Hur håller ni ihop?

Jag instämmer med föregående talare: låt det vara lite skit i hörnen, ta hjälp av Rut om ni kan, ta hjälp av andra och framför allt - prata med varandra! Kanske inte utifrån "jag gör allt och du gör inget" utan "hur vill vi ha det? Vad funkar för mig och vad funkar för dig?".

Nyckeln för mig och min man är just att vi pratar mycket och anstränger oss för att inte anklaga varandra utan betraktar oss som medspelare i samma lag - sporten är barnuppfostran :) Det är så lätt att i stället bli motspelare och börja räkna poäng och då tror jag att man mår sämre rent automatiskt. Vi delar också lika på föräldraledigheten, vilket gör att han vet hur det är att vara hemma med barn. Det underlättar enormt.

(Slutligen vill jag också säga att sexlivet är viktigare än man kanske tror, utan sex dör intimiteten. Man kanske varken kan, hinner eller orkar de där maratonpassen man hade innan, men det finns gott om alternativ som kanske bara tar ett par minuter i anspråk? Vill man inte själv ha sex än så finns det ju annat man kan hitta på...) 

Jag får mitt första barn i december och är 24 år. En vän till mig (som även är min kollega) gav mig rådet att värna om förhållandet till min sambo när babyn kommer. Hon sa att det kommer att bli jobbigt och tufft, vi kommer att bråka och jag kommer att vara trött, han kommer att vara trött. Alla råden i den här tråden ger mig jättemycket på fötterna inför nästa år känner jag, känns skönt att veta att många känner till de problem som kan uppstå och som vet hur man hanterar dem :)

Mitt bästa tips är, låt pappan vara föräldraledig med barnet ett tag. Min man är verkligen snäll o jämställd på alla sätt men det var först när han varit ledig med vårt barn som han naturligt tog ansvar o visste vad som behövde göras osv. För oss är det absolut inte så att han inbillar sig att han ska vila efter jobbet. När man har små barn finns det ju oftast inte tid till det. Vi har två barn under tre år varav den ena är i ditt barns ålder o våra kvällar spenderas åt att sköta om de här två barnen men vi vet ju att det är en överående period så det går bra.

Var mannen ifråga kapabel att titta i tvättkorgen och duka av matbordet innan ni fick barn? För har du låtit honom komma undan med det i ett antal år kan du ju liksom inte räkna med att kunskapen automatiskt ska komma till honom för att ni fått barn...

Ät ordentligt och drick ordentligt är de bästa råd jag kan komma på. Utan energi i kroppen så funkar du inte.

En ide´; Kan du boka in en dag om typ 2 månader som du ska storstäda på, utan bebis? (Gärna du och sambon tillsammans, om ni har någon trygg som kan ha liten en dag.) Då kanske det är lättare att ta oordningen nu om du vet att det säkert blir jort då.

Lycka till!!!!!

Vi fick vârt andra barn i mars ocksâ och storasyster är bara 18 mânader, alltsâ har vi tvâ smâ blöjbarn hemma just nu. En som nästan alltid skriker och en som bara säger nej och ska göra tvärtom och ocksâ skriker :D Helt underbart! Vi har eget företag sâ min man har inte ens kunnat vara ledig vid födslarna för nâgon av dem. Han gâr upp klockan fem pâ morgonen och är aldrig hemma innan âtta pâ kvällarna. Han reser bort nâgon gâng i mânaden och har ca 5-6 helkvällar han är borta per mânad. Det är SKITJOBBIGT rent ut sagt men vad gör att vi hâller ihop och att jag stâr ut? Vi har en hel del hjälp frân hans föräldrar, vi försöker äta lunch ihop varje dag, vi vet om att det kommer bättre tider, vi älskar varandra trots att man ibland bara ser det negativa och framförallt sâ vet jag om att hade han kunnat göra annorlunda sâ hade han gjort det. 

Det kommer fortfarande vara jobbigt framöver men det kommer bättre tider, försök komma ut om det är nâgot du saknar. Gâ hem till vänner och föräldrar och bara häng. Det gör jag när jag känner mig instängd. Och strunt i städningen om du vill, jag har kvällar dâ jag inte pallar nâgot alls och ibland röjer jag upp snabbt och effektivt. Skitsamma om era vänner kommer oanmälda och det luktar sopor och tvätt och grejer överallt. De flesta vet varför och bryr sig inte. Lât det bli lite pannkaka ibland och grât och var arg när du mâste. Vi har mânga sâna dagar/kvällar just nu...

Haha, när jag läser detta sâ inser jag att jag är betydligt coolare med allt nu än med första barnet.
Lycka till!!

Nu har jag inte läst allt, MEN det ska INTE vara så att barnet ständigt skriker. Då är något FEL!!! Det vanligaste verkar vara någon slags allergi, mjölk provar ni ju redan, TOPPEN!! Det tar 2 veckor för mjölken att gå ur kroppen så det är så länge man måste vänta minst... Ammar du något?? I så fall behöver du utesluta mjölk ur din kost också...

Släpa inte heller omkring honom i bilstolen. Skaffa en ordentlig bärsjal eller bra sele att bära i. Barn behöver närhet och protesterar om de inte får det. Det är dessutom inte lika tungt på långa vägar. Vårt samhälle och sätt att ta hand om barn här med vagnar och babysitters passar egentligen inte barnen...

Och ang mannen... Jag tycker du ska prata med honom. De har inte en chans att själva förstå hur jobbigt det är. Att bli irriterad är bara destruktivt (mitt första barn var som ditt (mjölkallergisk troligen fast vi inte fattade det förrän 2:a barnet var 3mån) och min man också, typ) Du måste utgå från dig och dina behov, prata i jag-form. Det är inte lätt och det tar tid men det går. Jag har nyligen läst två bra böcker av Jesper Juul: Ditt kompetenta barn och Din kompetenta familj. Jag rekomenderar dem. Det står mycket om hur man jobbar på sina egna gränser och hur man samspelar mellan barn och vuxna i familjen. (kostar ca 40:- st) och det funkar...(men tar tid)

Som jag ser det så när han jobbar tar du hand om bebis. Det är ditt heltidsjobb. Övrigt hushållsarbete skulle jag kräva att man delade lika på. Min man har ansvar för tvätt och sopor och jag dammsuger och städar toaletten t.ex. Lagar mat gör vi varannan dag liksom disken. Hade inte tänkt att det skulle ändras när vi får barn.

Men det kräver ju att jag verkligen låter honom ta ansvar för tvätten och inte lägger mig i även om vi har tvätthögar högre än K2.

Ojojoj vad jag känner igen det där sista. Ensamstående förälder, amen. Så känner jag också ibland, just nu ganska ofta. Pratade ut lite med mamma om det igår och hon instämmer att det gjorde hon med. Man har sitt och gubben har sitt. Saker som måste göras. Trots att min sambo gör mycket, allt han måste och dessutom ofta det jag ber honom om, så blir jag arg på honom för att han inte är med mig mer. Men det hinns inte alltid med i perioder. Tja, i perioder har man ingen lust iof, men andra stunder undrar man när man hann se varandra i ögonen sist. Undrar just hur det var när man kunde hålla en hel konversation utan att bli osams eller störa sig på att han verkar ointresserad.

Känslor går upp och ner, ena stunden vill man ha det ena och sen ändrar det sig och nåt annat är viktigare. Och dessutom är man två personer med dom här svägningarna och man kanske inte alltid synkar varandra. Det kan bli ganska frustrerande. Nu var våran dotter inte så ledsen av sig men krävande på sitt sätt förstås. Man får räkna med att det ibland känns som att man inte lever för dagen, man bara försöker rulla stenen framåt hela tiden för att inte gå under. Man kanske måste acceptera att det finns såna perioder. Plötsligt kan det vända över en natt! Det viktigaste är ju dock att du finns där för din son, och han kommer att sluta skrika till slut. Det enda viktiga är att han har dig. Allt annat får vänta.

Jag tror att få har det kliniskt rent hemma under första månaderna. Och sen är det meningslöst att ens försöka för då börjar ungen skita ner konstant istället.. ;) Hoppas att det kommer att kännas bättre snart.

Jag orkade inte. Jag svalde stoltheten och ringde min BVC PSYKOLOG. Det bästa jag gjort.

Kramar