Jag vill adoptera, han vill inte!

Varför måste ts förklara varför hon vill adoptera? Vad har det med något att göra? Jag tycker det är som att fråga varför ett par försöker få barn biologisk väg!

Jag förstår att det känns jobbigt! Jag är precis som du, har velat adoptera sedan jag var i tonåren. Vill ha en stor familj, en hel hög ungar. Min mamma är adopterd, och vill gärna adoptera från det land hon kommer ifrån. Jag är jätterädd att jag aldrig ska hitta en man som delar mina drömmar. Jag förstår att man vill ha biologiska barn, absolut. Jag säger inte att jag vill ha biobarn, den kanske ett eller högst två i så fall.
Om jag var i din sits skulle jag också må jättedåligt, jag förstår din längtan. Jag delar den, väntar bara på att få åldern inne=) Och hitta "the one" såklart XD

Vilken svår och trist situation du befinner dig i!
Jag förstår din längtan efter barn men jag tycker att det vore fruktansvärt tråkigt att avsluta ett annars bra förhållande enbart pga av detta.

Jag och min man har efter många års försök fått ett biologiskt barn.
Eftersom sannolikheten är ganska liten att vi ska få ett biologiskt barn till är vi just nu inne i adoptionsprocessen.

För mig har biologiska och adoptivbarn alltid varit likvärda sätt att få barn. Adoption är något jag funderat på sedan jag var ung och beslutet att adoptera var därför väldigt lätt för mig. Min man hade en längre startstäcka då detta inte var något han hade funderat över. Vi beslutade oss för att gå adoptionsutbildningen förutsättningslöst och det var tack vare den som min man insåg att han ville adoptera.

Min rekommendation är att du pratar med din man om att ställa er i kö hos en adoptionsorganisation.
På detta sätt så får ni en köplats men förbinder er inte att starta adoptionsprocessen.
De flesta länder har idag flera års kö i Sverige och man behöver ju därför inte starta någon hemutredning förrän man kommit längre fram i kön.

Försök sedan att få din man att gå adoptionsutbildningen för att se om adoption trots allt kan vara något för honom. Under utbildningen får man träffa andra i samma situation och man får ofta även träffa adoptivföräldrar och adoptivbarn i olika åldrar vilket är mycket positivt.

För mig är det viktigt att båda vill lika mycket om man ska adoptera. När man själv  vill väldigt mycket så kan det vara svårt att förstå och acceptera att någon annan inte vill. Jag hoppas att din man med tiden inser att adoption är ett fantastiskt sätt att få barn. Han kanske bara behöver lite mer tid på sig.

Står ni i kö parallellt med att din man funderar så ligger ni förhoppningsvis bra till när han väl bestämt sig.
Vill han då fortfarande inte adoptera och ni bestämmer er för att skiljas så kan du ju överta köplatsen och har då inte förlorat någon kötid alls.

Hej! Jag vet inte så mycket om sånt här men tänkte fråga;

Om ni skaffar barn med donerat ägg, kan väl inte sjukdomarna ärvas? Då är det bara missfallsrisken som är grejen va?

Usch vilken jobbig situation du sitter i , jag tror dock det blir mycket svårt att adoptera som ensamförälder, det krävs enormt mycket för att göra det, vill önska dig lycka till hur du än gör.

Hej, ser att detta är en gammal tråd. Om ni fortfarande är aktiva på fl, Anonym (trådstartaren) och LA2011, hade det vart intressant och veta hur det går för er med eventuella adoptionsprocesser.

Jag skulle rekommendera dig att ställa dig i kö i en eller flera organisationer redan i morgon. Sen kan du ta det lite lugnare för det tar många år innan du/ni stått i kö så länge att det finns möjllighet för dig/er att adoptera. Om din man vill adoptera längre fram är det bara att du skriver in honom på din köplats om ni separerar står du redan i kö.
Sen bör ni samtala och samtala och samtala. Om ni inte kommer fram till ngt som känns bra för båda eller att ni inte klarar av att samtala på ett bra sätt tycker jag ni ska söka familjeterrapi. Det kan göra underverk, jag vet! Jag menar inte att terapin ska ändra på hu din man känner mend det kan hjälpa er att reda ut hur ni känner och vad ni vill och om ni kan komma överens eller inte.
Lycka till!!

Jag ser också att den är en gammal tråd, men här är mitt svar:

- Vi står i kö i Adoptionscentrum. Har stått där i två år och kommer stå minst ett år till innan vi drar igång med adoptionsprocessen. Vi har varsitt nummer. Om vi separerar så behåller båda sitt nummer, och kan köa som ensamstående eller med en ny partner.

MEN... att man nyligen har bytt partner kan ses som ett skäl till att man inte är lämplig att adoptera. Dessutom så kräver de flesta länder att man har varit gifta i ett visst antal år.

OCH... att vara ensamstående med ett sjukt barn som i framtiden kommer kräva mycket av dig är nog inte heller ett bra upplägg om man vill adoptera.

SÅ... TS, jag tror att din man inte har förstått att han är ofrivilligt barnlös än. Han tror antagligen fortfarande att allt kommer lösa sig. Det är rätt vanligt att män fortsätter att tro att "när som helst blir det barn" när kvinnan har gått in i nästa fas och börjat planera för hur man ska hitta en lösning. Ställ upp er båda i kö om han går med på det. Den köplatsen kommer bli guld värd den dagen din man inser att ni inte kommer få några biobarn. Då börjar kanske han också längta efter att adoptera. I vår relation var det jag som först ville skaffa barn, det var jag som först tyckte att vi behövde söka hjälp i vården, och det var jag som tog reda på fakta och såg till att vi ställde oss i kö för adoption.

Hej

byt inte man om du älskar honom!

Att mogna fram till att man vill, kan tänka sig, längtar efter at adoptera tar olika lång tid. Kan har gå med på att stå i kö så betala tyst alla avgifter och ta INTE upp landsfrågan förrän utredning är klar. Ni samlar kötid och han hinner vänja sig vid tanken. Det är nog mer regel än undantag att man har olika timing i ett par när det gäller detta.