Mår dåligt efter min svåra förlossning!!

Hej!
vill säga så här, du är inte ensam! Jag har två barn nu, helt normala förlossningar, men har mått så oerhört dåligt psykiskt efteråt båda gångerna av egentligen ingen anledning alls. Så antagligen är det bara massa hormoner och livsomställningen som gör det. Just ångest och rädsla var precis mina känslor, med första barnet var det så för allting, att dottern skulle skadas på något sätt, matningen som inte fungerade, nätterna som var stökiga, att vara ensam hemma med henne, att det var vinter och mörkt osv osv. Allt kändes jobbigt och jag grät konstant. Efter andra barnet satt jag också med tårarna rinnandes massor och ångest, framför allt på kvällarna. Då kanske det inte var oro över bebisen på samma sätt men oro över att storasyster skulle känna sig åsidosatt osv.
 
Men, båda gångerna har det blivit bättre av sig själv, jag har pratat och ältat och gråtit med maken som varit en klippa och bara fått lyssna, lyssna och kramas. Efter ca en månad när allt börjar bli lite mer som vanligt har det successivt känts bättre.

Den stoa skillnaden med förlossningsdepression tror jag är att det sitter i, bvc har ju en koll via ett formulär runt två månader som man får fylla i, för att de ska fånga upp såna som inte bara har den här hormonpåverkan som är övergående. Men det lär ju din kurator ha koll på.

Det blir bättre och många känner precis som du!

Lycka till och grattis till bebisen!

 

grattis till bebisen o hoppas du snart mår bättre!!!!!!

Ibland kan det ju vara så att man känner rädsla för att man är rädd att göra något fel när allt gått bra ändå och löst sig på ett bra sätt. Lita på dig själv och känn att du är en bra mor, i ditt fall tror jag att tiden läker sår annars kanske du skulle träffa någon betéende terapeut för att se om de kan hjälpa till på något sätt.
Lycka till!

Jag tycker du ska be om sjukskrivning så din man kan vara hemma o avlasta dig nån vecka till. Alt att någon i familjen hjälper dig när maken är borta.

Är amningen igång? Om du känner att du vill så ge ersättning/urpumpad mjölk nån gång per dag så du kan sova några timmar i sträck, tex på natten kan din make ta ett pass. På det sättet kanske du får chansen att hinna må bra på dagen.

Glöm inte att ett kejsarsnitt o att föda barn är ett stort ingrepp o omställning. Att må bra igen, även utan depression kan ta månader.

Precis som du hade jag helvetesförlossning som efter 26h pinvärkar slutade i akutsnitt. Jag fick en rejäl blodförlust o hade problem att sköta barnet själv första 2 månaderna pga detta o pga kejsarsnittet. Traumat från förlissningen tog ett år innan jag kunde börja se tillbaka på det utan fasa. Första månaden var jag även väldigt nere o besökte bla psykolog via bvc, det var skönt. Min man fick vara hemma 1 mån o därefter hjälpte min syster mig nästan varje dag.

Be om hjälp o var inte för stolt, det är ok att må dåligt. Lägg lite mer fokus på dig o låt maken ta hand om barnet desto mer när du rehabiliteras. Ta hand om dig, annars kan du inte ta hand om barnet! Sov!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

ts, sådär kände jag med mitt 1a barn och mitt 2a..
ville absolut INTE vara ensam med dem.. det kändes fruktansvärt läskigt, att ha ett sådant ansvar helt själv.

mådde jättedåligt,grät hela tiden, o allt kändes allmänt nattsvart de två första månaderna med 1a.
med andra kulminerade det först när han var 4mån!.. men tycker det har kännts väldigt jobbigt till o från fram tills han var 6-7mån!..

jag får samma sak när jag bölrjar med ppiller, så för mig är det väl hormonellt..
kanske lite mer åt f-depp hållet med 2an iof...

har haft väldigt svårt att knyta an till mina barn i början, hade en långdragen och komplicerad förlossning med 1an vilket bidrog rejält till att jag mådde fruktansvärt dåligt.
med 2a så föddes han nästan 1mån före bf, och sov konstant dygnet runt de 3 första månaderna... blir väääldigt svårt att knyta an då...! :(

ts, prata med bvc! det finns hjälp att få!

Tack snälla för era svar o tröst, känns bra o veta att man inte är ensam.

Sonen e så enorm hård i magen så ersättning(semper) fick vi sluta med då vi tror de bidrog till att han blev hård i magen, han somna o vaknar av att han trycker på o gråter att de gör ont när han bajsar .
Miniform hjälper inte , dock slutade jag med min antibiotika igår så kanske blir hans mage bättre. Min sambo ska vara hemma denna vecka oxå för min skull vilket känns skönt plus att jag fått en kontakt på bvc att prata med denna vecka.
Inatt fick  lilla killen sova i sin babysitter som gungar av sig själv så vi fick lite mera sömn , han gillar inte riktigt att sova i sin säng ännu utan antingen i våra famn eller när vi e ute o åker bil eller babysittern. Min sambo ska gå iväg nån timme per dag så jag ska vänja mig sakta att vara själv me vår prins plus att jag har end del vänner nära där jag bor som kommer på besök.

kramar till er alla 

Har du fått gå igenom din förlossning med förlossningspersonalen? Jag hade också en lång och utdragen förlossning, sonen fastnade, och förlöstes till sist med sugklocka + barnmorska som hängde på magen... med operationssalen iordninggjord. Innan vi åkte hem från BB (sonen fick också gulsot och vi var kvar i en vecka) gick de igenom journalen med mig och jag fick svar på mina frågor. Annars kände jag precis som du. Jag grät så snoret rann första morgonen min man skulle jobba...

Hej TS. 

Jag kan inte annat än säga att du inte är ensam.. Jag snittades oxå för en vecka sen exakt, efter en massa timmar med värkar, minns inte hur länge.. Men sonen tog sig inte ner i kanalen så jag fick snitt. Då var det ju percis det jag ville, u i efetrhand känns det lite misslyckande. 

Jag har inte heller mått så bra efter det. Jag har ont och känner mig otillräcklig. Jag kan ju röra mig,men smärtan tar ju över så jag undviker ju det. Jag har/får ångest, grym ångest på kvällarna, när det blir mörkt.. och jag får ångest av att gå upp på nätterna.. ( det är ju jättekonstigt, för det vet man ju innan man blir gravid att det går ju inte att undvika.. ;) )

Min man är hemma tills tisdag, och jag känner mig väl kapabel till o ta hand om mig, son o hundar men det känns oxå ångest över det.. vara ensam. Men samtidigt är det ju sjukt mysigt. Jag hoppas du oxå kommer fram till det snart..

Stor kram o hoppas du mår bättre snart!
 

Jag var som du och det låter som en förlossningsdepression. Också akutsnittad efter typ 20 timmar med värkar. Min dotter mådde iof bra och jag repade mig ganska snabbt från snittet. Men när jag kom hem bröt jag ihop....

Det är helt normalt att känna som du gör, men be om hjälp!
Jag ringde till VC och bad om hjälp.
Åt citalopram i 6 månader och gick i KBT....sen var jag frisk igen!

Lycka till! Kram

Hej! Vill också bara säga att jag känner igen mig. Har två barn o mådde mkt dåligt psykiskt efter båda fl, tror det är hormonellt o omställningen som gör att jag dippar så oerhört. Sökte iaf samtalshjälp o medicinsk hjälp båda ggr o blivit helt frisk! Min minsta är sex mån o nu har jag mått bra länge! Bra att du söker hjälp!

Hej!

Jag mådde fruktansvärt dåligt efter min förlossning som började med blodbad hemma i min lägenhet och slutade med akut kejsarsnitt. Jag märkte redan på sjukhuset att det var något fel, jag var inte mig själv. När jag kom hem hade jag fruktansvärd ångest, dygnet runt, och ringde till BB och krävde att få hjälp. Psykologen trodde först att det var en förlossningsdepression men det stämde inte.

Det visade sig att jag hade fått en akut krisreaktion, ett intensivt och snabbt förlopp. Det kan man även drabbas av efter bilolyckor och rån mm och är mycket kopplat till förlossningens trauma. Det finns även dem som drabbas av posttraumatisk stresssyndrom. Enligt läkarna jag pratade med så kommer inte förlossningsdepressioner så snabbt och intensivt som mitt "tillstånd". (Sen drabbades jag också av en lätt förlossningsdepression till följd av detta...)

Det konstiga var att jag inte fick någon hjälp på BB trots att jag bad om att få prata med en kurator och en läkare. Kuratorn avfärdade det hela med att jag borde vara tacksam eftersom det hela "gick bra".

Jag har förstått det som att många mår dåligt efter sina förlossningar och att det i många fall är "normalt". I mitt fall var det inte "normalt" och jag behövde verkligen hjälp. Jag fick ångestdämpande att äta i en vecka och min man var pappaledig när jag var sjukskriven i en dryg månad. Jag gick igenom förlossningen om och om igen, var tillbaka till sjukhuset och grät mig igenom alla rum.

Hoppas att du snart mår bättre av dig själv och att du får vettig hjälp.