Hur uppfostrar ni era snart 3 - åringar?

Bara jag med en treåring på Fl, helt otroligt.

Rätt och rätt, men vi gör som vi tycker.

Har en snart 6-årig tjej och en snart 2,5 årig kille.
Han har precis börjat prata lite mer, men vi har haft samma regler sedan han började äta riktig mat!

Man sitter vid bordet och äter sin mat!
Visst vill han springa runt och fåna sig, men då får han gå ifrån bordet och inte störa oss andra och så är det färdigätet för honom.
Först försöker vi sätta tillbaka honom på stolen flera ggr.

Även om barnet inte pratar själv så förstår de ju så mycket mer! 

Ang overallen så tycker jag inte heller att dte är det viktigaste att bråka om, då tycker jag det är betydligt värre att han äter näringsdryck! Där gäller det nog att få ordning på maten fort som attan så att det inte blir bestående problem i förhållandet till mat resten av livet.
Finns det något han tycker om att äta?
Äter han pannkakor så är det ju bättre än inget kan jag tycka?!
Vet en kompis vars barn åt korv varenda dag i 2 års tid, men det var som det var.
Äter han ngt på dagis?

Ni har säkert fått massor med bra tips från de som hjälper er med stora och maten.
Gör matstunden lugn och mysig och lite speciell osv osv.

Lycka till! 

Min 3,5 åring har myror i brallan och mycket svårt för att sitta stilla när vi äter. När lillebror kom blev det ännu svårare för då kan han inte motstå honom heller utan måste bara gå och pussa på honom¨varannan minut medan vi äter typ.

Men min son förstår massor. Vi pratar väldigt mycket med honom och har alltid gjort.

Hur man ska göra med sin uppfostran är ju helt upp till varje familj. Man måste ju bestämma sig för vad man tycker är viktigt att tjata om..

Vi har en 3åring m svår språkförsening som är hyperaktiv.Vi försöker hålla kvar henne vid bordet m god mat,men låter henne gå när hon inte vill ha mer.Vill inte ha tvång kring maten,det ska vara positivt.Vi har fullt upp m tempot i vardagen,uppfostran vävs in via att hon ser hur vi gör i olika situationen.

Vi har en nybliven 3-åring och en 20-månaders. Vad gäller matsituationen så kör vi heller inga tvång. Vi har två helt olika "matbarn". Vår äldsta är ointresserad, mycket få saker han äter, äter inga stora mängder. Lillebror är alltid hungrig och äter mer eller mindre allt. Med äldsta så är vi mest glada om han äter och tycker att det är gott. För ett tag sedan tog han faktiskt mod till sig och smakade köttfärssås.....och tyckte att det var gott! Så kul att nu faktiskt ha ett barn som inte brukar vara särskilt entusiastisk inför mat när det serveras pasta och köttfärssås äter friskt och kommenterar hur gott det är. Vi uppmuntrar och gläds med honom . Skulle aldrig få för oss att tvinga dem sitta vid bordet. Maten står på bordet och äts där (undantaget smörgåsar som är ok att de tar med sig....anser vi). Det är helt ok att gå ifrån bordet. Helt ok att komma tillbaka och säga att man vill ha mer också.

Vår äldsta förstår bra men har varit lite sen med talet. Det har ju märkts ibland eftersom han blivit/blir frustrerad när han inte kunnat få fram vad han vill ha sagt. Kläder är ju ett kapitel för sig. Vi försöker och uppmuntrar honom att klä av och på sig själv. För tillfället är det mesta "jooooobbigt" och "Kan iiiinte" etc. Ofta kör vi varanna-taktiken = jag hjälper dig att dra av en ärm så tar du den andra etc. Det handlar ju mycket om att välja sina "duster" så att säga. För tillfället äter han bra (inte så många olika saker men det få saker han äter äter han bra), han är dagtorr sedan ett par månader, förhållandet mellan honom och hans lillebror är väldigt bra och det är allmänt rätt lugnt. Ingen av dem går på förskola så det är liksom läge för att ta kläd"kamp" eftersom vi har gott om tid då vi inte har tider att passa och det är ok att han ligger och gnyr och åmar sig en halvtimme för att det är så "joooooobbigt" att stoppa i benen i overallen . Jag sitter bredvid och uppmuntrar. bekräftar att det är jobbigt att ta på sig kläder och säger att jag tycker det också. Ibland måste man göra saker som är jobbiga .

Nu har jag ingen erfarenhet av verkligen matvägrande barn, men vad jag har läst så ska man ju inte göra konflikter av maten och ätandet. Det är ok att de äter var som helst (framför TV:n eller hängande i gardinstången) det viktiga är att de äter. Om du är osäker på vad han förstår (språkbiten) så tycker jag att ni ska gå vidare med det. Det är ju jätteviktigt för alla bitar så att säga och för att ni ska veta vad ni kan "pressa" på så att säga. Min har förstått bra länge även om han inte sagt så mycket.

Vad det gäller våra barn så äter man tills man är klar och får då gå ifrån bordet. Men då är det också färdigätet och man ska inte komma in och störa de andra som äter.
Vad det gäller själva ätandet så är det lite olika, min äldsta är 12 och äter ju som man ska och min yngsta blir 11 månader och äter i stort sett allt. Bonusen blir visserligen 4 snart men har inte ändrats så mycket på sista året. Henne måste man verkligen tänka på vad man ger innan maten. Får hon t ex en smörgås som mellanmål är det ofta som hon inte äter middagen. Kanske bara några småtuggor och sen sitter hon och leker med den vilket hon inte får.

Vår minsta tjej blir 3 i feb och försök att tvinga henne... ;) Nej allvarligt talat så opererades hon för brusten blindtarm i somras och hade jätteproblem med att komma igång med ätandet igen och vi vill inte göra en stor sak av det för det kan ju göra det värre.
Första tiden åt hon enbart välling och barnmatsburkar med fisk och potatis och då fick hon göra det och hon har inte tålamod att sitta kvar när hon ätit klart!
Jag tror på att man ska välja sina strider och detta är inte en av sakerna som jag känner är något att bråka om.
De stora har inte heller tvingats sitta still och vänta osv men det är inga problem med det nu när de är äldre!

Ett tips ang maten är någon slags plocktallrik, vår tjej tog något här och där tillslut och äter nu "vanlig" mat.
Det kan vara miniköttbullar, korvkulor, osttärningar, fina grönsaks eller fruktbitar. På vår tjej funkar det också bra att få vara med och laga maten, om inte annat så åt hon lite medans hon lagade maten! ;)
Lycka till! =)

Gång på gång slås jag av att både jag och barnens pappa är väldigt mycket flatare mot lillasyster än storebror. När jag går tillbaka i minnet kan jag se att vi ibland var väl stränga mot första barnet och krävde mycket av honom men med tvåan är det tvärtom. Hon har inte alls samma krav på sig och har blivit expert på att utnyttja det. Smiter undan städning, hänger inte upp sina kläder, spelar bebis, kan inte gå osv. 

Jag tror att det här är ganska generellt. Man ser första barnet som äldre än vad det är och det yngre syskonet som en liten person som man inte allas kan kräva något av. Mitt råd är att fundera över om det ligger något i de kommentarer ni fått. Har äldsta barnet dessutom funktionshinder kan det ju lätt bli så att man lägger ner väldigt mycket fokus på att hjälpa sin stora och "glömmer" att se att tvåan växer och blir stor h*n med. Jag tror att det varit så för oss i alla fall. Vår äldsta har ingen diagnos men efter utredning har det ändå konstaterats att han ju är speciell och kräver lite extra på många sätt.  

Jag tycker som er att ni kan fortsätta som ni gjort tidigare. Med er speciella situation kring maten så måste det vara ni som känner vad som är rätt, och det viktigaste är att matsituationen blir så positiv som möjligt. Dessutom verkar det nästan omöjligt att ha två projekt på gång samtidigt vid matsituationen - både storbror och lilebror. Få storebror att funka först och ta er sedan med tiden, när det känns bra, er an lillebror också. Jag känner en flicka med "knapp" på magen. Hon äter visserligen lite mat, men bara om någon stoppar i henne det och hon behöver INTE sitta vid bordet! Huvudsaken är att hon får i sig något och så småningom lär sig att man måste äta för att må bra. Hon är 6 år.

Måste bara kommentera de syrliga kommentarerna på förskolan. Boka ett möte för att prata om påklädningen (och annat?). Man kan göra upp en handlingsplan om det är något man vill att barnet ska träna på med tydliga mål och tillvägagångssätt. Syrliga kommentarer kan jag bli så trött på grrr. /Vila - förskollärare och mamma.