skaffa barn prat?

Roligt att läsa om hur det gått till för er andra!

Vi hade varit tillsammans i nästan två år när jag första gången på allvar frågade när vi skulle skaffa barn. Sambon svarade något flyktigt om att det inte var dags än i alla fall och sen pratade vi inte mer om det. Jag ville ju inte pressa honom. I augusti i år reste jag bort till en kompis vars son då var 10 månader gamal. Kom hem och hade mitt livs barn-begär! Sambon tyckte det lät bra och sedan började diskussionen mer på allvar. Vi bestämde oss att det var dags men lät det ändå bero i ungefär en månad för att vara på säkra sidan. Nu har vi nyligen startat verkstaden. Sambon har mer "blir det så blir det" inställningen medans jag är mer "NU NU NU!"

Jag och min man har varit tillsammans i 8 ½ år. Jag var 17 när vi träffades och han var 21 ½ ungefär. 
Redan innan vi blev ihop så pratade vi om framtidsvisioner etc. Han trodde att han skulle ha körkort, villa, barn och fru när han var 25. Jag visste inte riktigt, mer än att jag ville ungefär det han ville men hade ingen tidspress på det sättet. 2 månader senare blev vi ihop. Jag är 5 år yngre än honom så vi båda insåg ju att det han strävade efter skulle inte kunna uppfyllas. Men det var ingen av oss som var besviken över det så klart, livet bär ju en på oväntade stigar. Vi flyttade in tillsammans i en söt vindsetta när jag var 18 och han nästan 23, några månader efter att vi förlovat oss. Jag pluggade, han blev precis arbetslös. Vi har således haft det rätt knackigt och även senare under vår tid tillsammans då vi haft dålig tajming. Han har jobbat, jag har pluggat, jag har jobbat han har pluggat, alternativt jag har jobbat och han blivit av med jobbet på två ställen. Ekonomin har aldrig blomstrat och någon villa har vi inte nu heller alltså. Men däremot har vi gift oss, det skedde i början av denna sommaren och sedan 3 år tillbaka har vi bott i en 2:a, en bostadsrätt.  Jag har pluggat till lärare och han har kämpat med att förbättra sina gymnasiebetyg och försökt ta sig in på den KY-linje han vill gå, hoppas han lyckas till våren....

Vi har haft många tuffa motgångar och livet har inte varit jättesnällt mot oss varken ekonomiskt eller olycksmässigt eller vad man ska kalla det. Men kärleken till varandra och att fightas tillsammans är något vi alltid kunnat och aldrig släppt. Jag är fortfarande så kär i honom att jag stundtals får fjärilar i magen bara jag tänker på honom. Det är inte illa efter närmare 9 år tillsammans (i mars blir det 9 år). Han är verkligen min man, den jag vill dela allt med under livets resa. 

Nu, efter vi gift oss, har vi även satt i gång babyverkstad. Eller ja, "blir det så blir det" har vi sagt. Däremot har jag sedan ett litet tag tillbaka, efter en väldigt het sommar ;) börjar vilja ännu mera och känna "nu, nu, nu" som någon annan här redan skrivit. Det hela känns spännande och jag har börjat sätta mig in i vad som behövs osv. inför en graviditet och läser mkt här på FL för stunden. Min man är helt med på noterna, men han är nog fortfarande mer "blir det så blir det", det går ju inte att planera. Och visst har han också rätt i det, men samtidigt vill jag vara lite påläst - få koll på ÄL, se vart möjliga, schyssta, begagnade barnvagnar finns, medel som kan hjälpa att bli gravid, tips, råd etc. etc. Där är inte han, han är mer laid-back (som alltid - det löser sig är hans motto, dock inser han nog inte alltid att om vissa saker ska lösa sig måste man jobba lite för dem, nu är inte just barn-saken en sådan sak men ändå).
Vi är båda väldigt barnkära och barn brukar tycka bra om oss. Jag arbetar som förskollärare och har 23 st barn mellan 4-5 (6) år 5 dagar i veckan på heltid sedan snart 2 år tillbaka. Ett kanonyrke! =)
Men det sätter också i gång en längtan efter att själv få fokusera på en liten på hemmaplan inom en relativt snar framtid. 

Det var väl lite av min/vår historia.  =)

Vi träffades i maj i år, fölovade oss en månad senare o strax inna  förlovningen pratade vi om barn. Jag har 2 sedan innan, han inga...han vill otroligt gärna ha o min längtan efter en till har växt med hans längtan Gör allt för ett plus nu så det är bara o vänta o se

puffar lite för den här tråden. 

Hur började ni prata, och hur blev det till ett konkret beslut?? 

Saken var den att han redan på MSN (innan vi träffats eller ens bestämt oss för att träffas) frågade om jag var klar med barnskaffande...fatta ju på en gång att dte var en kille som gärna ville ha egna barn. Eftersom jag suttit i den sitsen själv en gång för nästan 13 år sedan så förstog jag hans längtan.
Jag sa ärligt att jag trodde jag var det men att man aldrig kan veta, det beror ju helt på vem man träffar. Eftersom jag aldrig mått så här bra, fått så mycket stöd hemma o barnen trivs så har den där längtan blivit enorm!
Anledningen till att jag vid min skilsmässa sa ALDRIG MER BARN beror ju massor på den jag var med då. Trodde ju alla var så...har varit jobbigt o dra lasset med barnen själv o ville inte sätta mig i den sitsen igen.
Iaf, när vi väl träffades klicka det ju mer än väl För mig sa det typ...KAABOOOOM?
Sedan gick allt ganska fort men jag stormtrivs med mitt liv nu, vill inte byta ut det för fem öre.
Jag brukar säga att det är så här det ska vara i ett förhållande, ge o ta....

Barnpratet har mer eller mindre varit väldigt seriöst sedan jag frågade om min hälft tyckte jag skulle förlänga sprutan eller inte, sa att jag tycker ju inte det eftersom det kan ta tid innan man blir gravid...
Han höll med Så man kan väl säga att vi försökt sedan mitten av augusti men det lär nog ta till nästa år innan det blir något. Såklart har vi pratat massor om HUR vi ska dela upp hemmatiden, han vill vara ledig minst lika mkt som mig o jag vill gärna ut o jobba så fort det går. Vi kommer nog inte ha några som helst problem att dela upp ledigheten Numera involveras våra dagar av minst ett barnprat om dagen
Visst vi har varit tillsammans väldigt kort tid men om man ser till hur länge han var singel innan han träffa mig så förstår man att han inte är en som skulle göra detta vind för våg...
O jag hade ju suttit i samma förhållande i 12 år, hade varit singel i 9 månader...jag vet, inte så lång tid men det räckte
Så för oss blev det ett beslut efter hjärtat o jag ångrar det inte en sekund.

Jag har inte haft tanken på att ha barn i mitt liv försen jag träffade min sambo, jag antar att tidigare sambos varit kassa :)
Han är den somfrån första början pratade om det sedan har han låtit det vara och bero . Sedan hade jag en period när jag verkligen vände ut och in på det. Det är ju en process att gå ifrån att inte vilja till att vilja.

För två månader sedan sa mitt hjärta att han verkligen vill ha barn med mig och tycker att vi skall börja försöka till våren, jag vill dock vänta minst ett år till.

Jag & min sambo kommer imorgon att ha varit tillsammans i 1 år.
Vi har redan köpt hus men har inga barn tillsammans. Jag har 2 sen tidigare & han har inga barn.
Det är han som tagit upp det med barn varje gång & jag har nog inte riktigt varit hundra på att jag vill ha några flera barn då jag har lite av förlossningsskräck, detta gjorde han ganska tidigt i vårat förhållande men eftersom han har en sån stark barnlängtan har min oxå växt till liv.
Han har nu inte tagit upp det på ett tag & jag tror han tror att jag absolut inte vill ha fler barn så det är nog jag som får ta upp det denna gång.
Kanske börjar bli dax att diskutera saken då han är 35 år & det brukar ju ta ett tag innan det händer något.

Vi hade det stora barnpratet i förra veckan! Vi har varit ihop i drygt 5 år och är båda en bra bit över 30. Han har alltid varit tvärsäker på att han aldrig vill ha barn, eller ens vara i närheten av barn över huvud taget. I början tänkte jag att jag skulle kunna avstå från barn, eller att han kanske skulle ändra sig som så många andra barnhatande killar jag känner - de verkar liksom ha vaknat upp en dag ett tag efter att de fyllt 32 och plötsligt sagt "nu så!" Men efter att fler och fler av mina vänner skaffat barn, insåg jag att jag också verkligen vill. Så jag har gått och grubblat och haft världens ångest i säkert två år nu, i största hemlighet.

Så i förra veckan sa jag helt enkelt "nu måste vi prata om min skaffa barn-ångest! NASA har ringt och sagt att de kan se den från yttre rymden." Jag var skitnervös att han skulle få spel och springa till skogs, så döm om min förvåning när han säger "tja, det skulle vara helkonstigt med en bebis, men om du verkligen vill så visst!"
Ett par av hans gamla vänner har fått barn nyligen, så det kanske spelar in att han kunnat se att livet inte störtar samman. Och det verkar vara lite som Turk säger i nåt avsnitt av Scrubs: "I'm a guy! I was taught that a baby is always the worst possible consequence!"

Han vill gärna att vi har det lite mer ordnat för oss innan vi börjar försöka (vi bor fn på olika orter pga jobb, och han ska börja plugga samtidigt som han jobbar heltid), men jag som gått och klurat så länge tycker väl mer att blir det nåt, så löser vi det på nåt sätt. Det var i alla fall väldigt oväntat att inte få ett blankt nej eller ens ett "sen kanske".

Hej hos mig var det min partner som frågade mig och vi har varit ihop i 1 månad nu och ska börja bäbisverkstan  nu i januari/februari  2011    hoppas ja blir gravid ganska snabbt e bara 18 år snart 19 fyller år 28 januari så  och partnern är 29 år

Haha! Nasa har ringt! Klockrent! 

Vi har nu haft snacket, inte alls så farligt och kör på mottot: Blir det så blir det...
Jag har ju lite koll men sambon vill inte alls veta när ÄL är. Han vill känna pirret att det kanske blitt nåt varje gång.
Haha..

Så vi får la hoppas att det blir snart!

 

kanske ska säga att vi har bollat en del mellan oss... men alltid med glimten i ögat... ja ni vet.

Det var jag som började prata på "allvar", och han var inte sen att haka på!  
Han kollar redan på kombi... :) 

Vi har varit tillsammans i 21 veckor och är nyförlovade.

Vi skydda inte oss från dag 1 och jag ställde frågan till honom någon vecka senare och fråga om han var medveten om att jag INTE skydda mig vilket han var.

Jag tog upp frågan via sms en kväll (han jobbar borta ngn dag i veckan) och fråga vad han gör om jag skulle bli gravid och om han skulle göra som mitt ex och tjata om abort.

Fick till svar att här görs inga aborter och han skulle bli jätte glad.

När våra vänner frågar så säger vi att vi försöker få barn så för oss blev det nog bara så.

Vi hade varit tillsammans i åtta år när vi gifte oss i juli 2009. Två månader senare åkte vi till Malaysia på vår smekmånad i tre veckor. Under sista veckan bodde vi på ett underbart 5 stjärnigt lyxhotell i kuala lumpur. En kväll låg vi i sängen o såg nån romantisk film. Vi började prata om hur underbart livet var. Jag sa att det enda jag saknar i mitt liv är en liten bebis. Vi har alltid pratat om "tvillingarna" som vi ska få nån gång i framtiden, och jag sa rakt ut att nu är jag redo! Vi va då gifta, båda hade bra jobb, villa, bilar, katter o varit tillsammans i åtta år. Vi kom överens om att jag inte skulle ta mitt p-piller den kvällen. 1 år och 2 dagar senare föddes vår underbara dotter som nu är snart 4 månader! Till sommaren firar vi tio år tillsammans o jag har aldrig varit lyckligare. Det blev inga tvillingar, men inom en snar framtid vill jag ge min dotter ett syskon, fast det räcker definitivt med ett barn!

Vi har varit tillsammans snart 3 år, gifte oss i Aug.
I Okt så gick jag till gyn för min sjukt  oregelbundna mens.
Fick då Provera kur utskrivet, Och hon fråga mig om jag
ville gå på p piller el om jag kunde tänka mig skaffa barn,
och p-piller ska jag aldrig mer gå på, för de va det som fick mig att få sjukt oregelbunden mens för
några år sen..
Så jag sa att jag kör bara på provera.
Någon vecka efter det så höll jag och min man på att messa en kväll när jag va på jobbet.
och då skrev jag ikväll " ska vi göra barn" menade då ha sex.
Men fick tillbaka, vill du det så visst, jag vill gärna ha barn med dig =)
åå gissa om jag vart glad då =)
Sen har de inte blivit så mycket mer prat om de, vi har haft sex ganska så regelbundet, nästan varannan dag
men de hade vi innan oxå, men han kom aldrig i då, men de
gör han nu =)
Och igår så va jag less på mitt jobb, och beklaga mig att jag jobbar alldeles för mycket, men då kom han
åter igen med, "ja men älskling det blir en jävla bra mamma penning för dig om du fortsätter såhär =)"

Det var det första min kille frågade mig, eftersom det betyder så mycket för honom blev jag jätteglad när han frågade eftersom jag vill lika mycket, hoppas på ett plus nu!!

för oss blev det 2 dagar efter bröllopet bestämt. Allt började egentligen förra sommaren när min barnlängtan satte i på allvar. Dock var han inte alls med på noterna när jag skojade om barn... i Oktober sa jag rakt ut att jag vill ha bebis nu. Han sa då att han inte var redo och inte ville känna sig pressad, har var då redan stressad av att jag var redo innan honom.

Efter jul pratade vi igen, jag var ledsen för att jag inte kunde se en framtid utan barn, och vi skulle gifta oss och allt. Han fick panik och slängde ur sig att han minsann aldrig sagt att han någonsin ville ha barn... jag blev kanonledsen och fick snabbt panik, och han ångrade jättemycket vad han sagt och sa att det bara var för att han var stressad. Efter denna episod var jag dock skrämd, visste bara ATT han ville ha barn med mig men absolut inte när... det kan tilläggas att vi båda blir 29 i år.

Så gifte vi oss, världens underbaraste dag i lördags.. jag svävade på moln och kärleken strömmade från alla håll. Två dagar senare säger han de efterlängtade orden... "jag tycker vi ska börja försöka nu". Åååå jag trodde mitt hjärta stannade! Nästa ÄL i slutet av juli nu kör vi igång!

Så jag blev redo först, han fick panik, det gick något halvår av funderande från hans sida och nu, nu NU! Vi har varit ihop i snart 8 år.

Kramar från
Lyckliga frun