Kämpar med sjukskrivning
Förlorade min son efter urakut snitt i v 39 den 10/9 i år. Kan inte fatta att det redan gått 2 månader och jag mår fortfarande så dåligt psykiskt. Håller ihop under dagarna för min dotters skull och kämpar på i tillvaron så gott det går. Vaknar tidigt och är jätteledsen varje morgon, känns som att jag ska deppa ihop. Försöker göra saker i tillvaron för att få mig själv att känna mig glad men jag känner mig inte glad innombords fast jag önskar att jag kunde det. Jag vill bara ha min älskade Oscar tillbaka, saknaden och sorgen är så tung att bära.
Mitt i allt detta ska jag måsta lägga energi på att traggla om min sjukskrivning. Jag arbetar som förskollärare, ett ganska krävande jobb där man måste vara på alerten och vara glad och positiv och pedagogisk med barn, möta föräldrar som kommer att undra vad som hänt osv.
Träffade läkare i dag som förvisso var trevlig (tillskillnad från den första läkaren jag träffade) och sa att hon "förstår" att det måste vara jobbigt att må som jag mår och behöva tänka på att gå tillbaka på jobbet. Jag sa att jag inte känner mig mentalt stark nog för att återgå till jobbet och allt vad det kräver. Jag sa att jag behöver mera tid för att bli lite mera normal i tillvaron. Jag sa att önskar att få vänta till början på januari med att börja jobba igen. Jag måste få tid att bygga upp mig själv, att läka. Talade också om att jag ska börja i spädbarnsfondens samtalsgrupp som löper fram till 10.e jan. Kanske får det mig att bli starkare. Tror ni läkaren lyssnade på det?? Nä, hon menade att enligt undersökningar så var det inte bra att gå hemma, att kontakt med vardagen skulle vara bra och att försäkringskassan aldrig kommer att godta en sjukskrivning fram till början på januari. Nu ska jag vara sjukskriven fram till den 29/11 och därefter ska jag börja jobba 2 timmar/dag. Men först ska jag träffa läkaren igen den 22/11.
Jag är så trött. Varför kan de inte lyssna på hur jag känner?? Det spelar ingen roll att jag försöker tala om hur jag mår. Jag jag har det nog kämpigt som det är, att försöka vara glad i tillvaron när mitt hjärta blöder över mitt döda barn som aldrig fick ett liv. Allt jag begär är att få tid till början på januari, det är tre j*vla månader. Vad är det att käfta om egentligen. Är så trött på att människor som säger "att de förstår" ska bedömma hur jag mår och vad som är bäst för mig. Det spelar ingen roll att jag säger att jag är knäkt mentalt dom förstår inte, lyssnar inte. Nu är jag jättestressad över det här med att tvingas gå och jobba också. Allt är bara j*la skit, är så ledsen och besviken på hela livet.. tack för att jag fick skriva av mig.
och jobbigt att berätta allt på nytt för varje läkare. Kan du inte ta kontakt med läkaren på förlossningen och få sjukskrivning därifrån?