Börjar förstå hur mycket han förstört för mig!
När vår Wilhelm dog hade vi stora problem med kyrkogårdsförvaltningen när vi ville begrava honom. Jag blir så arg när jag tänker på det att jag nästan kokar över. Ibland orkar jag inte lägga energi på att överhuvudtaget tänka på det, ibland känner jag för att ringa aftonbladet och be dem skriva ett jättereportage om vårt hemska bemötande.
Varje gång jag går till graven tänker jag på denna människa och hoppas att han inte ska komma ut från sitt kontor så jag måste se honom. (Hans kontor är på andra sidan häcken om Wilhelms grav, bara kanske 30 meter bort). Skulle jag se honom vet jag inte vad jag skulle göra, börja gråta eller flyga på honom och försöka klösa ögonen ur honom... Han har ju förstört hela min upplevelse av Wilhelms grav som en fin och fridfull plats!
Jag har nu skrivit ett brev till kyrkorådet. Jag vill att de ska veta hur vi blev behandlade så andra inte blir behandlade på samma sätt.
Här kommer brevet, det är ganska långt. Ska jag skicka det?
(det kan vara lite förvirrande då jag inte vill skriva ut namn här...)
Hej.
Den 9 mars 2010 föddes vår älskade son Wilhelm. Han var en frisk och fin pojke men den 28 maj dog han av en akut blodförgiftning innan vi ens hann upptäcka att han blivit sjuk. Vi blev väldigt chockade och självklart var, och är, sorgen enorm.
När vi fått första beskedet från rättsmedicin om när obduktionen skulle vara klar började vi fundera på begravning. Detta var oerhört tungt och jobbigt. Vi kände oss dock säkra på att vi skulle vilja att vår son begravdes i sin farfars grav så han inte skulle vara ensam. Det kändes som om han skulle vila i sin farfars famn, vilket både jag och min man fann tröst i.
Då min mans far är begravd i kyrkogården vid YYY kyrka ringde jag dit för att höra så att det skulle gå att ordna. Jag blev då hänvisad till kyrkogårdschefen XXX, och ringde honom.
Jag förklarade vårt ärende, att vår lilla pojke dött och att vi ville begrava honom i YYY. XXX svar var ”jaha?”, och jag fortsatte med att förklara att min mans fars grav fanns där. Han svarade åter ”Jaha?” och jag började tycka att samtalet blev väldigt jobbigt på grund av XXXs brist på empati och brist på svar. Till slut fick jag veta att vår son inte fick begravas i YYY eftersom han inte bott i kommunen i 20 år. Omöjligt eftersom han bara blev 80 dagar gammal. XXX frågade mig också om min son haft någon fru (!) och jag upprepade åter att han var ett spädbarn. Jag försökte åter få svar på varför han inte kunde begravas i sin farfars grav men fick så otrevliga svar att jag tillslut sa att vi skulle tänka över saken och avbröt samtalet.
Jag ringde därefter till min svägerska med gråten i halsen och bad henne kolla upp om det verkligen var så att vår son inte fick begravas där. Hon var i sin tur i kontakt med en receptionist som gav beskedet att eftersom det redan fanns en grav som vi ”ägde” skulle det inte vara något problem. Det skulle heller inte vara något problem att det var en urngrav och vi ville ha kistbegravning eftersom kistan till barn är så liten. Vi fick ytterligare bekräftelse på detta när min svärmor åkte till kyrkogården och där talade med XXX. De besökte tillsammans graven och mätte upp hur stor kistan skulle bli och att det inte skulle bli några problem.
Vi andades ut och trodde problemet var ur vägen.
Döm om vår förvåning när begravningsbyrån en hel vecka senare får beskedet att det inte alls går! Även begravningsbyrån var i kontakt med XXX och frågade varför. XXX påstår då bland annat att han trodde att kistan skulle vara mindre, närmare bestämt 60 centimeter, och att en större kista inte får plats i urngraven. Jag undrar för mig själv hur man kan arbeta på en kyrkogård i 30 år utan att veta hur stor en barnkista är? Har XXX med sitt otrevliga sätt skrämt iväg övriga änglaföräldrar? Om det skulle vara så att han aldrig sett en barnkista tar man väl reda på sånt i förväg innan man ger ett besked? Hur kan en person i hans befattning först vara extremt otrevlig och sedan ge ett sörjande par som förlorat sitt barn ett positivt besked för att en vecka senare ta det tillbaka?
Vi blev helt förkrossade av detta. Vi trodde ju att det redan var bestämt och klart!
Vi fick veta att det enda alternativ som fanns för oss om vi ville ha begravningsceremonin och kistsättningen samtidigt var ZZZ kyrka och kyrkogård. Vi var så oerhört besvikna på att vi inte skulle få begrava vår son hos sin farfar men bestämde oss för att åka till kyrkogården i ZZZ och titta. Vi fick också kontakt med PPP på förvaltningen där. Vilken underbar person! Han var som XXX raka motsatts. Trevlig, empatisk, snäll och hjälpsam. Han förklarade för oss hur det fungerar med urn- respektive kistgravar, hur de brukade göra vid barnbegravningar och vilka alternativ som fanns för oss. När vi förklarade att vi egentligen ville begrava i YYY och varför det inte skulle gå blev han nästan bestört av det bemötande vi fått. Han sa att han såklart inte kunde uttala sig om hur saker sköttes i andra församlingar men däremot meddelade han oss att det inte finns några lagar eller regler som skulle hindra oss från att begrava vår son i YYY. Han förklarade att det är kyrkoherden som är kyrkoförvaltningens chef och föreslog att vi skulle prata med honom istället för XXX, samt i sista hand med kyrkorådet, för att få rätsida på det som hänt.
Styrkta av den information vi fått av PPP bad vi min mans syster att möta oss för att träffa XXX för att försöka få ett rakt svar på varför vi inte fick begrava där.
I bilen på vägen dit ringer jag åter XXX för att säga att vi är på väg. Han svarade åter med sitt ”Jaha?” men fick tillslut ur sig att han var på plats ”i kaoset”. När vi kom fram hälsade han inte på oss, skakade inte hand och presenterade sig inte. Han gick utan ett ord in i ett rum och slog sig ner i en stol med armarna i kors och tittade på oss. Trots att han inte bad oss komma in, eller slå oss ner, satte vi oss och förklarade vad vi ville.
Hans argument till varför vi inte kunde begrava vår lilla bebis var flera, men bara undanflykter. Först gick det inte för att vi ville begrava en kista och det var en urngrav, det fick man inte. Vi fann det konstigt då det ju var okej en vecka tidigare med en kista i urngraven, samt att det inte skulle vara något problem med ett sådant arrangemang i ZZZ. Då var det för att kistan inte skulle få plats för urngraven var för liten. Vi svarade att det skulle gått bra i ZZZ, och deras gravar är lika stora, så varför inte här? Han sa också bland annat
”jag fattar inte varför ni ska begrava här för när ni inte bor här”.
Till slut kom vad vi förstår den riktiga anledningen till varför han sagt nej, och jag kan inte beskriva i ord hur det kändes när han sa;
”det är för jobbigt att gräva graven”
Han satt där mitt emot oss, två föräldrar som är förkrossade efter att förlorat sitt barn och säger att han inte vill begrava vårt barn för att det är för JOBBIGT att gräva graven!
Jag blev så arg och ledsen så jag svarade, att ”är det det som det hänger på kan jag väl gräva graven själv!” varpå han svarar med överlägsen röst och armarna fortfarande i kors ”det tror jag inte!”
Min man säger att det verkar som att XXX redan bestämt sig för att han inte vill så det är kanske lika bra vi pratar med kyrkoherden istället. Då ändrar sig plötsligt XXX och vill att vi går ut och mäter graven. Efter ytterligare lite dividerande ute vid graven då XXX mäter graven som om den börjar framför planteringarna istället för vid gravstenen, konstaterar han till slut att kistan får plats och vi kommer överrens.
Jag vill med detta brev göra er uppmärksamma på det oproffesionella bemötande vi fick av XXX. Vi kontaktade honom i vårt livs svåraste period och fick ingen förståelse, ingen förklaring och blev rent ut sagt otrevligt bemötta. Han är en av de nonchalantaste människor jag träffat och jag hoppas att jag aldrig behöver se honom igen.
Med Vänliga hälsningar...
(Anledningen till att det var jobbigt att gräva graven är att de använder maskiner till vuxna gravar, medan gravar för barn måste grävas för hand)
Jag blir så ledsen när jag inser att han har förstört inte bara tiden innan begravningen utan även min upplevelse av Wilhelms grav, om inte för alltid så för en lång tid framöver.
Vad tycker ni att jag ska göra?
