Andra gången gillt!

Jag har inte ord nog att ge dig den tröst du behöver. Men vill ge dej den allra varmaste styrkekramen. Jag vet hur svårt o tungt det är att kämpa med sorg, saknad o längtan.

jag kan inte så mycket om vul, men det verkar som om det är jätteolika på alla graviditeter om hur mycket man kan se o hur tidigt. hoppas att du kan få positiva besked.

tänker på dej.
KRAM

Jag var idag på gynakuten och de konstaterade samma sak, ett MA. Fostret hade dött i vecka 6 och jag var tydligen i vecka 11+0 idag. Ska läggas in för skrapning på måndag. Gud vad jag längtar efter ett levande barn, samtidigt känns inte det här lika illa som när Gabriel dog, inte på långa långar vägar, men det är jobbigt ändå så klart.

Fick höra en riktigt korkad kommentar från en närstående familjemedlem igår som gjorde mig skitledsen. Kommentaren "det löser sig" är inte direkt vad man vill höra men när personen OCKSÅ säger att "ja, vi har ju faktiskt genomgått en abort så vi har ju faktiskt OCKSÅ haft det jobbigt..."  Abort är ett val, missfall är det inte. Missfall gör hundra gångare ondare än en abort. Var helt knäckt igår.

Apropå dumma kommentarer: det verkar som att folk generellt sett är rädda för sorg och ilska. Allt ska vara så himla positivt hela tiden och när det är jobbigt så ska man bara "bita ihop" och "hålla flaggan i topp"...vad f-n är det egentligen? Jag har rätt till mina känslor, ingen som ska säga till mig vad jag ska känna heller! Tur det finns människor här inne (och speciellt tack till dig Ulrika!) som förstår.

Det var skönt att personalen på gynakuten var jätteförstående när jag sa att jag inte ville ha cytotec utan en skrapning, har ingen lust att blöda i två veckor...

Vad tråkigt att höra att det var ett ma. men kan faktsikt helt förstå hur du menar att det inte var lika tufft som när ni miste gabriel. Jag har förlorat 2 barn o kan så väl förstå att du är ledsen. Man kan prata om ett sorgeår, ett år där alla dagar ska levas första gången som förälder men med sin saknad. vårt första halvår var mitt livs jobbigaste tid, sen lättade det något. men det har tagit lång tid. o eftersom vi fölorade barn nr 2 under samma år så vet jag hur det är att kämpa o att längta.

att göra abort på helt frivillig grund kan inte jag heller jämföra med att förlora någon man har sån längtan o kärlek till. vår första dog i magen i v36+. vår andra blev början på missfall o då fick vi hjälp att avbryta istälelt för att vänta på min kropp. var i v20.

har du fått kontakt med nån annan irl som varit med om nåt liknande? Det är otroligt hjälpande att få prata med andra som oxå levt genom sorg o saknad till ett litet barn. man kan se så stora likheter med sorgearbetet många gånger. kan kännas skönt att veta att man inte är själv o att det finns människor som lyssnar o bryr sig.

har din kommun nån egen tråd här kanske? eller finns spädbarnsfonden i din närhet?

Beklagar verkligen vad du gått igenom. Jag har fick avbryta en graviditet i v 22 2008 och sen tog det ca 1 år innan jag blev gravid igen och min andra graviditet lyckades inte heller. När jag var i v 12 gjorde jag VUL då jag fick en liten brun blödning och då fick jag konstaterat ett MA (fostret hade dött i v 9). Var helt förstörd hur det kan hända två gånger... ska jag aldrig få ett levande barn. Efter mitt MA blev jag gravid på 2:a försöket och idag är jag i v 33 och vågar nu tro att allt ska gå bra. Jag har gjort ca 8 ultraljud som har sett toppen ut. Visserligen tar jag inte ut nåt i förskott förrän jag sitter med min levande bebis i min famn.

Kämpa på för snart är det tredje gången gillt även för dig.
Många styrkekramar!!!

(Stor kram till dig med Lilla Lime och hoppas du o magen mår bra)

Ja, bit i hop, kämpa på, tummen upp, ge inte upp, du som är så ung, det ordnar sig ska du se, nästa gång är det din tur osv osv. Jag kan bjussa på en till: Nu vet du i alla fall att du kan bli gravid igen..... Underbara kommentarer som verkligen får en att må bättre! Som verkligen känns som stöd och omtanke! NOT!!!!!  Men jag brukar tänka så här: Stackars lilla du som är så rädd för sorg, ledsenhet och smärta. Som inte vågar vara kvar i det som gör ont. Som gör allt och säger allt för att hålla smärtan borta. Och ändå gör det så ont att höra det.

Det här är så orättvist så det är inte klokt. Och ingenting kan jag göra eller säga för att underlätta för dig. Vet bara att jag tänker på dig och hoppas att vi snart kan hitta någon tid att fika på!

Många många många kramar till dig!