Hur gör ni som har ett ensambarn?

Känner igen det där!

Hej!

Lånar lite av den här tråden, hoppas det är okej TS?

Jag har en dotter på ett år och vi kommer antagligen inte skaffa nå fler barn. Har därför fler gånger tänkt hur det kan komma att bli när hon blir större, lek, ensamhet osv.

Hur upplever ni med "bara" ett barn att dem har det utan ett syskon. Är det generellt att ensambarn blir mer bortskämda, svårt att koppla med andra barn fast dem går på dagis. Är dem mer ensamma osv. Eller gör jag min dotter en otjänst genom att inte skaffa en syskon?

Vår dotter är absolut inte mer bortskämd än andra barn förutom att vi har mer tid för henne men det är väl något man verkligen vill kunna ge sina barn.
Vår dotter är snart 6 år och trivs med att vara med kompisar på fsk men när vi väl är hemma och även på helgerna behöver hon inte leka med någon utan har lätt för att koppla av och pyssla själv. Fröknarna säger att hon är en jättebra kompis och att hon delar med sig så det är nog upp till oss föräldrar att uppfostra dem och hur de är som personer.
Jag tror inte att man gör sitt barn en björntjänst hur man än väljer att göra utan är man en bra förälder till sitt barn så får de allt de behöver oavsett.

Min son är ganska bortskämd, men det på kramar, pussar och uppmärksamhet...
Han har väldigt lätt för att knyta kontakter med andra barn men det är olika från barn till barn tycker jag..

jag tycker att barn med syskon har lättare att hantera konflikter eftersom syskon gnabbas och kan bråka..något som ensambarnet inte har. Så han blev väldigt lätt ledsen när han var mindre(11 nu)om någon var elak..

Tack! :)

Petsod - Bellaella -

Du gör absolut inte din dotter en otjänst. Du skulle snarare göra dig själv en otjänst om du skaffade ett barn till bara för att hon ska få ett syskon. (I det läget är vi nämligen, jag vill gärna att min pojke ska ha syskon men jag är inte sugen själv för fem öre...)

Min son är fem år och ja, han är bortskämd med tid! Han är van vid sällskap, oftast när vi är hemma alla tre så är det en av oss som spelar spel, leker med honom eller gör något som han är med på. Bakar jag är han med mig, är hans pappa ute och fixar med bilen så är han där. Men han kan leka jättebra själv också! Nyss när jag lagade mat så satt han och byggde lego.

Vi har också många barn här i området där vi bor så kompisar är inget problem, inte heller på dagis.

Vi har bara ett barn och har inte familjen på nära håll så det blir inga spontanbesök på helgerna för oss. V i försöker att gå till lekplatsen varje helg - ibland båda dagarna - och göra en aktivitet per helg som är på barnets villkor. Sen gör vi ofta något tillsammans hela familjen som kanske mer är för de vuxna bara för att sonen ska förstå att ibland måste man göra saker som vuxna vill. Han är snart tre år. Dagis - han går ca 40 timmar i veckan och får mycket lekbehov tillgodo där. Jag arbetar som lärare och har ca 8 veckors semester på sommaren och då gäller det att ligga i och ringa kompisar, gå till andra och leka, låta andra komma hem till oss och leka, lekplatsen varje dag om vi inte gör något annat, bibliotek, bus-land etc etc etc....jag är själv uppvuxen som ensambarn och mina föräldrar fixade aldrig lek-kamrater till mig (ringa runt osv) och det fixade sig i alla fall. Min son är mer social än vad jag var i den åldern. Man ska inte lägga sig i för mycket heller. Barnen måste lära sig att både sysselsätta sig själva och att leka själva. Det är inte bara negativt att vara ensambarn

Jag har funderat mycket kring detta också. Vår kille har inte varit så intresserad av andra barn tidigare utan det har kommit först för ett halvår sen. Han går på fsk men bara 12 tim/vecka. De dagar han är ledig (2 dagar/vecka) brukar jag försöka hitta på något kul ihop med honom, och det sista har det ofta handlat om att vi träffar något annat barn (kompisar eller kusiner, han har 5 riktigt nära vänner). Annars åker vi till simhallen, stranden (även på vintern), tar med fika till skogen, besöker någon lekplats, biblioteket, m.m.
Helgerna stannar vi hemma eftersom min man gärna vill träffa sonen lite, han arbeter annars hela dagarna och då är helgerna heliga för honom att få tid att leka med sonen.
Ibland, som nu efter långhelger kan jag tycka att det är trist att han inte har syskon eller någon granne att leka med, för jag kan känna själv att både jag och mannen börjar tycka det är lite mycket att leka tiger, indian och båt hela dagarna. Sonen leker iofs bra själv stundtals, men allra helst vill han ha oss med i leken. Jag försöker se till att han är med på allt det vi gör, ska vi städa får han vara med på det, ska vi fixa i trädgården får han en sekatör och sin skottkärra, och han är nästan alltid med mig och lagar mat.
Under detta året (och framför allt under sommaren) kommer jag att försöka se till att vi får  mer kontakt med grannarna så att han kan leka med de barnen i framtiden, för jag tror inte att han har så jättestort behov än, men såklart kommer behovet bli större ju äldre  han är.
Han är 4 år.

Men hur leker barn med syskon?

Vårt barn leker aldrig med sina leksaker och är aldrig i sitt rum, hen tycker att alla leksaker är tråkiga och vet oftast inte ens att hen har vissa av dem.

Vi orkar inte leka med hen men det är bara då hen leker. När barn är på besök används rummet flitigt och varje leksak blir helkul att leka med.

Då känner jag att vad jag än försöker intala mig och hur mycket jag än hoppas... att hen är så ensam. Hen har bara oss... och vi orkar ej ge 100% uppmärksamhet hela tiden, men det är ju antingen oss, eller att hen sitter ensam på sitt rum... eller ligger ensam i sitt rum och skriker: "Jag vill inte sova ensam" på kvällarna.

Hen är tre år gammal, och vet ej vad syskon är för något. Men hen verkar ensam. Frågar efter kusinerna varje dag. Och är rädd för andra barn.

Undrar en sak: Min dotter var ensambarn till viss del i 2,5 år, vid 1,5 år fick hon en bonussyster varannan helg. Om vi inte hade haft bonusen hade hon nog haft ett större lekbehov på helgerna och i sommar, nu löser det sig rätt bra ändå. Så jag är superdålig på att ordna lekkamrater. Troligen bor det barn från annan avdelning över gatan, men det är inga jag känner och det är ju svårt att hitta tjejkompisar som har lite skinn på näsan. Dottern har nog inte kommit över MIN-åldern ännu. Innan hon fick syskon var hon ofta en knähund i flera timmar. Om det beror på ålder eller ensambarn kan jag inte uttala mig om.

Nu är hon en 3,5-åring och leker massor på sitt rum. Hon bygger med duplo, Barbie och dockorna i första hand och har en massa rollspel mellan figurerna. Sedan kan hon komma ut till mig och lillasyster i vardagsrummet och antingen bråka med systern (1 år) eller, vilja se på tv eller också sätter hon sig och bläddrar i en bok  Jag ser INTE att hon har så stort behov av en vuxen för att kunna leka utan hittar på saker själv. Jag har aldrig hört henne säga att hon har tråkigt och inte har något att göra. Det gör däremot 9-åringen.

Min dotter är till viss del väldigt framåt och börjar ofta prata med okända barn, hon tillför väl dock inte så mycket vettigt då hon ofta börjar berätta "där är min mamma".

Vi har ett barn som är drygt 2 år och kommer inte att få fler. Det tog lång tid att få henne så för våra vänner med jämgamla barn så är det andra eller tredje barnet.

Vi märker stor skillnad på vårt barn och deras barn framförallt i samspelet med andra barn. Hon har mycket svårare för att dela med sig och blir lätt stressad och arg när det är för mycket barn i närheten. Det tog ett par månader på förskolan innan hon började uppskatta de andra barnen men nu har hon ett par kompisar som får komma nära.

Men hur det blir beror ju på hur mycket man umgås med andra barn i början. Min man som var hemma andra halvan av föräldraledigheten tyckte det var mysigt att mest hänga i trädgården och de av vännerna med barn i nära ålder hade redan börjat jobba. Han tyckte att öppna förskolan var hemsk så de var aldrig där. Hon var med andra ord väldigt ovan med barn i grupp.

Förskolan har jobbat jättemycket med att få henne att acceptera de andra barnen och vi ser till att träffa andra barn minst en gång i veckan. Kusinen är favoriten och den enda som får låna alla saker och får stora kramar. Med andra tar det några timmar innan hon tinar upp.

Jag tror dock att det ordnar upp sig. Just nu är vi föräldrar roliga att vara med och hon är väldigt bra på att leka självständigt. Om några år så har hon förhoppningsvis egna kompisar som hon kan leka med i parken eller ta med hem. Det är möjligt att föräldrar med flera barn inte är lika sugna på att ha ännu fler barn hemma så de kanske oftare får vara hos oss men det gör mig inget. På semestern är det roligt att åka tillsammans med andra barnfamiljer. I år åker vi t ex med min bror och hans familj.