Hur vill/e ni att personalen ska/skulle vara på neo?

Vår dotter kom i v 33+3, 2695 gram stadig och 47 cm lång. Det var aldrig någon direkt fara med henne, lite gulsot och sådär men aldrig något allvarligt. De äldre damerna var väldigt strikta med att vi bara fick hålla vid matning, medans de yngre kopplade ur sladdar och elektroder lite då och då för att vi skulle ha enklare för att hålla henne. Det gjorde oss väldigt osäkra och förvirrade, ena dagen var nåt okej, andra dagen var samma sak tokförbjudet.

Tror känslan av att bli just överkörd var jobbigast för mig. Man är i enorm chock. Någon annan har hand om ens barn, man känner inte personerna i fråga, man är osäker, man träffar hela tiden olika människor, det klaffar med vissa och skär sig med andra. Mitt i allt har man nyligen gått igenom en förlossning och blivit förälder. Det är en jättekänslig situation och något jag saknade var att någon satte sig ner med mig och var lite medkännande. Lät mig lugna ner mig och lära känna mitt barn. Istället fick jag två tutt-trattar slängda i famnen och en genomgång om hur saker och ting fungerar på neonatalen.

Se ALLA föräldrar och alla barn. Även de föräldrar som inte gråter av rädsla och frustration varje dag. Även de föräldrar som är lugna och sansade och verkar ha koll på situationen. Även de barn som är hyfsat stabila och mest måste ligga till sig.

Upplevde det oerhört jobbigt med barn nr 2 (född v 29+0 barn nr 1 är född v 33).

Personalen verkade förvänta sig att vi skulle klara allt själva eftersom vi bara två år tidigare varit där med första barnet.  De verkade tro att de  inte behövde bry sig om oss. Att ingen kurator behövde prata med oss. Att vi inte behövde någon kontaktsjuksköterska som jobbade dagtid vilket var väldigt fustrerande första fyra veckorna då vi inte fick bo på neo. Att det inte behövde upplysa oss om vad som skulle göras och när. Att VI skulle ha koll på när saker och ting skulle göras.

 

Det viktigaste är att inse att även om ni är där för att vårda barnet så ingår vi föräldrar också och därför vårdas även föräldrar, även om det inte är en medicinsk vård vi behöver. Omvårdnaden gäller lika mycket föräldrar som barn.
Vi som föräldrar slängs rakt in i kaos. Vi förlorar många drömmar och förväntningar som vi hade när det gäller förlossning, väntan, den rosa babylyckan etc. In slängs man i en värld av personal, slangar, maskiner, skräck och rädsla. Det är chockartat, även de för föräldrar som håller masken. Det är jobbigt att inte veta om man får och när man får röra sitt barn. Det är jobbigt att sitta flera på en stor sal och försöka pumpa när det går andra förbi hela tiden. Det är jobbigt att sitta och försöka slappna av när det plingar både på mitt barns och andra barns övervak. Det är psykiskt knäckande många gånger.

Nu vet jag inte vilket termin av utbildningen du är på och därför inte vad du redan läst men mitt tips är att inte bara läsa på om neonatalvård utan att läsa på om kris, krisreaktioner och krishantering för vi föräldrar hamnar i kris och eftersom vi som föräldrar sitter ihop med det barn ni vårdar så vårdas även vi. När det gäller kris och krisreaktion kan det vara bra att tänka på att man faktiskt inte kan ta till sig information på samma sätt som man gjort i vanliga fall. Upprepa gärna, fråga om föräldrarna har frågor, be dem upprepa information så du vet att de förstått.

En annan sak är att se föräldrarna utifrån deras erfarenhet och bakgrund. En mamma som varit livshotande sjuk i havandeskapsfögiftning eller HELLP kan inte förväntas orka lika mycket som en mamma som fick prematurt för att förlossningen bara satte igång spontant. Att inte få bo på sjukhuset eller nära sjukhuset är knäckande och stressande. Det är resor fram och tillbaka och man kan som förälder aldrig vara där så mycket som man vill. Pressa inte.

Och som Frila2 säger. Bli för guds skull heller inte arg för att man är där för mycket. Vilket jag fick skit för ibland. Typ att jag var ivägen.

kom på några saker till.

när ni visar runt och förklarar hur allt går till se till att visa båda föräldrarna.
min sambo blev runt visad och fick förklart allt första dagen, jag låg då på uppvaket och var då av förklarliga skäl inte med.

men alla tog bara förgivet att jag fått den informationen.

sen så blev jag så oerhört splittrad, jag hade två flickor där hemma som inte fått se sin mamma på 3 veckor och en liten på neo, var jag än var så kände jag att jag var på fel plats.

var jag på neo så ville jag hem till dom två stora, var jag hemma så hade jag ångest för att jag inte var på neo.

en ångest som tyvärr några av sköterskorna var tämligen duktiga att bygga på. 

Tack så hemskt mycket för att ni delat med er, blir chockad över hur flera av er blivit behandlade! Jag hoppas och tror att det är bättre här, de sa sig iallafall vara väldigt måna om både föräldrar och barn, och att det i första hand är föräldrarna som vårdar sina barn, jag hoppas att det är som de säger. Annars ska jag göra vad jag kan för att förändra det till det bättre!

jag fick min son 5 veckor för tidigt och var bara 18 år ... han låg på neo i 9 dagar, och jag tyckte astt visa av personalen var super ++++++ medans andra fick mig att känna mig osäker och klumpig.

nåt som jag uppskattade var när personalen frågade om jag vill hjälpa till med att byta blöja och tvätta , för det fick jag inte i början av nån säkert mycket vettig anledning som jag inte vet...

men allt som allt var jag jätte nöjd med neo för dom var så kärleksfulla i omsorgen av dom små ..

Min dotter låg på neo-iva i Lund i respirator och vi behandlades väl där av personalen på neo. Jag fick snabbt byta blöja och så. Mer kunde jag liksom inte göra för henne. När hennes operation inte blev av så frågade de om jag ville hålla henne. Visste ju inte om hon skulle överleva operationen eller inte och tidigare på dagen hade jag fått ett tufft besked om att hon kanske inte hade några tarmar alls, de kunde inte se några på röntgen nämligen. Har man inga tarmar överlever man inte.
Hon var  bara där från måndag förmiddag till onsdag morgon, men oj så bra de behandlade mig där. :)
Värre på BB!! De sket fullständigt i mig trots att de mycket väl visste om min situation!
Min bästa vän som var med under förlossningen fick tex inte någon fika på brickan... "nä det ges bara till föräldrarna!"   men om vi varit ett par då?? helt sjukt, men tillslut fick hon efter att jag skällde ut dem lite!!
Jag fick dela rum med en annan neo mamma men hennes barn mådde bra och fick vara hos henne mycket uppe på bb... Vilket fick mig att må fruktansvärt dåligt.. Jag hade velat ha enkelrum för jag mådde grymt dåligt och ville vara i fred när jag inte orkade vara nere hos min dotter längre.
Så jag blev glad när jag efter 3 dagar på BB packade ihop och flyttade in på Ronald McDonald huset istället.

Man glöms lätt bort som förälder i den stressiga situationen runt barnet/barnen och om du kan så ta dig 5 min att bara prata med föräldrarna!
Jag fick inget stöd och hjälp alls utan lämnades helt ensam. Samma sak när hon låg på BIVA sen. Blev ändring på avdelningen för då kom kuratorn, efter 2 veckor totalt där nere!

Hon är född med diafragmabråck och är inte prematur, men låg på neo ändå. 

Stackars alla er som har dåliga eller halvdåliga erfarenheter av neo. Vi blev gudomligt bemötta under våra 7 veckor vi låg inne o de 3 veckor vi hade hemsjukvård.

Vår dotter föddes i vecka 28+5 pga av havandeskapsförgiftning o HELLP. Jag blev fruktansvärt sjuk o låg på intensiven några dygn innan jag fick komma till neo. Både jag o min man blev erbjudna (o tackade såklart ja till) terapisamtal efteråt då det varit mycket skrämmande för min man att se mig insjukna så snabbt samt att vår lilla tös var väldigt sjuk då hon kom ut o allt som hände därefter då han sprang mellan neo o intensiven o fasade över att förlora oss båda två.

oj jag råkade skicka iväg innan jag var klar....

Hur som helst blev jag omhändertagen på annan avdelning under ca 2 veckor efter förlossning fast vi "bodde" på neo. De kom till neo o undersökte mig. Fantastiskt!

Vi blev uppmuntrade att ta hand om vår dotter från första stund o vi gjorde så mycket vi kunde själva. De frågade alltid om vi ville att de skulle byta blöja om vi inte var där eller hur vi ville ha det med mat osv. Det var "vårt" barn o inte på något sätt sjukhusets som många här på tråden verkar ha upplevt under sina neovistelser. Efter 5 veckor flyttades hon från akutsalen till vårt familjerum. Hon sondmatades då fortfarande i automatisk matmaskin (vet inte vad det heter....men ni förstår säkert vad jag menar). Den larmade massor av gånger under dygnets alla timmar då det var dags att fylla på med mer mjölk eller varnade att det "snart" var dags att fylla på. Vi var så lyckliga att vi äntligen fick ha vår dotter hos oss så vi bestämde oss för att "stå ut" med alla larm under nätterna trots att vi var helt slut. Döm om vår förvåning när vi vaknar på morgonen o har sovit hela natten. Personalen hade full koll på tiden o var inne o fyllde på innan larmet gick hela nätterna. De förstod oss så väl att vi ville ha familjen samlad efter en mycket jobbig tid. DET kallar jag hjärtligt!!!

Det är bara en positiv episod under vår vistelse. Det finns många fler. Även hemsjukvården var lika lysande! Besöken varade mellan 30 minuter till 1 1/2 timme. Fick hjälp med amning, knyta bärsjal, o svar på tusen frågor.

Det jag tror man ska tänka på när man jobbar på en sådan här avdelning är att det är människor man jobbar med. Det är familjer i kris. Man ska tänka på hur man uttrycker sig. Familjerna är sköra. När en sköterska sa till oss att vår dotter var "instabil" så trodde vi att hon höll på att dö, men efteråt förstod vi att hon menade att pulsen hade gått ner lite mer just den eftermiddagen. Var tydlig! Det som för personalen är en vanlig arbetsdag är för familjen ännu en dag i kris. Fråga familjen hur de vill ha det, en del vill kanske "göra själva" medan andra gärna vill ha hjälp.

Hoppas du kommer att trivas på ditt sommarvik! 

Vad trist att kuratorn inte var bra. Vi fick träffa en psykoterapeft från BUP (tror jag att det var) o hon var helt fantastisk, hon fokuserade på hur jag o min man mådde, om vår oro o om det var saker utanför sjukhuset som oroade oss, typ press från arbetsgivare, barn hemma eller andra praktiska saker. Vi pratade aldrig om vår dotters sjukdom. Hon ställde på nåt sätt "rätt" frågor. Det hjälpte oss mycket att bara få ventilera allt vi kände.

Tusen tack alla som delar med sig!
Såna här trådar är otroligt lärorika och nyttiga att läsa även om man har jobbat många år på Neonatalen!
Man kan aldrig få nog av reflektioner från föräldrar som legat på Neo!

Så.... tack! :)

/Sköterska sen 8 år på Neo

Vi låg på NEo i Uppsala och jag tycker personalen där är helt fantastisk! Vi låg i ett samvårdsrum hela tiden för att vår dotter inte behövde någon andningshjälp, hon är född i v 32+0. Jag blev akut snittad o skulle egentligen ligga på en anna avdelning men jag ville gärna vara på neo så de fixade också o kom ner med morfinspruta till mig första natten när ja behövde o rullade upp mig till andra avdelningen när jag skulle undersökas.

Man fick olika bra kontakt med alla o alla var inte lika bra (såklart) men vi hittade våra favoriter som man alltid kände att man fick stöd från o svar på frågor o tid. De visade aldrig att de var stressade att göra något annat utan tog sig tid att prata o så med oss.

Det verkar vara lite olika om man "bor" på sjukhuset eller inte men vi hade lilltjejen hela tiden i känguru (hud mot hud) o det var självklart att vi båda skulle vara där. O kuratorn kom 2ggr o pratade med oss o frågade om vi ville träffa henne flera ggr.

Hur de ska vara var ju frågan. :) Försöka ge sig tid o prata lite med oss föräldrar, även om man verkar vara cool-lugn o positiv så är man trasig inombords av oro o behöver verkligen er "experter". 
Vi kände hela tiden att det var bvårat barn o inte jsukhuset då vi skötte henne o bytte blöja o sondmatade etc.
Det enda jag saknade var bättre förberedelse på att åka hem då vi inte hade någon hemsjukvård. HElt plötsligt (i våra ögon) skulle all övervakning stängas av o vi kunde åka hem typ. Vi vågade inte stänga av direkt på natten för att man inte var förberedd.

Lycka till på sommarjobbet, ska du jobba på Akademiska?

Tack igen för alla som svarar Jag ska jobba i Karlstad!

Jag tackar också för alla som delat med sig av sina berättelser i denna tråd! Jag är nybliven sjuksköterska som till min stora lycka fått jobb på neo i Örebro (utbildad i Karlstad förresten!). Att läsa dessa berättelser ger otroligt mycket. Det som är mitt största bekymmer är det faktum att man kan så lite, utbildningen täcker verkligen inte neonatologi. Därför är det svårt att vara bekväm och prata med föräldrarna, när man inte kan svara på alla frågor och inge förtroende. Jag kämpar på, tack återigen för era berättelser!

//Sjuksköterska sen 110121

Vi fick ligga på NEO/IVA med vår fullgågna dotter som var svårt sjuk. Jag tycker personalen skötte sig bra. Men jag kunde bli avis på de föräldrar som hade bra kontakt med sköterskorna av den hemska anledningen att de kanske hade varit där i flera månader.  Jag låg där med dottern 24 h  dygnet runt i ca två veckor och det hade varit skönt om sköterskorna pratat mer med mig. Sagt att jag kunde gå därifrån utan dåligt samvete. Berättat hur jag kunde tagit i henne utat att kvadda alla sladdar. Sen hade det varit bra att de faktiskt sagt att de inte har koll på vissa saker. jag frågade en massa om mediciner och allt möjligt men det hade varit bra om de sagt att de inte viste hur min dotter mådde.

Vi hade ett samrum också vilket var bra men vi bor bara 15 minuter från sjukhuset Akademiska i Uppsala.
Däremot var komunikationen och omhändertagandet av mig förkastligt från BBs sida där jag fortfarande stod inskriven första tiden.