Fråga om transsexualism

Alla upplever nog skillnaden manligt/kvinnligt olika. Den kan nog t o m ändras under tiden man gör sin transition. Jag själv tog till mig stereotypiskt kvinnliga egenskaper och agerade efter dem, nästan som något argument för mig själv och andra att jag faktiskt var kvinna och inte bara svamlade.

Sen när tiden gick och känslan av att behöva bevisa något för andra försvann så blev det mer... "jaha?". Men känslan av att det är kvinna jag är, den är där, och det är väldigt svårt att definiera närmare hur det känns.

 Det händer nog många att de glömmer bort sig. Har hört historier om vissa som haft problem med toabesök och liknande för att deras hjärna går på autopilot och gör något dumt, så som stå upp och kissa när de inte har något att ta i, eller sätta sig utan att se efter var sitt paket ligger och därför kissa ner hela rummet. Men det är ju högst individuellt.

Man kan även "känna av" ett könsorgan man inte har, ja. Däremot kan jag av egen erfarenhet säga att när man väl får det där könsorganet så behöver inte känslan alltid överensstämma så perfekt med hur man trodde att det skulle kännas! 

Tack så hemskt mycket för ditt svar! Känner mig klokare nu. :)

Det är min uppfattning att många cis-personer tror att det krävs mycket tänkande och mycket aktivt "kännande" för att komma fram till att det s.k. biologiska könet inte stämmer överens med det mentala. Och det klandrar jag er inte för. Det är svårt att förstå något man inte själv upplevt eller kan relatera till. Sanningen är att det inte alls är någon konst att inse att man spelar en charad för att det förväntas av omgivningen och att man egentligen inte är den personen man önskar att man kunde vara. Försök under en period att klä dig i det motsatta könets kläder i sociala sammanhang och bete dig på för det motsatta könet förväntade sättet och du kommer snabbt märka att även om det kan vara roligt så är det inte den du är. Håller du på tillräckligt länge, år ut och år in, kommer du troligen börja må väldigt dåligt. Skillnaden är att du alltid kan byta kläder och vara dig själv igen. Den som är transsexuell kan inte ställa saken tillrätta lika enkelt.

Hur känner man skillnaden mellan manligt och kvinnligt?
För mig handlar att vara trans inte så mycket om manligt vs kvinnligt i bemärkelsen att de måste vara oförenliga motpoler eller att jag måste ha klart för mig en tydlig skillnad mellan dem för att kunna "välja". Att vara trans handlar inte om att vilja bli en stereotyp utan om att vilja bli sig själv. Jag har både manliga och kvinnliga sidor och intressen, har alltid haft, men jag upptäckte efter hand att jag trivdes mycket bättre i det som ansågs vara manligt. Jag behöver inte skriva en avhandling i genusvetenskap för att veta vad som känns rätt för mig.

Eftersom jag tycker att män och kvinnor är ganska lika, så undrar jag hur det känns att känna sig som det motsatta könet.
Att vara trans är enligt min erfarenhet inget man inser över en natt, utan en förståelse som växer sig starkare med tiden. Du märker t.ex. att du trivs bättre i rutiga blå klänningar än i rosa. Senare förstår du att du inte gillar klänningar alls utan vill ha rutig skjorta. Det kommer gradvis. Men det betyder inte att du är medveten om att du är trans bara för att du är medveten om dina preferenser, eller att du väljer att leva ut dem. Å andra sidan finner många sig själva först när de läser eller hör talas om transsexualism och inser att det faktiskt finns ett ord för det de känner. Ingens historia är identisk, precis som inte alla delar uppfattning om hur det känns.

Tittar man ner mellan benen och blir besviken över att inte hitta "rätt" kön där?
Det är också en vanlig fördom bland cis-personer. Det förväntas att transpersoner ska vantrivas med sitt kön eller äcklas av sin kropp liksom alla transpersoner förväntas vilja, våga och kunna genomgå medicinsk behandling i syfte att ändra på kroppen. Mitt kön var aldrig ett problem i det tidigaste skedet. Avskyn mot mitt kön och längtan efter en riktig penis kom först senare och växte i takt med att jag fann mig själv mer och mer i den manliga rollen. Först senare hände det flera gånger att jag blev förvånad eller förvirrad över att jag saknar en penis. På senare tid har jag känt mig amputerad. Det känns som att jag har haft en penis och blivit berövad den.

Glömmer man bort att man faktiskt uppfattas som sitt biologiska kön av folk?
Naturligtvis finns det de som glömmer bort att de uppfattas annorlunda än de känner sig men jag vill påstå att de flesta av oss för det mesta är smärtsamt medvetna om hur vi uppfattas av omgivningen. Inte minst pga hur olika kvinnor och män bemöts i samhället men också för att bl.a det felaktiga pronomen och namn som folk använder utgör en konstant påminnelse.

Finns det vissa dagar då man känner sig mer manlig/kvinnlig än annars? Kan man inbilla sig känslan av en kuk, även om man inte har en?
Det finns dagar då jag inte känner mig manlig alls och lider över det, fastän min omgivning sedan många år tillbaka uppfattar och ser mig som man. Det finns dagar då jag känner att jag är helt könlös. Det finns dagar då jag känner att jag nog hade klarat av att leva som kvinna och vara s.k. normal, fastän det hade känts som att spela en roll snarare än att vara mig själv. Men oftast är jag bara mig själv och reflekterar inte mycket kring mitt kön eller manligt och kvinnligt.

Hoppas du fick lite klarhet i dina funderingar.

Jag har också en fråga angående transpersoner, ifall inte TS har något emot det =) Är det viktigare med det sociala könet (dvs att samhället uppfattar en som det man känner sig som) eller det biologiska könet, dvs att man själv tycker att man ser ut som det kön som man känner sig som. Av det jag har pratat med transpersoner tidigare så verkar det sociala könet viktigare, vilket jag tycker känns lite underligt, så det vore intressant att höra från någon här. Vad skulle ni välja; att samhället såg er som det kön ni tycker att ni är men att i era ögon var ni fel kön, eller tvärtom? Vad är viktigast om ni bara fick välja ett av dem?

För mig är det sociala viktigast.

Den överlägset största delen av tiden spelar ens könsorgan absolut ingen roll. Om jag var tvungen att välja mellan att se ut som en kvinna men ha kvar min penis eller att se ut som en man men ha kvinnligt könsorgan så skulle jag utan att tveka välja det första alternativet.

Det biologiska könet spelar relativt liten roll när det gäller ens identitet, sen kan detta naturligtvis variera mellan individer och att ha "fel" könsorgan kan vara väldigt traumatiskt men själva identiteten är mer beroende av hur man bemöts i samhället än vad man har för utrustning mellan benen och samhället vet inte vad du har där om du inte upplyser dem.

Neko:
Men har du nu verkligen tänkt igenom vad du skriver? Du tycker det är underligt att man vill bli respekterad och bemött som den man känner sig som istället för att konstant påprackas en roll och ett beteende som står i så skarp kontrast mot den man egentligen är att det rentav driver folk till självmord. Människan är en social varelse och de flesta av oss umgås betydligt mer med andra människor än med sitt kön. Att ha en kuk men tvingas bära klänning och bli tilltalad med fel pronomen och namn skulle vara till föga tröst för en transman, liksom det inte hade hjälpt en transkvinna mycket att ha en fitta om hon ändå inte blir tagen och respekterad för den kvinna hon är.

Hur skulle det i praktiken gå till att få genomgå hormonbehandling och operation men fortsatt tvingas leva i fel socialt kön, vem skulle kontrollera att man efterföljer det och framför allt varför? Själva syftet med att genomgå behandlingen är att utsidan ska matcha insidan, så att vi inte bara blir nöjda med vad vi ser i spegeln utan också nöjda med hur vi uppfattas och bemöts av andra.

Transkvinnan i tråden svarade väldigt bra men jag finner din surrealistiska frågeställning är olustig och jag väljer att inte besvara den.

Jag menade inget illa alls, bra att ni inte uppfattade det som det, jag var verkligen nyfiken och eftersom jag tidigare trott att det var på ett sätt så blev jag förvånad över att det inte var så utan på det andra sättet istället. Jag menade inte det dömande på något vis. Jag frågade eftersom jag undrade om det sociala eller det biologiska var mer viktigt även fast jag givetvis förstår att båda är viktiga. För mej känns det ju som att det biologiska är ett stort problem eftersom det är riskfyllt att göra könskorrigerande operationer och det blir aldrig helt perfekt (även fast det kanske är bättre än hur det var från början) och därför undrade jag ifall det i vissa fall skulle kunna räcka med enbart det sociala och att bli sedd och behandlad som det rätta könet och hur detta skulle vara i ett samhälle utan könsroller eller med omkastade könsroller. 

Det vore också intressant att höra hur ni ställer er till andra som upplever att de inte passar in i sin kropp eller sin sociala position (eller vad man ska kalla det i brist på annat) i samhället när det inte gäller just kön. För att ta ett kontroversiellt exempel så kan man ta en kvinna som känner sig som 20 år, men ändå är fysiskt sett 50 år. Hon kommer att bli helt annorlunda behandlad i samhället än ifall hon hade varit just 20, och i flera fall även förlöjligad ifall hon försöker bete sig som att hon verkligen är 20 år. Hur tycker ni att man ska göra i det fallet? Även om hon kan se yngre ut på många sätt genom bra livsstil, operationer mm så är hon ju ändå i samhällets ögon 50 år och på hennes ID står hennes ålder och så vidare.
 

Jag är för att folk ska få göra precis det de vill i livet och med sin kropp så länge det inte skadar andra. Om någon vill amputera en kroppsdel eller förändra sitt utseende radikalt med diverse bodymods eller operationer så säger jag kör hårt, de har mitt fulla stöd. Så länge vi kan vara någorlunda säkra på att önskan är där för att stanna och inte beror på något övergående tillstånd, t.ex. övergående/behandlingsbar sjukdom eller trauma, så ser jag ingen anledning till att neka folk tillgången till den kropp de vill ha, i synnerhet inte om deras ursprungliga utseende orsakar dem stort lidande.

En ung själ i en gammal kropp har jag träffat på många gånger och om personen i fråga hade uttryckt önskan om att bli behandlad som en ungdom hade jag gjort mitt yttersta för att respektera den önskan. Detsamma gäller personer som hävdar att de är flera stycken i en kropp.