• non
    Äldre 9 Apr 22:44
    17634 visningar
    34 svar
    34
    17634

    Rekomenderad åldersgräns för adoption kränkande

    Hej! Jag är nyss fylda 43 år och  min sambo är snart 44 år. Vi är alltså, enligt socialstyrelsens rekomendationer, för gamla för att ansöka om adoption! Vi har försökt få barn i några år, närmare bestämt sedan jag var 39 år. Har under denna tid blivit gravid 4 gånger under en 2- årsperiod. Fått 3 missfall och  gjort en abort pga kromosomavikelse som inte var förrenat med liv. Klockan tickar och jag/vi börjar snegla på andra alternativ som exempelivs adoption (känner till att vägen till ditt är över-jävla-jobbig att ta sig igenom). Finner det oehört kränkande  att rekomenderad övre åldersgräns för adoption är 42 år, va fan! jag är ju fortfarande fertil...och vi lever längre i dag än för bara ett kvarts sekel sedan. Har man inte träffat sin man/kille tidigt i livet så är det kört om man inte är snabb i vändningarna, då jag menar att det är en process  dvs ytterligare ett steg att ta/komma fram till när man  provat allt .... I mitt fall  gäller dock endast den naturliga vägen och vi får  ingen annan hjälp då tester visar att det inte är något fel på oss...bortsett från ålder som säkert spellar roll för vår otur??!!

    Aha!!! alla beslutsfattare, se över denna åldersgräns på 42 !!!
    Non

  • Svar på tråden Rekomenderad åldersgräns för adoption kränkande
  • Namast­e72
    Äldre 11 Apr 21:19
    #21

    Sorry, jag menar att man borde se mer till åldrarna på föräldrarna. Formulerade mig helt fel.
    Men jag tycker det är helt galet att en 50-åring får adoptera en 1-2-åring, som det ibland händer att de gör i USA.
    Och ja, jag tror det är mycket jobbigare, för både förälder och barn, när barnet är äldre vid adoptionen (då tänker jag 5-8 år!)


    { Mamma till världens finaste dotter } { vecka 10 av 52-78}
  • Namast­e72
    Äldre 11 Apr 21:21
    #22

    Manschester: Du håller väl med om att det är skillnad att adoptera en 1-åring som 40, än en 7-åring som 47-åring. Speciellt om det är första barnet?


    { Mamma till världens finaste dotter } { vecka 10 av 52-78}
  • Manche­ster
    Äldre 12 Apr 00:02
    #23
    Namaste72 skrev 2011-04-11 21:21:39 följande:
    Manschester: Du håller väl med om att det är skillnad att adoptera en 1-åring som 40, än en 7-åring som 47-åring. Speciellt om det är första barnet?
    Ja, jag tror att det är skillnad, framför allt när det gäller första barnet. Dock finns det tydligen forskning som visar att om barnet är över tre så spelar bakgrunden större roll än åldern (hos barnet) för hur svårt det blir med anknytning och annat som kan skapa problem vid en adoption. En sjuåring som bott i fosterhem eller med fungerande biologiska föräldrar har lättare att knyta an till nya föräldrar än en fyraåring som bara bott på barnhem. Tyvärr är det väl inte möjligt att ge medgivande för "barn på tre till åtta år som bott i en riktig familj". Det skulle inte fungera i praktiken. Men om man vill adoptera från ett land där de flesta barn bor i fosterfamilj så behöver alltså inte en sjuåring vara svårare att bli förälder till än en fyraåring.

    Jag tror dock att oftast det kräver mycket av en förälder för att adoptionen av en tioåring verkligen ska bli bra, men just att inte ha fyllt 43 vid ansökan om adoption behöver inte vara den viktigaste egenskapen. Att vara stabil, ha möjlighet att tillbringa mycket tid med barnet, att ha ro i sig själv, att veta mycket om barn och deras utveckling etc kan vara betydligt viktigare än ålder vid en sådan adoption. Jag skulle nog inte våga mig på det själv, men jag är övertygad om att det finns en och annan 43-åring eller äldre som skulle klara det.

    Det en utredare kan titta på är ju annars hur de blivande föräldrarna mår och vilken ork de har just då. Det finns inget som säger att den som är frisk och kry som 42-åring kommer att vara lika pigg 15 år senare. Att 57-åringar börjar bli lite trötta är väl inte helt ovanligt. Ändå är det självklart att 42-åringar ska få adoptera småbarn och därmed vara tonårsföräldrar när de är runt 57. Däremot vill vi inte låta 46-åringar adoptera en åttaåring. För mig är det inte helt logiskt.

    Jag är för åldersgränser. Jag tror inte att det gagnar de barn som adopteras om de får föräldrar som är bortåt 50 år äldre än de själva. Jag tror att tonåringar generellt behöver ha föräldrar som fortfarande orkar tampas med dem och när det gäller adopterade barn så kan det behovet ibland vara ännu större än bland bio-barn. Å andra sidan ser jag, genom mitt engagemang i en socialnämnd, hur familjehemsföräldrar i 50-årsåldern ofta klarar att ta emot riktigt svåra barn. Det här är sällan vilka föräldrar som helst. De brukar ha stor erfarenhet av både egna och placerade barn och genom att de får betalt för sitt uppdrag kan en förälder ofta vara hemma med barnet. Jag tror - hoppas - att inte vilken 47-åring som helst skulle ansöka om adoption av en sjuåring och jag är övertygad om att skickliga utredare kan se ganska väl vem som klarar att ta emot ett "äldre" barn. Det räcker inte att bara ha viljan. Dock tror jag att det finns familjer som skulle klara av det och det är synd att dessa inte får chansen. Åldersgränser är bra, men inte om de blir för rigida.

    Och för att anknyta lite bättre till TS så tror jag inte att den som hunnit bli över 43 medan den "testat allt" nödvändigvis blir en bra adoptivförälder. Att se adoptionen som sista utväg är ingen bra grund, oavsett om man är 33 eller 43. Dock har 33-åringen fördelen att hon kan hinna tänka efter och kanske komma fram till att en adoption är vad hon verkligen önskar sig. Då blir det förmodligen bra.
  • Katten Janson
    Äldre 12 Apr 00:09
    #24

    Om jag fattade det rätt är gränsen en rekommendation och ingen gräns utan det är upp till varje komun.

  • Äldre 12 Apr 00:17
    #25
    Manchester skrev 2011-04-12 00:02:23 följande:
    Ja, jag tror att det är skillnad, framför allt när det gäller första barnet. Dock finns det tydligen forskning som visar att om barnet är över tre så spelar bakgrunden större roll än åldern (hos barnet) för hur svårt det blir med anknytning och annat som kan skapa problem vid en adoption. En sjuåring som bott i fosterhem eller med fungerande biologiska föräldrar har lättare att knyta an till nya föräldrar än en fyraåring som bara bott på barnhem. Tyvärr är det väl inte möjligt att ge medgivande för "barn på tre till åtta år som bott i en riktig familj". Det skulle inte fungera i praktiken. Men om man vill adoptera från ett land där de flesta barn bor i fosterfamilj så behöver alltså inte en sjuåring vara svårare att bli förälder till än en fyraåring.

    Jag tror dock att oftast det kräver mycket av en förälder för att adoptionen av en tioåring verkligen ska bli bra, men just att inte ha fyllt 43 vid ansökan om adoption behöver inte vara den viktigaste egenskapen. Att vara stabil, ha möjlighet att tillbringa mycket tid med barnet, att ha ro i sig själv, att veta mycket om barn och deras utveckling etc kan vara betydligt viktigare än ålder vid en sådan adoption. Jag skulle nog inte våga mig på det själv, men jag är övertygad om att det finns en och annan 43-åring eller äldre som skulle klara det.

    Det en utredare kan titta på är ju annars hur de blivande föräldrarna mår och vilken ork de har just då. Det finns inget som säger att den som är frisk och kry som 42-åring kommer att vara lika pigg 15 år senare. Att 57-åringar börjar bli lite trötta är väl inte helt ovanligt. Ändå är det självklart att 42-åringar ska få adoptera småbarn och därmed vara tonårsföräldrar när de är runt 57. Däremot vill vi inte låta 46-åringar adoptera en åttaåring. För mig är det inte helt logiskt.

    Jag är för åldersgränser. Jag tror inte att det gagnar de barn som adopteras om de får föräldrar som är bortåt 50 år äldre än de själva. Jag tror att tonåringar generellt behöver ha föräldrar som fortfarande orkar tampas med dem och när det gäller adopterade barn så kan det behovet ibland vara ännu större än bland bio-barn. Å andra sidan ser jag, genom mitt engagemang i en socialnämnd, hur familjehemsföräldrar i 50-årsåldern ofta klarar att ta emot riktigt svåra barn. Det här är sällan vilka föräldrar som helst. De brukar ha stor erfarenhet av både egna och placerade barn och genom att de får betalt för sitt uppdrag kan en förälder ofta vara hemma med barnet. Jag tror - hoppas - att inte vilken 47-åring som helst skulle ansöka om adoption av en sjuåring och jag är övertygad om att skickliga utredare kan se ganska väl vem som klarar att ta emot ett "äldre" barn. Det räcker inte att bara ha viljan. Dock tror jag att det finns familjer som skulle klara av det och det är synd att dessa inte får chansen. Åldersgränser är bra, men inte om de blir för rigida.

    Och för att anknyta lite bättre till TS så tror jag inte att den som hunnit bli över 43 medan den "testat allt" nödvändigvis blir en bra adoptivförälder. Att se adoptionen som sista utväg är ingen bra grund, oavsett om man är 33 eller 43. Dock har 33-åringen fördelen att hon kan hinna tänka efter och kanske komma fram till att en adoption är vad hon verkligen önskar sig. Då blir det förmodligen bra.
    Nu har ju RegR i de prejudicerande domar som ligger till grund för riktlinjerna avseende ålder klart uttalat att sökandes önskan om adoption av ett äldre barn inte motiverar generösare syn på 42-årsgränsen ... det är alltså inte ok att begränsa medgivanden till 47-åringar till att endast omfatta barn på 7 år eller äldre (även om det visat sig att politiska nämnder gärna vill resonera så, men ledamöterna är ju sällan helt insatta i tankarna bakom riktlinjerna)

    Fö visar ju forskningen att den tydligaste orsaken till sammanbrott i adoptivförhållanden handlar om sen ankomstålder ...
  • Nimbus
    Äldre 12 Apr 10:26
    #26

    Jag är övertygad om att skulle jag passerat gränsen och sen vill ha ett barn till, så skulle jag gärna ta emot ett lite äldre barn.
    Jag har 6 år kvar till jag passerat "lättast-före" dagen, men så har jag tänka sen vi startade adoptionsresan. Då, för 4 år sen, ansökte vi om barn 0-24 mån vilket räknades som stora barn då, de allra flesta valde 0-12 eller 0-18 mån. Sen höjde vi till 0-36 mån. När vi kom hem med sonen var han 3,2 år. Så... man kanske "växer" med besluten . Vår son föddes samma vecka som vi satte upp oss på kö till adoption.

  • Äldre 12 Apr 11:31
    #27
    Manchester skrev 2011-04-12 00:02:23 följande:
    Ja, jag tror att det är skillnad, framför allt när det gäller första barnet. Dock finns det tydligen forskning som visar att om barnet är över tre så spelar bakgrunden större roll än åldern (hos barnet) för hur svårt det blir med anknytning och annat som kan skapa problem vid en adoption. En sjuåring som bott i fosterhem eller med fungerande biologiska föräldrar har lättare att knyta an till nya föräldrar än en fyraåring som bara bott på barnhem. Tyvärr är det väl inte möjligt att ge medgivande för "barn på tre till åtta år som bott i en riktig familj". Det skulle inte fungera i praktiken. Men om man vill adoptera från ett land där de flesta barn bor i fosterfamilj så behöver alltså inte en sjuåring vara svårare att bli förälder till än en fyraåring.

    Jag tror dock att oftast det kräver mycket av en förälder för att adoptionen av en tioåring verkligen ska bli bra, men just att inte ha fyllt 43 vid ansökan om adoption behöver inte vara den viktigaste egenskapen. Att vara stabil, ha möjlighet att tillbringa mycket tid med barnet, att ha ro i sig själv, att veta mycket om barn och deras utveckling etc kan vara betydligt viktigare än ålder vid en sådan adoption. Jag skulle nog inte våga mig på det själv, men jag är övertygad om att det finns en och annan 43-åring eller äldre som skulle klara det.

    Det en utredare kan titta på är ju annars hur de blivande föräldrarna mår och vilken ork de har just då. Det finns inget som säger att den som är frisk och kry som 42-åring kommer att vara lika pigg 15 år senare. Att 57-åringar börjar bli lite trötta är väl inte helt ovanligt. Ändå är det självklart att 42-åringar ska få adoptera småbarn och därmed vara tonårsföräldrar när de är runt 57. Däremot vill vi inte låta 46-åringar adoptera en åttaåring. För mig är det inte helt logiskt.

    Jag är för åldersgränser. Jag tror inte att det gagnar de barn som adopteras om de får föräldrar som är bortåt 50 år äldre än de själva. Jag tror att tonåringar generellt behöver ha föräldrar som fortfarande orkar tampas med dem och när det gäller adopterade barn så kan det behovet ibland vara ännu större än bland bio-barn. Å andra sidan ser jag, genom mitt engagemang i en socialnämnd, hur familjehemsföräldrar i 50-årsåldern ofta klarar att ta emot riktigt svåra barn. Det här är sällan vilka föräldrar som helst. De brukar ha stor erfarenhet av både egna och placerade barn och genom att de får betalt för sitt uppdrag kan en förälder ofta vara hemma med barnet. Jag tror - hoppas - att inte vilken 47-åring som helst skulle ansöka om adoption av en sjuåring och jag är övertygad om att skickliga utredare kan se ganska väl vem som klarar att ta emot ett "äldre" barn. Det räcker inte att bara ha viljan. Dock tror jag att det finns familjer som skulle klara av det och det är synd att dessa inte får chansen. Åldersgränser är bra, men inte om de blir för rigida.

    Och för att anknyta lite bättre till TS så tror jag inte att den som hunnit bli över 43 medan den "testat allt" nödvändigvis blir en bra adoptivförälder. Att se adoptionen som sista utväg är ingen bra grund, oavsett om man är 33 eller 43. Dock har 33-åringen fördelen att hon kan hinna tänka efter och kanske komma fram till att en adoption är vad hon verkligen önskar sig. Då blir det förmodligen bra.
    "Att se adoptionen som sista utväg är ingen bra grund, oavsett om man är 33 eller 43. Dock har 33-åringen fördelen att hon kan hinna tänka efter och kanske komma fram till att en adoption är vad hon verkligen önskar sig. Då blir det förmodligen bra."

    Klokt tänkt och skrivet.
  • Lotus7­3
    Äldre 6 Mar 19:58
    #28

    Jag stör mig på många saker i adoptionsvärlden. En sak är att äldre föräldrar verkar få adoptera äldre barn och handikappade barn. Där frångår man alltså reglerna. Men sanningen är ju den att Små barn små bekymmer.  Stora barn, stora bekymmer. Ett äldre barn, som dessutom kanske bott på instutition eller kommer ihåg separationen från sina bio föräldrar, kan må mycket dåligt (flera rapporter visar att barn som adopteras sent mår sämre psykiskt).

    Samma sak med handikappat barn. Ett barn med särskilda behov eller diagnoser kräver mycket mer än ett "vanligt" barn. Kraft och ork som man i mina ögon har mer av när man är yngre! Som äldre förälder har man kanske livserfarenhet och en annan trygghet både ekonomiskt och i sig själv, men det ÄR jobbigare att bli mamma när man är till åren. Och barn med särskilda behov kräver mer. Samtidigt förstår jag att det är bättre om de här barnen kommer till en familj än att de bor kvar på instutition. Men det känns orättvist. 

    En annan sak. Som är lite p.i. Nästan vem som helst kan och får göra biologiska barn. Ingen på MVC eller BVC ifrågasätter missbrukaren, den smått utvecklingsstörda mamman eller föräldern med allvarlig psykiskt sjukdom när h*n väljer att skaffa barn. Socialtjänsten känner till dysfunktionella familjer men står helt maktlösa och barnmisshandeln och barnmisären pågår år ut och år in bakom vissa familjers dörrar. Ingen kan eller får avråda någon från att sätta ett barn till världen.

    När man sedan kommer till adoption är det nålsögat man ska igenom. Och visst är det bra, att inte vi som vill adoptera ångrar oss eller visar oss vara kompletta dårar, helt oförmögna att ta hand om barn. Det är ju synd om barnen som adopteras ska komma till ett dysfunktionellt hem eller liv till. Men samtidigt. Jag skaffa barn imorgon om jag vill. På egen väg. Föda en bebis om nio månader. Utan en massa SN och problem i sitt bagage. Helt gratis. Och jag vet vad jag får. 

    Jag kan få barn men jag vill adoptera. Men jag börjar bli för gammal. Och även ni som inte kan få barn men längtar. Det är konstigt att man ska utredas hit och dit, gå på föräldrautbildningar, intyga det ena efter det andra, spela in filmer, be kompisar skriva lovordande brev, betala hundratusentals kronor, köa, längta, våndas.....

    Alltså. Det är ju jättefint. Det är ju jättbra. Men varför ska vi kollas så in i vassen? Ratas när vi blir "för gamla" (men fortfarande kan tillverka  barn på egen hand). Varför ska "äldre" föräldrar vara tvungna att ta barn med särskilda behov eller äldre barn pga ålder? Vad är det som säger att en äldre förälder är bättre på att ta hand om barn med särskilda behov och äldre barn?

    Så känner jag. Mitt upp i alltihop.

  • Äldre 6 Mar 20:52
    #29

    Det där med stora och små barn... När man adopterar ett stort barn har man nog ett stort arbete med att hjälpa den lille familjemedlemmen tillrätta. Kan säkert vara lika jobbigt som ett litet. Ett barn som adopteras som äldre har större ryggsäck...Åldrarna är kanske att barnet ska ha glädje av oss länge och ett gott stöd förbi tonåren...

    Vissa länder har intervall. Det tycker jag verkar bäst. tex att man får vara som mest 40 (eller nått) år äldre än barnet.

    Jag tror inte att det är så lätt för 11- 12 åringar att få en familj i Sverige men skulle gränsen vara ett intervall så skulle även dessa barn få en bra chans.

    Även lägre åldrar kan finnas problem att hitta föräldrar.. Senast jag kollade ACs sida behövde en underbart charmig frisk och jättefin flicka på 5 år föräldrar genom barn söker föräldrar. Hon har varit kvar ett tag. Jag trodde hon skulle försvinna direkt. Jättekonstigt! Är det så att alla hoppas på bäbisar.. Ja då röstar jag för intervall av något slag.

  • Äldre 7 Mar 08:54
    #30
    Namaste72 skrev 2011-04-11 21:19:20 följande:
    Sorry, jag menar att man borde se mer till åldrarna på föräldrarna. Formulerade mig helt fel.

    Men jag tycker det är helt galet att en 50-åring får adoptera en 1-2-åring, som det ibland händer att de gör i USA.

    Och ja, jag tror det är mycket jobbigare, för både förälder och barn, när barnet är äldre vid adoptionen (då tänker jag 5-8 år!)



    Det händer i Sverige också! Vi hämtade vår son i Kina i december i fjol och min man som är 36 år var yngst tillsammans med en annan pappa och jag kom därefter med mina snart 39. Äldst i gruppen med 10 familjer var en pappa som var fyllda 50!
  • Lotus7­3
    Äldre 13 Mar 21:59
    #31
    swisch skrev 2012-03-06 20:52:51 följande:
    Det där med stora och små barn... När man adopterar ett stort barn har man nog ett stort arbete med att hjälpa den lille familjemedlemmen tillrätta. Kan säkert vara lika jobbigt som ett litet. Ett barn som adopteras som äldre har större ryggsäck...Åldrarna är kanske att barnet ska ha glädje av oss länge och ett gott stöd förbi tonåren...

    Vissa länder har intervall. Det tycker jag verkar bäst. tex att man får vara som mest 40 (eller nått) år äldre än barnet.

    Jag tror inte att det är så lätt för 11- 12 åringar att få en familj i Sverige men skulle gränsen vara ett intervall så skulle även dessa barn få en bra chans.

    Även lägre åldrar kan finnas problem att hitta föräldrar.. Senast jag kollade ACs sida behövde en underbart charmig frisk och jättefin flicka på 5 år föräldrar genom barn söker föräldrar. Hon har varit kvar ett tag. Jag trodde hon skulle försvinna direkt. Jättekonstigt! Är det så att alla hoppas på bäbisar.. Ja då röstar jag för intervall av något slag.
    Jag blir också jätteförvånad, och fundersam, när jag hör om "stora" barn som inte blivit adopterade som små. Kanske är jag cynisk men jag får alltid för mig att det är något lurt med dessa barn. Det finns ju mängder av föräldrar i Sverige, USA och ja, överallt som är beredda att hugga direkt på ett friskt barn... Så varför finns det 5 åringar för adoption som "missats" då de bar yngre?
  • Äldre 13 Mar 22:15
    #32
    Lotus73 skrev 2012-03-13 21:59:54 följande:
    Jag blir också jätteförvånad, och fundersam, när jag hör om "stora" barn som inte blivit adopterade som små. Kanske är jag cynisk men jag får alltid för mig att det är något lurt med dessa barn. Det finns ju mängder av föräldrar i Sverige, USA och ja, överallt som är beredda att hugga direkt på ett friskt barn... Så varför finns det 5 åringar för adoption som "missats" då de bar yngre?

    Det är knappast troligen att 5-åringen missades då h*n var yngre. Förmodligen var h*n inte tillgänglig för adoption då ....
  • Äldre 28 Sep 18:07
    #33

    Det är mycket kränkande. Inte minst som det faktiskt finns folk som får biologiska barn där kvinnan är upp till ca 48 år. Dessutom är det så att det finns folk som får godkänt för adoption fast mannen är 50 för kommunerna gör olika. Det är nämligen inte lag på åldern utan bara en rekommendation. Man borde starta ett rabalder om det här .... Inte särskilt jämlikt.

  • Äldre 28 Sep 23:21
    #34

    Lotus73 skrev: 1. "Ingen på MVC eller BVC ifrågasätter missbrukaren, den smått utvecklingsstörda mamman eller föräldern med allvarlig psykiskt sjukdom när h*n väljer att skaffa barn. Socialtjänsten känner till dysfunktionella familjer men står helt maktlösa och barnmisshandeln och barnmisären pågår år ut och år in bakom vissa familjers dörrar. Ingen kan eller får avråda någon från att sätta ett barn till världen."
    - MVC och bvc bryr sig visst om missbrukare som skaffar barn. Missbrukaren hänvisas till specialistmödravård och bvc är enligt lag skyldiga att anmäla till soc om de misstänker att ett barn far illa. Det är inte heller sant att soc känner till alla dysfunktionella barnfamiljer i samhället. Det kräver att någon anmält sin oro för hur barnen har det i sin familj .... Det är ofta så att flera i omgivningen kände till vad som hände där bakom stängda dörrar men underlät att anmäla. Barn dör pga den underlåtenheten ....
    2. "När man sedan kommer till adoption är det nålsögat man ska igenom. Och visst är det bra, att inte vi som vill adoptera ångrar oss eller visar oss vara kompletta dårar, helt oförmögna att ta hand om barn. Det är ju synd om barnen som adopteras ska komma till ett dysfunktionellt hem eller liv till. Men samtidigt. Jag skaffa barn imorgon om jag vill. På egen väg. Föda en bebis om nio månader. Utan en massa SN och problem i sitt bagage. Helt gratis. Och jag vet vad jag får. "
    - Vems "nålsöga" anser du svårast att ta dig igenom? Kraven som ursprungsländer har eller det svenska regelverket? Och vilken verklighet lever du i? Som hävdar att ditt "hemmagjorda barn" inte bär med sig SN och problem, att du vet vad du får? Vem kan ge dig sådana garantier?

Svar på tråden Rekomenderad åldersgräns för adoption kränkande