Ett år efter urakut snitt.

Anledningen till att jag inte fick upp dottern i samband med det akuta var för att hon mådde jätte dåligt, hade 1 i värde och var nära på att dö. Jag själv hade nog kunnat stryka med också då jag var helt slut. Hade dottern dock mått bra så hade jag fått upp henne.

Vid det planerade fick jag dock dotter nr2 uppslängd i ansiktet på en gång nästan innan dom tillslut gick ut och vägde henne m.m. Denna förlossning var helt underbar och jag är så glad nu om man jämnför första förlossningen då jag var helt borta.

Jag tyckte det akuta snittet var mycket jobbigt just med tanke på att jag inte fick se dottern på en gång, inte höra henne skrika som jag fick med nr2. Sen att jag fick ligga på uppvaket ensam utan man och barn var nog jobbigast. Denna förlossning fick vi i alla fall vara tillsammans, sa till personalen att jag hade det som önskemål i och med hur allt var första gången.

Så när man gör planerat så får man upp barnet på bröstet direkt? 
Tyckte också att ligga på uppvaket och inte fatta vad som hänt helt själv var så himla jobbigt!
 

Om barnet inte mår dåligt så ska man få upp det direkt på bröstet innan dom går iväg och mäter och har sig.

Ja att ligga där helt själv i timmar var verkligen något som tog hårt =( Jag fick tjata till mig en telefon till och med så jag kunde ringa mamma och pappa.

Ursh, tycker det är hemskt att de kan göra så mot en nyförlöst mamma, som gjort kejsarsnitt dessutom! Innan jag åkte upp till uppvaket sa de att barnet mådde bra, men de säger väl alltid så för att man inte ska vara orolig. Låg där helt själv och tänkte, mår mitt barn bra? Andas han ens? Ursh, det är något jag verkligen inte vill vara med om igen, det är det sista jag vill!

Jamenvisst, tycker jag å! Jag fick dock se dottern innan jag åkte upp till uppvaket, sambon och dottern följde med mig upp en sväng också men lämnade mig lika snabbt då dom absolut inte fick vara kvar. Det du kan göra är att framföra dina önskemål till din nästa förlossning. Här på sjukhuset har dom som mål att man ska få vara tillsammans om det är möjligt.

Det jag hade sett mest fram emot var att få uppleva den där känslan hur det känns att få upp lillen på bröstet efter allt slit, men min förlossning var verkligen en besvikelse, fick se honom fem sekunder, väck som gud vet vad, så det var ju inte något jag minns knappt. 

skönt att det finns fler som mig.. eller man kanske inte ska säga att det är skönt att fler med mig mår dåligt av sina urakuta snitt.... men skönt att veta att man inte är ensam som reagerar på det....

min son är nio månader och jag tänker inte på det var dag eller ens var vecka längre... men när jag väl tänker på det är det lite jobbigt måste jag säga och jag är lite stressad inför nästa barn (som inte är på g ens) och jag kan sitta och tänka ut hur jag ska göra och säga då det är dags för nästa bebis... typ planerat förlossningsbrevet redan....

Ja, exakt känns verkligen jätteskönt att prata om det med någon som förstår vad man menar.. Jag ska till mvc i början av november och ska på få be om att få prata med en kurator för att få prata om det, och prata om nästa förlossning.  

mkt klokt beslut...
jag har pratat mkt efter ks .. och fått löfte om att gå på specialist mödravården på sjukhuset och träffa den läkaren som var min läkare då under nästa graviditet (som vi väntar lite till med) och det känns oerhört skönt!

Det är betydligt kortare tid än så. Där jag jobbar ska barnet vara ute inom 15 min efter det man fattat beslut om katastrof/urakut snitt. Då det går undan, men oftast är det inte så bråttom utan man ger en gräns på tex 1/2h eller 2h.

okej, ja jag hade för mig att det var nåt sånt. Jag tror hon var ute 11-12 minuter efter beslutet. Jag fick vara vaken som tur var, de sa att de skulle ge spinalen en chans men om den inte tog så skulle jag bli sövd. Så jag hade en himla tur att den tog, för annars hade min dotter inte haft en närvarande förälder när hon kom eftersom min sambo missade förlossningen :(

Jag fick ni dotter premtaurt m akut ks och till följd av detta så tog de henne direkt tillneo och det tog 12 timmar innan någon tog in mig till henne så jag fick SE henne. tycker detta var extremt jobbigt och jag mådde dåligt över det hela länge efteråt. När hon var kring ett år så kände jag att jag behövde för prata med någon som detta så jag ringde till spec MVC och förklarade situationen. Fick komma dit o träffa en läkare som kunde förklara en del samt ge mig en del lugnande besked inför ev syskon. Vi kom överens om den del saker som skulle gälla för ev syskon förlossningen och detta skrev hon in i min journal vilket känndes jättebra för mig. Efter detta har jag kunnat gå vidare det finns ju dock aldrig några garnatier för hur nästa gång blir men det är nog vikitg att försöka lösa det innan det är dags igen.
Tyckte verkligen att träffen med läkaren var jättebra så det uppmanar jag er andra att försöka få också.

Skriver ett inlägg här även om jag inte varit med om något snitt-
Däremot höll jag på att förblöda under min första förlossning. Det tog ett tag innan jag och maken fattade hur illa det faktiskt var där ett tag. Jag kommer inte ihåg så mycket detaljer mer än att det var en jobbig stämning och att läkaren som sydde mig var otrevlig för att jag inte kunde ligga still, bedövningen funkade inte...

Jag blev remitterad till Aurora innan jag vågade bli gravid med andra barnet, det var det bästa jag gjort! När jag väl var gravid gick jag på flera samtal och fick även träffa en läkare som skrev ner en förlossningsplan i min journal. Det funkade superbra andra gången, man följde planen till punkt och pricka och jag blödde mindre än första gången!!!

Mitt råd till er som mår dåligt fortfarande är att be om en remiss till aurora eller psykologen på bvc/mvc för att gå igenom vad som är jobbigt för er och hur ni tänker/känner framöver!

Era män kan också behöva prata med någon, de fick ju stå bredvid och vara oroliga för er och barnet!

Jag jobbar som socionom på en familjecentral och har haft män i samtal som behövt prata om sina upplevelser av barnens födelse!

Tack för alla svar, funderingar, tankar och egna erfarenheter. För att sammanfatta det hela: Är inte själv med min upplevelse o mina tankar efteråt. O det bästa man kan göra åt det är att konstatera att har man inte klarat av det själv hitentills så lär man inte göra det framöver heller men det finns bra folk som man kan få hjälp av. Ska ta tag i detta....