gemensamma intressen men också våra små egenheter som inte alls passar ihop men som vi ändå respekterar hos varandra. Vi kommunicerar om allt, både bra och dåliga saker och vi har båda förmågan att lyssna på den andras åsikter och ta till oss vad som sägs. Vi kramas och pussas ofta och säger till varandra varje dag hur mycket vi älskar varandra. Vi kan fortfarande tillbringa en hel dag (eller natt) med att bara prata prata prata om allt och inget.

Ibland är det han som har inkomst och då försörjer han mig, ibland är det tvärtom. Vi delar allt utan att vara petiga om vem som minsann städade mer i förra veckan eller vem som fått betala mest.

Vi kan ge varandra utrymme om det behövs trots att vi oftast sitter ihop vid höften. Ibland blir vi givetvis lite trötta på varandra eller låter dåligt humör gå ut över den andra men vi ber alltid om ursäkt och lägger oss aldrig osams. Vi är inte svartsjuka (eller försöker i alla fall att jobba mot det ).

Jag tycker att det är synd med par som är alldeles för stolta för att kommunicera med varandra. Där man utgår från att den andra ska veta vad man tänker och att den andre hela tiden ska böja sig för ens vilja. En relation är ett givande och ett tagande men det verkar som att alltför många väljer att bortse från givandet. Dessvärre verkar det också som att många tror att kärlek är allt som behövs och när sambolivet då inte fungerar så blir de frustrerade och vill ge upp direkt.

Det är roligt och skönt att läsa om andra par som har det bra. Jag har också fått uppfattningen om att de flesta relationer idag är åt helvete ! Grattis till alla i den här tråden som faktiskt har hittat ett recept för att få livet och relationen att fungera

Igår kväll köpte min man entrecote med sig hem bara för att fira att jag nu är ledig några dagar. Barnen fick varsitt happy meal, (näringsriktig mat, jag vet) och sedan satt mannen och jag och åt "lyxmat" mitt i veckan.

Han ställde sig också och poppade popcorn till ungarna precis innan vi vuxna skulle äta bara för att det hade han lovat dem.Barnen var överlyckliga och vi fick en mysig stund en vanlig tisdag.

Snacka om underbar.

Jag tycker också att vi har en BRA relation, min make och jag.
J*klar vad arg jag kan bli på honom och han kan bli rätt sur på mig också men vi reder ut våra krig utan att bli nedvärderande, småsinta och elaka.
Vi är särbos och det fungerar toppen, vi litar på varandra, vi är varandras bästa vänner och vi skrattar mycket ihop. Vi är både stolta och tacksamma för att vi har stöttat varandra under våra snart 15 år tillsammans, för allt vi har lyckats bygga upp och över våra barn.
Vi gör små saker för varandra och visar vår uppskattning på så vis, det kan vara ganska toppen att veta att man behöver städa bilen och inse när man kommer hem att han gjort det åt en! Eller att han tagit ett tag i tros-lådan som reducerats till en mängd trista urtvättade underkläder och kastat dem + fyllt på med nya! (Han vet att shoppa är bland det tråkigaste jag vet). Eller att han faktiskt säger åt en att byta stil när man kommer hem och är sur och trist och trött. Och att han sedan inte håller det emot en utan bjuder på en latte medans han lagar mat till barnen.
Jag vet å andra sidan att han har en förkärlek för nya tekniska prylar och han får unna sig det, utan syrliga kommentarer om att den förra vad-det-nu-är minsann inte är så gammal. För han sköter det snyggt.

Jag är fortfarande lite förvånad över att jag tycker att vår relation är så komplett, innan jag träffade honom så hade jag aldrig en tanke på att ens bo ihop med en annan man. Gärna flyktiga pojkvänner men aldrig mer än så.
Jag, min familj och mina vänner blev mycket överraskade när jag snubblade över denna man och flyttade ihop efter tre veckor och sedan har hållt ihop. (Om än som särbos, jobben finns på olika ställen!)

För mig och min sambo handlar detta med en fungerande relation mycket på att vi respekterar att vi är individer och ett par. Vi måste inte göra allt tillsammans utan har möjlighet att göra saker och ting var för sig, och andra saker gör vi tillsammans.

Sedan vår dotter föddes för knappt ett år sedan så har det varit självklart för mig att min sambo är lika involverad i dottern som jag är. Vi har alltid stämt av hur vi ska hantera olika saker, vad som fungerar bäst för dottern mm. Jag vet en del par där mamman bara "kör sitt race".

Det handlar om saker i vardagen med praktiska saker. Sambon är inte den romantiska personen (vilket jag kan sakna en del ska erkännas) men han är omtänksam i så många andra avseenden.

Humma: Är det inte precis detta förhållanden handlar om. Att försöka hjälpa varandra igenom vardagen och försöka förstå istället för att missförstå. Grattis till dig och din man som verkar ha funnit ert recept på lycka.

Cello69: Det där med romantik är nog överskattat eller vad säger du Respekt och omtänksamhet känns som nog så viktiga egenskaper.

Hej, kul med en positiv tråd =)

jag och min älskade man har varit gifta i 7 år och känt varandra i 8 år.vi har två barn på 3 och 1 år.vi har våra små jobbiga perioder men vi skriker sällan på varandra. både jag och min man är förlåtande mot vrandra och väljer attglömma och gå vidare utan att förstora saker.vi kan sitta och prata och diskutera och ibland kommer vi inte alls överens om vissa saker men det är barar kul man behöver inte ha samma åsikter om allt. Han ä'är min bästa vän och aldrig känner jag mig så trygg som när han är med oss. Jag är lycklig och stolt över det vi har tillsammans. Vi ser alltid till att göra de där små sakerna betyder mycket och som gör skillnad.

Vi kramas och pussas dagligen och barnen älskar när vi är tillsammasn om så bara i dotterns rum och spelar spel, pysslar och stökar. Han älskar barnen så mycket och har mycket meeeeeeeeer tålamod med dem än jag har. Båda barnen ärhelst med pappa=)

jag blir fortfarande pirrig i magen när vi har speciella stunder tillsammans.jag känner mig odtast lika förälskad och kär idag som jag gjorde förr 8 år sen..vi förlovade oss efter 15 dagar ihop=)

Hejsan! =) Underbart!!!

Jag vill dela med mig av all min kärlek och lycka som klingar inom mig. Jag har levt min make i 6 år, vi har en dotter tillsammans sedan mars och har varit gifta sedan 2,5 år tillbaka.

Vi träffades via en vän och det klickade. Vi flyttade ihop direkt, jag fick hans nyckel första kvällen vi umgicks och så började en fantastisk resa. =)

Jag älskar att överraska och att vara romantisk. Vi har alltid försökt krydda till vardagen för varandra. Jag har riktigt fina minnen då vi gjort många underbara saker för varandra, finns hur många som helst och jag berättar gärna om någon är intresserad.

Vi är så kära, överöser varandra och vår dotter med kärlek så att särskilt hon ska förstå hur lyckliga vi är över att vi kunde skapa något så vackert. Jag blir helt tårögd när jag tänker på att min man valt mig, av alla.. Helt overkligt. Han tar så bra hand om oss och är ett underbart stöd. Alla som känner oss vet: han är fantastisk.

Vardagarna tar vi vara på, när dottern somnat försöker vi alltid vara vakna 3-4 timmar till så att vi får mystid för varandra. Vi tar oss igenom jobbiga perioder för att vi vill varandra så väl. Utmaningar är ju en del av livet, att ta sig igenom dessa starkare och lyckligare! =)

Nu ska jag snart tillbaka till jobbet, och då ska han vara hemma med dottern ett år, samt efter det går ned till 75%. Han är en så fantastisk familjefar, en riktigt sexig man! ;)

Tack för att jag fick dela med mig! =)

Jokkan: Visst är det härligt att ha hittat en man som man verkligen kan lita på.

Jag och min man brukar också sitta och prata på kvällarna. Man skapar ett behov av samhörighet tycker jag. Visst måste den kärleken man känner för varandra avspeglas i barnen och deras trygghet. Våra barn älskar när det bara är familjen och vi är hemma allihop och spelar spel, leker eller åker och grillar korv.

Vi träffades på en språkresa 1985, blev ett par 1987, gifte oss 1990 och är fortfarande lyckliga tillsammans. Just nu väntar vi vårt sjätte barn

Jag tror nog att vi är lite av en solskenshistoria. Trots ganska dåliga odds som kunde satt käppar i hjulet så har det på något sätt alltid ordnat sig och kärleken har stått stark.

Saker vi hade emot oss:
1) Olika bakgrund, hans borgerlig, min kulturvänster.
2) Han har Aspergers.
3) Jag växte upp med en alkoholiserad, suicidal mamma.
4) När vi blev ett par hade vi helt olika värderingar.
5) Vi var bara arton när vi blev ihop.
6) Han var känd som en Casanova och det var ingen överdrift. Jag å andra sidan var oskuld.
7) Jag kunde inte hantera ilska, kunde inte ens höja rösten (se punkt 3) ... och han däremot fick totala utbrott (se punkt 2).
och så vidare ...

I den andra vågskålen låg dock en djup och innerlig vänskap som vi hade odlat i ett par år, en stor respekt för varandra och flera delade intressen. 

När det har krisat, för det har det förstås gjort några gånger, så är det just vänskapen och vår gemensamma gudstro - tror jag - som gjort att vi kommit på fötter igen.

Som det är nu så är det han som sköter städning, disk och nästan all matlagning (och det där sista är ganska tappert i en såhär stor familj) medan jag sköter tvätten och har något slags övergripande ansvar för att alla ska må bra. Jag är en otroligt oorganiserad människa så det är oerhört mycket mer praktiskt med den här uppdelningen än med den klassiska

I gengäld är det oftast jag som gör "vardagsjobben" som drar in pengar till företaget, medan han däremot slipper det slitet och kan ägna sig åt mer kreativa saker som marknadsföring och författande. Periodvis har jag stått för 80-90 procent av försörjningen. Den typen av hundgöra är jag nämligen bra på, till skillnad från t ex dammsugning ...

Och det är kanske också ett "knep" - vi har alltid delat in jobbet, både i hemmet, med barnen och i det gemensamma företag vi numera har  - efter vad var och en är bra på och vill göra, inte efter traditioner eller könsroller.