Adoptivbarn och skolstart

Även jag har upplevt att dottern använder andra ord än vad vanligtvis använder hemma. 

 

På förskolan ställer de inte bara fram ett fat. Inte där jag arbetat eller där jag har mitt barn. Men det är klart att det kan skilja mellan kommuner och förskolor. Där jag arbetat (på timmar för mng år sedan inom kommunen) har alla förskolor lagt fram frukter som fröknarna skalat eller hjälpt till att skala. Jag kan se framför mig hur vissa familjer ser ut idag........"nu tar vi fram burken och öppnar den.........häller den färdiga pastasåsen ÖVER pastan". Skämt åsido.

Hur var och en gör hemma kan inte jag svara för, jag vet bara hur vi gör och hur utvecklande den miljön är på många sätt. Sen tror jag absolut att förskolan och skolan har saker att tillföra men inte förtidigt. När förtidigt är beror på många faktorer endel kan vi styra över andra inte. Ibland måste man rucka på det man tror på pga yttrefaktorer. Men att motivera väldigt tidig förskole start med at tbarnet behöver det tycker jag är tråkigt då mycket forskning visar på motsattsen.

Jo, de flesta förskolor kanske skalar sin frukt med barnen men just den detaljen var så klart inte kärnan i mitt budskap. Budskapet var att tre fröknar på 20 barn omöjligt kan ge lika mycket språkligstimulans so men nära förälder på ett barn. Men just det förklarade "Hejj och hopp" samt "en glad" mycket bättre. Läs deras inlägg så förstår du kärnan i det jag ville säga.

Det där med språk och förskola är verkligen intressant - och knepigt. För det är nog väldigt olika... Vår äldsta son är lite sen både i uttalet av ljud och att använda ljuden rätt inuti orden i det flytande talspråket. Däremot har han ett fantastiskt rikt och varierat språk. Sen treårsåldern förstår och använder han för sin ålder ovanligt många ord, inte minst abstrakta såna och pratar typ hur mycket som helst i hur långa meningar som helst (haha, ja vem kan han ha fått det ifrån ).

OjojoOJ vad många som var på oss om att han bara MÅSTE börja förskola, för språkets skull! Vi fick hur mycket såna råd som helst, från välmenande föräldrar som upplevt en såååån skjuts i språket när barnen börjat förskola. Om han inte skulle börja förskola så kunde vi kanske åtminstone försöka sluta förstå honom när han inte talade rent eller inte talade alls utan bara berättade med kroppsspråket...

Till sist tog vi upp det med BVC på fyraårskontrollen. Svaret var helt oväntat, måste jag säga. Där var de sannerligen inte ett dugg positiva till att börja förskolan för att utveckla språket. Nej, för det man inte är fysiskt kapabel till att utföra hemma är man inte heller fysiskt kapabel till att utföra på förskolan. Det som var lite sent i sonens utveckling var finmotoriken i munnen och den utvecklas inte snabbare eller bättre för att folk runtomkring honom inte förstår vad han säger eller menar. De var djupt oroade över att han skulle riskera att bli tyst om han började förskolan i det läget, vilket förstås bara skulle vara sämre för talet och göra djupa sår i hans självkänsla

Han var 5,5 år när han började förskolan och uttalade dels orden tydligare by default än vid fyraårsåldern, han kunde uttala alla ljud (utom R) både enskilt och i ord även om han ofta slarvade över dem i flytande språk. Framför allt märkte vi att han kunde "skärpa sig" och tala tydligt t ex i telefon. Han har inte blivit tyst av förskolan utan han uttalar orden tydligare om det behövs bara. Nu var förskolan bra! Men jag undrar vad som hade hänt om han börjat tidigare...

Jag och sonen lekte charader här för ett par dagar sen. Sonen gestaltade och jag gissade. Det var busenkelt, trots att han gestaltade alla möjliga olika saker. Jag satt och bara njöt och fascinerades över vilket fantastiskt kroppsspråk han utvecklat! Flera har sagt det tidigare och jag måste bara hålla med; han skulle kunna bli skådespelare när han blir stor. Och då slog det mig. Varför har vi en sån hysteri kring det talade språket, egentligen? För honom har ju faktiskt den här tiden varit oerhört givande, för han har fått utveckla en annan sida lite mer. Kroppsspråket. Dessutom är han kung på synonymer och att förklara, för förstår man inte det ena ordet så kanske man gör det med det andra... Eller så förstår man förklaringen. T ex "såj" - "lamm" - "bää" Nu fattar alla att det första ordet var får och inte sår Så dumt att man försöker skynda på, egentligen...

Nu är mitt barn inte adopterat, men jag har faktiskt inte upplevt att förskolan varit så himla positiv för vår dotters språk, även om den varit bra på andra sätt. I alla fall inte innan hon började prata riktigt. I vårt fall var det så att hennes språk tog ett rejält skutt framåt under jul- och nyårshelgerna, när hon var hemma med oss under 3 veckor (då var hon drygt 1,5) och vi pratade och läste mycket för henne.

Sen är det såklart att NU när hon är 2,5 så lär hon sig många nya ord på förskolan, men för att komma igång och prata hade den faktiskt inte så stor betydelse.

Jag har nu pratat lite mer ingående med adoptivmammans syster (det är hon som är min vän, mamman känner jag bara genom henne).

Den här familjen är helt lämnad vind för våg! Mitt intryck var rätt.
De adopterade genom en italiensk organisation, men när man väl fått barnen upphör kontakten med organisationen. Det enda de återkommer om är när föräldrarna ska tala inför blivande adoptivföräldrar och ge dem råd och tips.
De har ingen kontaktperson, ingen psykolog, ingenting. Pappan jobbar mycket och mamman är helt ensam med tre nya barn med ett svårt förflutet.
Min kompis (mammans syster) har inte mycket tid heller, de ses på helgerna ibland men hon har ju egna barn och inte så mycket ork över att engagera sig....

Så är det i Sverige också. Vi har ingen kontakt med barnens adoptionsorganisation utöver de återrapporteringar som respektive land kräver. Den som vill kan vara fortsatt medlem i adoptionsorganisationen.
Vi har ingen kontaktperson i Sverige, socialnämnden gör de uppföljningar som krävs av respektive adoptionsland, men annars finns ingen kontakt. Det finns rekommendationer om hembesök av socialtjänsten i samband med att barnen kommer hem till Sverige, men detta görs inte i alla kommuner.
Psykologhjälp är det inte heller vanligt att man får bara för artt barnet är adopterat, självklart kan vi som adoptivföräldrar vända oss till BUP som alla andra föräldrar.
Hoppas att det går bra för familjen, man blir ledsen både för barnen och föräldrarnas skull.

Vill inte verka okänslig, men de har väl ett eget ansvar att planera för livet efter adoptionen?

Att de vill ta emot tre barn med svårt förflutet borde de väl tänkt på innan, och dessutom hur man skulle lösa detta med jobb och förskola/skola. Jag har inte haft så mkt kontakt heller med organisationen heller efter adoptionen, man kan söka hjälp i kommunen där man bor. Jag blir lite upprörd över att familjen själv inte tagit ansvar inför sin framtidplanering. Har man problem med barnen, finns alltid hjälp att få, men man måste ju vilja ha den själv.

Jo men i Sverige har vi ju också bvc etc som kan ge råd till föräldrar, i Italien har man inte bvc utan varje familj "tillhör" en barnläkare (dvs de flesta föredrar att betala och gå hos en privat barnläkare, men alla har rätt till en "offentlig" barnläkare för vägning, mätning, sjukdomar etc) men de här barnen  har fortfarande inte fått ordning på alla papper, är ine folkbokförda ännu och har därför ingen barnläkare. De hade skabb från barnhemmet och fick gå till någon dyr dermatolog. Pojken kan gå i skolan tack vare en snäll lärare som låter honom komma dit trots att han inte är "registrerad" ännu.
Jag tror att de har fastnat rejält i byråkratin.

Hej

Jo det verkar som det går till så i Sverige också när det gäller skola.

Vi har just fått medgivande för att adoptera ett släktingbarn som är 9 år och vi diskuterade just skolstart med våra utredare. Jag tog upp frågan om skolstarten kunde förskjutas pga att hon är just adoptivbarn men enligt dem så fick vi räkna med att börja skolan ganska omedelbart. Barnet är visserligen van att gå i skola i sitt hemland men det är ju ändå en stor omställning att adopteras - byta familj och land. Vi får ju heller ingen föräldrapenning pga av att barnet hinner fylla 10 innan adoptionen har gått igenom.

Fast var inte så laglydiga ang skolstart - om ni märker att det inte fungerar så måste ni nog vara beredda på att ta en fight för barnet! Med ett nykommet barn måste man ta en sak i taget!

Allt beror på hur gammalt barnet är... Vi har adopterad en 11-åring. När man gör det har man inte rätt till mamma/pappa ledigt, så barnet i princip måste gå i skolan direkt. Inget val.
Socialen har inte kontaktat oss efter adoptionen. Inte en enda gång. Det kändes inte rätt.
Vi har tagit initiativ att utföra en del underökningar och kolla en del saker på vårt barn, annars skulle de inte göra mer med honom än med alla andra barn i hans ålder.
När vi fick t ex veta att biomamma hade TBC ringde jag till vårdcentralen och då sa de: juste, då kan ni komma och vi kollar det.
Vi var en gång på BUP. Psykologen var helt korkad enligt mig. Hon sa t ex att sonen ska inte ha sin mobil på skolan (jag ringde till honom på rasterna) för att mamma är hemma och på skolan ska man klara sig själv... Sedan sa hon, att vi ska återkomma om två år när han kan prata svenska.
Resultatet är att han vägrar gå till någon psykolog idag. Han vill helt enkelt inte.

Jag tycker att jag inte har fått någon hjälp alls efter adoptionen. Men det var ingenting som jag har räknat med heller. Vi har bestämd oss att adoptera och ta ansvar själva :) Jag har läst hur mycket som helst om anknytnings problematik och post traumtisk stress, jag har kontakt med folk i liknande situation som vi. Det funkar.

Finns ingen möjlighet till hemundervisning? Jag vet inte hur det går till med sånt, bara en idé.

Om ett barn precis kommit till Sverige kan man ju inte räkna med att barnet tar till sig något av undervisningen på svenska!

Hon kommer att få gå i förberedelseklass för att läsa svenska, tillsammans med barn som också kommit till Sverige från andra länder. Så det förväntas ju inte att hon ska förstå undervisning på svenska.

Jag kan känna att det är synd att man inte är berättigad föräldrapenning vid adoption av ett äldre barn (över 10 år). De barnen är ju verkligen i behov av en närvarande förälder. Vi kommer lösa det ändå så vi kan vara hemma i början men det hade helt klart underlättat.

När det gäller skolstart direkt är jag lite kluven. Barnet vi vill adoptera är ett släktingbarn och vi vet hennes bakgrund och har redan en relation. Hon har  inte bott på barnhem och ligger inte efter utvecklingsmässigt. Hon har redan många år bakom sig i skola i hemlandet. På så sätt tror jag hon kommer klara en skolstart bra. Men jag tänker mest på omställningen att byta land och familj samtidigt som man startar skola i ett nytt land. Jag hade önskat ett par månader iallafall för att landa innan skolstart. När jag pratade med socialtjänsten och skola talade de mer om två veckor.

Första två månader gick vi i skolan med vårt barn. Min man var tjänsteledig och jag tog semester då och då. Tyvärr bor vi i en liten stad, så det finns inga förbereddelseklasser.
Men det var ett stor tryghet för sonen i början, att ha någon av oss med sig i skolan. Sedan började vi t ex gå hem lite tidigar än han, eller komma en timmer senare än han. Sedan gick vi bara några dagar i veckan och till slut inte alls.
Det funkade någorlunda bra.

Det tycker jag låter som ett bra upplägg.