Ska man hålla ihop kärnfamiljen till varje pris?

Absolut inte.

Jag ser inte heller något egenvärde i att leva i en kärnfamilj och jag tycker att det är tragiskt att vi har kärnfamiljen som norm i vårt samhälle, det skadar väldigt många barn.

Jag tror inte heller på att folk ger upp för lätt, tvärtom verkar många stå ut alldeles för länge.

Märkligt nog har jag alltid upplevt att jag lever i en kärnfamilj.

När jag var liten så bodde mina föräldrar ihop men då reflekterade jag inte över sådant - de skilde sig när jag var 6 och det var bra. Sedan bodde jag med min mamma, min mormor passade mig på eftermiddagarna och jag hade helgumgänge med min pappa. Det uppfattade jag som kärnfamilj eftersom jag + min mamma utgjorde familjens kärna runt oss fanns mormor, moster, kusin, pappa och min bästa väninna och hennes mamma. Alla utgjorde min familj.
Nu är jag gift med en man och vi har ett och ett halvt barn tillsammans - vi är ju definitionen av en kärnfamilj. Men samtidigt är jag fortfarande en del av min gamla kärnfamilj, mig och  min mamma, men nu är den utökad med även hennes sambo, som jag uppfattar som min familj (min styvfar) och hans barn och deras barn, och släkt, och så vidare... och jag börjar räkna in min svärmor i min familj också.

Så reagerade jag på en skilsmässa!

Så jag skulle nog vilja säga: det är skitviktigt att upprätthålla RELATIONERNA i en familj - oavsett om den familjen består av en mamma, en pappa och x antal barn som lever under samma tak eller något annat. Det är viktigt att man känner att man har en tillhörighet till andra människor, på något sätt.

Jag ser inget egenvärde i kärnfamiljen. Jag ser ett enormt egenvärde i välmående familjer, konstellationen är inte viktig.

Jag blir lite förvånad över att flera säger att många inte försöker tillräckligt, men hur vet ni det? Det är väl bara parterna som genomgår en skilsmässa som vet hur mycket de har kämpat? Och hur länge kan man kämpa utan att barnen tar skada av det? Jag vet inte hur mycket mina föräldrar kämpade, men jag vet att deras beslut att gå isär gav mig en större familj som jag inte önskar väck för allt i världen.

Har bara läst TS.

Jag tror inte på att hålla ihop kärnfamiljen till varje pris.

Motivering: Jag tror på att man ska vara LYCKLIG. Visst kan kärnfamiljen vara en bidragande orsak till att man är lycklig, men jag tror inte att en kärnfamilj enbart i sig kan ge lycka. Om de uppoffringar du måste göra för att bibehålla kärnfamiljen gör dig olycklig (alltså inte enbart för stunden utan i det långa loppet) så betalar du ett för högt pris.
Visst kan man tänka att man bör göra det "för barnens skull", men det är inte alltid barnen själv heller är lyckliga i en "påtvingad" kärnfamilj. Mår mamma och pappa dåligt i en krystad relation märker barnen av detta och lider också.
Och, har inte mamma/pappa lika stor rätt som barnen att få vara lyckliga? Inte så att barnen ska behöva vara olyckliga för att mamma/pappa ska hitta lyckan. Men om det värsta som händer är att de får det annorlunda, inte sämre, så varför ska man som förälder behöva offra sin egen lycka för ett påhittat(?) ideal?

har ingen egen kärnfamilj men reflekterar utifrån en skilsmässa en anhörig till sist drev igenom. Hon och mannen hade mest grälat det sista 5 åren och hon ville verkligen gå vidare i sitt liv. De konstanta bråken i hemmet gick givetvis ut över barnen också.

Han ville dock inte skiljas, sa att han insåg att förhållandet var slut men ansåg ändå att de skulle hålla ihop tills det yngsta barnet gått ut skolan/flyttat hemifrån, ja vad som var lämpligast vid just det diskussionsögonblicket. Barnet var då 8 år så det var ca 10 år till han menade.

Kvinnan i fråga kunde inte leva med det och drev till sist igenom skilsmässan. Nu i efterhand (2 år senare) medger hon att de försökte för länge. Båda barnen har mått, och mår fortfarande, dåligt av konflikten mellan föräldrarna. I det här fallet borde de ha skilt sig medan de fortfarande kunde kommunicera. Ibland är det inte i barnens bästa intresse att hålla ihop till varje pris.

Sen kan jag hålla med om att vissa  ger upp för fort. En vän ville försöka rädda ett förhållande och tyckte att de skulle gå på rådgivning för att kunna arbeta på just det. Hennes karl replikerade "ja, om du har problem med vårt förhållande kan du gå på rådgivning. Jag behöver inte" Till saken hör att hans första fru försökt med samma sak och han hade vägrat då också. Har man den inställningen undrar jag vad man tycker att ett förhållande egentligen är värt?

Till varje pris? Absolut inte under några som helst omständigheter.
Jag är uppvuxen med föräldrar som höll ihop för min skull, som det sades, och jag tror inte att jag någonsin kommer att förlåta dem för just det. Inte så att jag på något vis någonsin har känt att jag hade ansvaret för deras relation, inte ett dugg, men deras avsky för varandra växte med varje år. Det gick aldrig så långt att det blev några handgripligheter dem emellan, men de grälade varje dag.

I vuxen ålder (de skildes till slut när jag var nitton) så diskuterade min mamma och jag hur det hade varit, och hon kom återigen med detta att det var för min skull hon hade stannat så länge, och jag fick äntligen säga "Ja, inbilla dig inte för en sekund att jag tänker tacka dig!"

De saboterade betydande delar av min barndom pga detta kärnsfamiljstjafs, och jag bestämde mig redan innan jag fick barn att jag ALDRIG skulle försätta ett barn i samma situation. Därför gick jag när jag kände att vårt förhållande blev outhärdligt, och jag är 110 procentigt övertygad om att det var det bästa för alla. Har kärleken dött kan ingen terapi i världen skaka liv i den

Medan jag är helt på det klara med att det finns barn som lider väldigt av skiljsmässor, så bör nog du ta in att det finns barn som lider av att föräldrarna fortsätter "till varje pris". Det gjorde mina, och som jag skriver i mitt andra inlägg, det kommer jag nog aldrig att förlåta dem

Fast finns det verkligen föräldrar som håller ihop för barnens skull?
Min erfarenhet är att det snarare är något man påstår när man själv är för feg för att ta steget att separera, då kan man alltid skylla på att man gör det för barnens skull.

Jag har sagt till mina föräldrar att jag aldrig någonsin vill höra det bullshitet igen, de är vuxna människor som ska kunna ta ansvar för sina handlingar och val utan att lägga över det på mig och mina syskon.

Jag är EXAKT likadan. Och mina föräldrar höll ihop hela livet. Jag ägnade många timmar som barn åt att fantisera om att de äntligen skulle skiljas så att de och vi barn slapp vara olyckliga.

En pojkvän sa en gång sa åt mig att jag hade svårt att lita på kärleken för att jag sett så mycket olycka i föräldrarnas relation. Så för min del så kan ett äktenskap som inte avslutas vara precis lika traumatisk.

Jag vet inte, men den äldste är ju inte "med i bilden längre". Han är gift och kommer ha sin egen kärnfamilj om ungefär en månad. Kanske man kan säga Kärnfamilj 2.0, då?

Nej det tycker jag inte.

Sedan är det ju intressant med familjer... vissa har ju ingen kärnfamilj från början att hålla ihop - och det kan ju vara lika bra för det.

I min sons förskolegrupp finns ett barn med fyra föräldrar - två mammor som hör ihop och två pappor som hör ihop. Min fyraåring är fruktansvärt avundsjuk på det, så när han blir stor ska han gifta sig med två tjejer och två killar och de ska ha två bebisar

För barn blir ju alla de familjekonstallationer de ser omkring sig lika normala. Och enligt min son skulle fler föräldrar helt klart vara att föredra.

Absolut inte. Det finns mycket negativt med försöka hålla fast vid kärnfamiljen till varje pris.

nej det tycker jag inte, kan finnas många anledningar till att det kan vara bättre för barnen om föräldrarna separerar/skiljs

inte till varje pris

men så länge det finns småbarn tycker jag verkligen att man ska försöka hålla ihop för barnens skull.

älskar man varandra brukar man kunna lösa de flesta andra problem. kanske familjerådgivning eller annan proffessionell hjälp om det är fråga om allvarliga saker.

älskar man inte varandra kanske man bara kan försöka inse och acceptera det men fortsätta att vara vänliga mot varandra och samarbeta så gott det går. samarbeta måste man ju kring barnen även om man skiljer sig, så varför inte göra det under samma tak så att barnen slipper flytta fram o tillbaks och vara utan en av sina föräldrar under hälften eller mer av sin uppväxt?