Vet inte om jag tänker rätt

Min åsikt lyder så här:

Inte är man tokig om man vill ha ett barn till vid 40års ålder =) Däremot blir jag fundersam till anledningen. Jag tror absolut att er minsta dotter klarar sig utan helsyskon i nära ålder. Är själv i en något omvänd situation där alla mina syskon är många år yngre än mig. Mina yngsta systrar kommer knappt ihåg att jag har bott hemma. Men är det verkligen bara av omtanke till dottern som du vill ha ett barn till? Jag tror att det ni behöver komma överrens om är ifall ni vill ha ett barn till, inte om dottern behöver ett helsyskon.

Lycka till!!

Känns lustigt att läsa då jag har en väninna i exakt samma situation (med viss undantag såklart). Hon vill absolut ha ett barn till och gubben hennes är väldigt tveksam.

Dycker du absolut kan skaffa ett syskon men inte bara som syskon till er dotter utan som ännu ett barn. Er ålder ser jag inte som ett problem och ni har ju en liten redan så ni är ju ändå inne i den svängen.

Ok, ni har missförståt mig, kanske. Jag har säkert skrivit lite inväcklat. Ja.... , en av alla andra ursak är att jag inte vill att vår tös växer upp själv men det är bara en liten del av allt. Jag själv VILL ha ett barn till medan min sambo tycker att vi ska oxå ha ett liv förutom att uppfustra barn. Ja......, han kanske har rätt.........men om man har två barn födda ganska tätt växer de nästan samtidigt och då har man oxå tid att " leva livet". Men , men .......det krävs två personer att dansa tango.............jag vill  inte och kan inte göra det själv.

Kram, kram

Ja, och precis som jag diskuterade med väninnan: Ni har ju redan ett litet barn vilket göra att ni inte kan "leva livet" än på många år, ett barn till nu skuter ju bara fram det något år. Ni kan ju dessutom tjäna på att de roar varandra och ni får mer tid själva.

Hans argument håller alltså inte ....men vill han inte så vill han inte.

Jag förstår precis hur du känner.
Vi har också lite äldre barn. (18,17,15,8,6 och så lilltjejen på 2) PS alla är gemensamma
Och vi vet hur de har det när de har ett nära syskon. Dom blir liksom ihop "svettsade".
18 och 17 åringarna gör allt och har gjort allt tillsamman sedan de var blöjbarn. Likaså med 8 och 6 åringen.
Medans 15 åringen alltid har kännt sig utanför. Han är alltid ensam. Och lika dant är det nu för våran 2 åring.
Hon vill hela tiden vara med 8 å 6 åringen men får inte det. (det var likadant med de äldre när de var små:(   ).
Vi bestämde att vi skulle fösöka ge dom ett litet syskon till. Vi älskar barn båda två.
Tyvärr så dog den lilla killen i magen. Min sambo tog detta jättehårt.
Och till saken nu:Nu vill han nog inte ha fler barn säger han. Han tycker helt plötsligt att det räcker.
Att vi kanska ska börja tänka på oss själva och att vi börja bli gammla. Han är 44 och jag 39.
Men vart tog all den där längtan vägen som fanns där innan??
Själv är jag bara så besviken (å även arg) över hans sett.
Det kan gå dagar då han säger : Klart att vi ska skaffa ett syskon till till dom. MEN när så det verkligen kommer till ägglossningen så vill han inte. (varför då ge hopp i mellan perioderna?)Jag blir så besviken.
Jag blev ju också jätteledsen när vår lilla kille dog,men jag se ju ändå att det finns ju fortfarande hopp om en ny liten bebis.(det fanns inga fel på den lilla killen utan han bara dog)

Usch... det känns så jobbigt när han bara säger att han vill ha fler barn hela tiden (han säger att han kan tänka sig 9-10)
Det säger han till många av sina vänner med.
MEN varför bara snacka massa och sedan när det gäller så tvecka?? Det är skit jobbigt.
Jag vill ju jättegärna ha en till innan jag blir 40.

http//lanika.blogg.se