Hur "uppfostrar" ni era 2 åringar, vilka rutiner har ni, etc.

Inte 2 år ännu?
Tja, det innebär hos oss inga regler för barnet, utan det är vi vuxna som tar på oss ansvaret för att inget ska gå på tok. Vi lägger undan sådant barnet inte får ha och stänger till rum där barnet inte klarar av att vara utan övervakning. I mina ögon är ett barn under 2 år för litet för att uppfostra på det sätt du talar om.

Okej, jag tycker "uppfostran" kanske är fel ord. Men exempel som jag tror du kanske skulle hålla med mig om att man kanske bör tala om för barnet på ett sätt som de kan förstå att de gör fel är; (hämtat från egna upplevelser)

- Slår på katterna. (Säger NEJ, och visar honom hur man "klappar fint." när han då gör det, berömmer jag honom. (Självklart är det vi som vuxna som har ansvaret att se till att sonen inte gör illa katterna, men om vi jämt skulle hålla dem undan från honom kan vi ju aldrig lära honom vad som är rätt/fel.)

- Lägger mat i vattenglaset. (Från början tyckte jag att han skulle få prova att göra saker och utforska, men när han gör det vid varje måltid så måste man ju sätta gränser.) Då säger jag återigen NEJ, och gör han ändå om det - tar jag undan vattenglaset.

Vår tjej är 2,5. Vi har "uppfostrat" henne länge, men har inga fasta regler utan vi säger till när vi tycker att gränsen går. Ibland trotsar hon såklart men det är faktiskt inte så farligt mycket (ta i trä! ).

Rutiner med "uppfostran" som vi försöker hålla ser ut såhär:

- Alltid tandborstning morgon och kväll, hon borstar först sen hjälper vi till. Funkar bra om man skojar till det lite och har bamseborste och bamsekräm.

- Sitter i stort sett alltid vid bordet alla tillsammans när vi ska äta, vare sig man är "hungrig" eller ej. Har inte börjat med bordsskick än och inga regler för vad man "måste" äta typ grönsaker eller så, annat än att vi uppmuntrar och själva säger "åååå vad gott" osv. Gränser sätts vid maten tex när hon sprätter saft ur glaset med flit så det hamnar på väggarna. Då säger vi "nej gör inte så, titta så fula märken det blir på tapeten". När vi förklarar varför man inte gör något brukar hon sluta, är väldigt förståndig. Vi har varit lite "mesiga" med maten eftersom hon varit väldigt kinkig från början, läser ofta böcker för henne samtidigt för att hon ska äta och matar henne. Men när hon får trotsutbrott och vrålar vid matbordet får hon gå från bordet, där går också gränsen tycker vi.

- Vi plockar undan leksakerna tillsammans på kvällen innan sovdags som det har lekts med under dagen. Det är hon jättebra på och tycker om att göra. Det är ingen "regel" dock utan bara en uppmuntran.

- Går och lägger sig när vi säger till, i princip alltid utan protester, runt 20.00. Vi sjunger och ligger brevid tills hon somnar, sambon o jag turas om med läggning varannan kväll, brukar ta minst 1 timme. Ett tag satte hon i system att vråla efter pappa om mamma skulle lägga och efter mamma om pappa skulle lägga. När snällt lirkande inte hjälpte satte vi gränsen där och sa ifrån på skarpen att om hon inte slutade med det fick hon somna själv, sen slutade hon med det beteendet.

- Hon får pilla på allt som finns inom räckhåll, utom datorn, mammas/pappas väska och plånbok, farliga saker tas såklart ifrån direkt om hon skulle få tag på nåt. Men under överinseende, när hon frågar först och när hon är försiktig med grejerna får hon använda både dator och rota i väskor och plånböcker. Hon får bygga kojor av alla möbler och sängkläder osv, gränserna sätts när det ser farligt ut när hon klättrar osv. Vi har i princip inga saker eller möbler som vi är superrädda om.

- Vi har inpräntat vissa saker mycket strikt från början, tex att man ALDRIG ritar eller målar på något annat än papper. Ingenting har någonsin hamnat på nån vägg, men en del på hennes egna möbler förstås, men det har vi räknat med. Det har också bara hänt av misstag och aldrig att hon ritat på nåt med flit. Rota i blomkrukor och sprida ut jord överallt har vi också gränsat och "uppfostrat" bort. Det får man inte hos oss.

Nej, jag håller inte med. I det första fallet (vi har också haft katt), så har jag då och då satt mig ner, tagit barnets hand och talat om hur duktigt det är som klappar katten fint. Övriga gånger har jag utan kommentar lyftat bort antingen barnet eller katten.
Mat i vattenglaset? Jag ser inte problemet; det där går över. Så himla kul är det inte för barnet efter ett tag, att inte kunna dricka sitt vatten.

Inget speciellt faktiskt. Hon fick pröva sig fram så länge hon inte gjorde sig illa. Vi plockade bort allt som var farligt och som vi inte ville skulle gå sönder, sen har hon fått härja fritt och upptäcka allt som går.

Vi har inte haft några särskilda regler vid matbordet heller. Hon har haft jättesvårt att sitta ned stilla, dels pga trötthet och dels pga myror i brallan och då har vi låtit henne sitta framför tvn och äta, vilket vi också har gjort ibland när vi är trötta. Nu är hon 3,5 och har inga problem med att sitta vid matbordet i köket och äta.
Du behöver inte vara orolig för att ditt barn ska få dåliga vanor av att inte göra som man "ska" enligt normer. Vi har kört devisen att vi gör det som funkar enklast.´och idag är hon en jätteharmonisk liten person som går att resonera klokt med

Det där med att slåss eller ta för hårt i djur eller människor glömde jag bort eftersom det för oss varit helt självklart att ända från början säga "det där gör ont, klappa fint". Att man inte får slåss är också självklart, det har vi sagt ifrån från början. När hon slagit till oss, vilket förstås hänt, har vi sagt AJ tydligt och gjort klart att det gör ont, sen har vi sagt "man får inte slåss". Däremot har vi påpekat att det går bra att slå på kuddar om man är så arg att man bara måste få slå lite på nåt .

Glömde en sak till - vi har sagt ifrån att man aldrig fåt kasta saker omkring sig om de är hårda för någon kan få det på sig och göra sig illa. Det gör hon inte heller. Sen inpräntar vi att man ska vara rädd om sina saker och inte kasta dem hit och dit utan vara försiktig med dem. Det är hon också duktig på.

Vi säger till vår lille när han gör något fel. Förklarar att så gör man inte.

T.ex. man sitter ner när man äter. Inte ta en frukt och gå runt och äta. Sitt ner. Han förstår utmärkt väl, även om han såklart försöker ibland.

Samma sak med det mesta. Vi sätter gränser när de dyker upp. Om han inte lyder så frågar vi om han vill gå och lägga sig. DÅ slutar han i regel. OBS! Detta har inte på något vis gett negativ syn på sängen. Vid nattning pussar vi om honom och lägger honom. Så somnar han själv. Inga problem.

Man får hålla på sina principer, ge beröm när han gör rätt och säga till när han gör fel. (Trots de krokodiltårar han ibland försöker med. Då frågar jag: "Brukar det hjälpa?" Då slutar han. )
Jag tänker ofta när det är lite svårt att vara hård mot honom att det är för hans eget bästa. Ingen vill leka med ett barn som aldrig blivit tillrättavisat och inte kan uppföra sig.

fast varför inte säga ex " inte slå kissen, han blir ledesn då det gör ont. Klappa fint" ??

Jag har 5 barn. Uppfostrar gör vi hela tiden. Säger till vad som är rätt och fel. Att man inte slåss t.ex. Sitter fint vid matbordet utan att slå i bordet eller kasta mat. Jag har aldrig plockat bort saker utan sagt till barnet . Visst, det har gått sönder nån grej ibland, men dom har lärt sig. Sunt förnuft kommer man långt med. Varje familj och individ är olika och alla måste hitta sätt och metoder som passar just er. Vissa barn räcker det att säga till en gång, och andra är betydligt mer komplicerade. Med 5 så vet jag att barn är  olka trots samma miljö och samma föräldrar.  Vi uppfostrar varje barn utifrån deras personlighet.

Vår son är drygt 2år. Vi har ganska tydliga rutiner, äter gemensamt vid ungefär samma tider, samma läggrutin varje kväll osv. Vi borstar hans tänder först, sen får han borsta själv om han vill.

När det gäller fjärrkontroller så har vi en gammal avlagd fjärrkontroll som sonen fått, utan batterier i. Om han försöker ta våra fjärrkontroller så säger jag tex "mammas fjärrkontroll" och tar undan den. Kan också då ge honom den andra kontrollen och säga "xx:s fjärrkontroll". Detta lärde han sig fort och nu låter han våra kontroller vara, med nåt enstaka undantag.

Vi plockar också ihop leksakerna gemensamt och det tycker han är bara kul. Men ser vi att han tex är jättetrött och grinig på kvällen så ber vi inte ens om att han ska plocka ihop. Då hoppar vi över den gången och plockar ihop sen han lagt sig (han leker ofast i allrum/kök), för att slippa be om en sak och sen inte fullfölja.

Under en period kastade han sin mattallrik på golvet vid var och varannan måltid. Från början provade vi inte göra så stor grej av det, men sen lessnade vi på att plocka och torka. Han fick då en varning att "kastar du tallriken igen ställer vi undan maten". Sen fullföljde vi. Om han inte hunnit äta sig mätt fick han senare (kanske efter 45 minuter) en gröttallrik att äta.

I övrigt är det väl mest att han inte får slåss, eller kasta saker på folk, riva sönder saker osv. Om det händer så stannar vi upp honom, får hans uppmärksamhet och förklarar att så gör man inte.

Kom på en till sak, vi försöker i största möjliga mån vara konsekventa och fullfölja det vi sagt.

Tex om han åker pulka, men vi är på väg att gå in för lunch och han säger "åka mera", och jag säger "okej, men bara en gång till, sen ska vi gå in och äta", så ÄR det EN gång till som gäller, inte två  eller tre gånger till.

Om vi säger att "vi måste plocka ihop legot först" "sen kan du få plocka fram och leka med tågbanan" då är det det som gäller.

Känns som att man biter sig i svansen annars och att barnet tänjer på gränserna och inte vet vad som gäller.

Och att man också alltid håller det man lovar till barnen. Trasslar sonen och inte vill borsta tänderna själv utan vill låna eltandborsten och man säger att "först borstar vi, sen får du låna den", då får han också låna den efteråt.