Skörda frukten av AP

Navelsträngen ja, den är en smärtsam process just nu för tonåringen, men det skall gås igenom

Jag är själv 29 år och har blivit buren i sjal tills jag var 4-5 år, har fått samsova även i senare barndomen vid behov och har en genuint förtrolig relation till min mor :)

Nu är jag ingen apförälder själv men jag ammades länge och samsov med mina föräldrar. Jag har inte påverkats negativt av det. Nu vet jag inte vart du tog vägen TS men var är alla dessa sömntrådar i apforumet var folk klagar?
Mina barn sover i egen säng i eget rum men de är alltid välkomna att sova med oss om de vill det. Dottern kom faktiskt upp inatt efter en mardröm och jag frågade om hon ville sova med oss men det ville hon inte. Hon ville bara bli omstoppad och lugnad. Henne samsov vi med tidigare men numera älskar hon sin egen säng. Vi har alltid resonerat som så att det viktigaste är att alla parter sover gott, inte var.
När det gäller samlivet så hade vi sex redan 3 veckor efter förlossningen båda gångerna trots samsovning. Det finns andra ställen vetdu

Ingen ap förälder jag heller, men däremot en jäkla hönsmamma!  sonen som är 5 är väldigt självständig o blev ännu självständigare när våran dotter kom, men jag kan ändå hitta mkt intressant i dem här trådarna, jag är som sagt väldigt hönsig av mig som mamma o nästintill tvingar sonen o sova i våran säng ibland, tösen är bara en månad men tycker ändå om o ligga i sin vagn, så länge hon får sova i samma rum är de inga problem för henne o sova själv, men även där tar jag gärna upp henne o lägger henne oss mig fast hon sover gott i vagnen, är oxå väldigt ledsen då jag inte fått igång amningen med nån av dem så den lilla amningen som blir är som en tröst i väntan på att mjölkersättningen ska bli klar o så dem har fått i sig den lilla mjölken som finns.. Slutade amma sonen helt vid en månad utan problem från hans sida, jag som sagt va däremot väldigt ledsen, skulle inte vara några problem med dottern heller men envis som jag är vill jag gärna ha dem små amningsstunderna som blir, sonen har alltid sovit i samma rum i sin egna säng fram till året men när han vart 1 år fyllda fick han eget rum utan problem. Trots barn sovandes i samma rum (och säng då jag velat ha dem där) va jag oxå igång med sexet med sonen fyra veckor efter förlossning o med tösa va vi igång första gången redan efter 2 o en halv vecka, vill man ha ett samliv med sin partner så fixar man de om man så har 10 barn i samma rum / säng så hittar man en lösning, som du skrev det finns andra ställen än sovrummet o de finns andra tider än vid sängdags oxå, är sonen på dagis o tösen sover en stund på dagen är vi inte sena med o roa oss, man får passa på när tillfälle ges Men trots att jag är hönsig av mig o gärna daltar med barnen o gärna har dem oss mig mer än dem själva behöver så har jag samtidigt oxå dragit en gräns o uppfostrat (iallafall sonen eftersom dottern är lite liten för sånt än men kommer göra detsamma med henne) barnen självständigt, som tex när sonen vart ett fyllda fick han eget rum men alltid chansen o få komma o sova oss mig om han skulle behöva pga av mardröm eller liknande.. jag vart själv uppfostrad till o stå på egna ben o de är den bästa egenskap jag har och har haft i mitt liv, vill jag ha något får jag kämpa för de istället för o bara peka så fixar pappa, även om man gärna vill ge sina barn allt dem pekar på så tror jag i alla fall att de slår tillbax på dem när dem ska lära sig stå på egna ben, skaffa egen familj osv. lika om allt inte går som jag vill är jag uppfostrad o lösa problemet själv så långt de går samtidigt som jag inte ska vara rädd o be om hjälp, Men trots de har jag alltid fått den kärlek jag behövt o de får mina barn med, sen att gubben ibland får påpeka att sonen är ju faktiskt 5 år o kan själv är sånt som händer Men om jag ser mig som ap förälder för de, ne de kan jag inte påstå, men har däremot mkt gemensamt med dem som är det...

Hej,
jag är ingen särskillt påläst eller renlärig AP-förälder men mina ungar har fått sova tillsammans med oss i den utsträckning dom vill. Dom är nu 11 och 14 år gamla och det gav sig liksom själv att dom flyttade över till egna sängar. Det har varit perioder när de återkommit under ett antal nätter men det har gått över ganska snart och ingen av dom kommer tassande nuförtiden...  utom kanske på helgmornar då när det kan bli rätt gosigt   dessutom har vi en bäbis på 3 mån nu som lockar (och som ofta sover i vår säng, fast hon verkar mer förtjust i sin vagga faktiskt) Jag fick själv sova hos mina föräldrar när jag ville och både jag och ungarna är mycket självständiga individer idag, dom är otroligt tillitsfulla och kommer till oss med stora och små funderingar, dom tar dessutom väldigt bra ansvar tycker jag. Så min slutsats är att det bara är fördelar att låta dessa vanor utvecklas i egen takt. Sexlivet? Soffan, tvättstugan, duschen... bara fantasin sätter gränserna

Jag tror inte heller att det brukar bli problem när man själv väljer att sova tillsammans. Vår pilt sover gott hela natten och jag tror att närheten som barnet får skapar en självständig och trygg individ. Pilten är tre år nu och enda barnet, vi håller på och utvecklar en väldigt stark samhörighet i vår familj. Sonen pratar ofta om att "det är vi tre", vilket är hur mysigt som helst. Jag är inte heller någon renodlad AP-förälder utan vill bara vara så medveten som möjligt i allt jag gör som förälder och fundera över vad som sker i förlängningen när jag gör si eller så. Genom att fundera och reflektera tycker jag helt enkelt att ett föräldraskap där man lyssnar in barnet och är intresserad av vad det signalerar samt lyssnar på sin magkänsla känns mest rätt för mig. I det har ingått att amma länge och att sova tillsammans. Men jag har aldrig burit honom för det tyckte han helt enkelt inte om.

Som fortsättning skulle jag vilja säga att din rubrik just nu speglar hur det är att vara förälder till min treåring just nu. Jag känner att jag skördar frukterna (goda!) av att vara en nära förälder. Han är tygg och självständig och ett trevligt barn som ofta får positiv feedback från omgivningen.  

Samsover med min 7-åring. För oss har detta inneburit mer sömn för hela familjen. Mitt barn ville inte ligga ensam i sängen när han var bebis, han gallskrek. Tycker att barnet har rätt att sova med föräldrarna tills det själv väljer något annat. Varför ska barnet sova ensam när föräldrarna sover tillsammans?

Detta är inget jag själv kommer ihåg, utan jag har fått det berättat av min mor: Jag sov i egen säng från 3 månader tills jag blev sjuk vid 1,5 år. Fick då sova hos föräldrarna under en vecka och ville sen absolut inte tillbaka till egen säng när det var så mysigt att sova med mamma och pappa, och ibland även lillebror :) Jag bestämde mig själv för att börja sova egen säng när jag var mellan 3-4 år. Jag litar fullt på att barn själva är kapabla att bestämma när de är mogna att sova i egen säng.

Min son är 3,5 och är väldigt trygg i sin sömn. Det är aldrig några bekymmer med att han inte vill sova och han kan somna vart vi än är, tex hemma hos vänner. Han vill somna i sin egen säng i sitt rum osv.

Han sov bara på mig de första månaderna, han vaggades till söms tills han var nästan 2 år gammal, han har och är alltid välkommen in till våran säng, och vi har aldrig kört någon metod. Bara givit honom trygghet.

Nu är jag inte AP ut i fingerspetsarna, men jag har mitt eget sätt som gränsar till det. Mitt äldsta barn är nu 18 år och jag lovar att han inte sover i min säng längre.   Inte heller min 15 åring gör det även om hon gillar mysighetsfaktorn o kommer på besök ibland tex. när min man inte är hemma. Då passar vi på att titta på film i sängen tills vi somnar.
Min 7 åring älskar at sova i vår säng, men önskade sig faktiskt eget rum o egen säng när hon var 5,5 år. Så nej såna vanemänniskor är vi normalt sett inte att vi fortsätter sova hos föräldrarna i all evighet.

Mitt tankesätt är likt AP och samsover nu med mitt andra barn. Mitt första ville sova i egen säng i eget vid 2,5 års ålder och då fick hon göra det och hon vaknar aldrig på nätterna om hon inte drömt något, vilket händer kanske 1 gång varannan månad. Vill hon så får hon fortfarande sova hos oss men det har varit kanske 2 gånger under nästan 2 år så det är inte ofta. Inte ens i början när hon skulle sova i eget rum var det några problem.

Jag tänker nog så att de som har probem med hur barn sover på nätterna är likadana som vi vuxna med stress, uppgivenhet och som omöjligt kan påverka sin situation. Jag kan tänka mig att barn känner så då vuxna i dess närhet tvingar dem att trycka undan sina behov till fördel för föräldrarnas bekvämlighet.

Vad härligt TS att ni inte haft problem med barn vid insomning. Vi tillhör den grupp föräldrar som hade en son med väldiga besvär att somna öht, vare sig med oss, i egen säng, i famnen you name it. Men orsaken till att vi började samsova var för att han ammades ofta på natten (jag fick sätta väckarklockan och amma med jämna mellanrum på läkarens inrådan). Det var enklare än att stiga upp och hämta honom osv.

När han började sova jämte mig , så sov han med bröstet i munnen hela natten i princip. Så väckarklockan behövde inte ställas och jag kunde halvsova mig genom amningarna.

Nu är han tre år, sover i egen säng i eget rum. Han vaknar någon enstaka natt pga. mardrömmar, eller för att han fryser och vill bli omstoppad. Han kommer då till vårt sovrum, knackar på och väntar tills någon kommer och följer honom till hans säng för att bli ompysslad lite. Det här har vi absolut aldrig krävt av honom, utan vi vill gärna att han kommer och sover med oss. Men häromnatten när vi föreslog det så tittade han på oss som om vi var galna och sa nej, med en skratt.

Det här är en pojke som ammades tills han var 2 år och 11 månader. Han valde då själv att sluta med det. Förstå vilken grej för hans självkänsla att ta det steget på egen hand!

Temperamentsmässigt så  är vår kille väldigt känslosam, intensiv, och så klart fantastisk. Som bebis var han sällan nöjd och kom till världen på ett rätt så traumatiskt sätt vilket säkert påverkade. Hade vi INTE mött honom på detta sätt (AP-inspirerat eller vad man ska kalla det) så hade vi verkligen fått ett föräldraskap i motvind, och jag tror också att vi fått en olycklig pojke som säkert skulle kosta samhället en hel del pengar.

Det återstår att se vad som blir av honom, men jag är övertygad om att han kommer att inbringa mer pengar till statskassan än han kommer att kosta - och navelsträngen har han redan börjat gnaga av.