Lämna 13månaders 2 dagar... vad säger psykologerna

Såg på TV4 morgonprogrammet och där brukar det vara med en barnpsykolog och hon sa ett dygn per år ( barnets ålder) utan någon nära....men om barnet har ngn nära som barnet känner väl så var det ok enl henne'! Men naturligtvis så skiljer det sig från barn till barn....men kolla om klippet ligger kvar på TV4 play! Men du känner ditt barn bäst så lita på din intuition! Lycka till!

Jag hörde samma inlägg på knattetimmen.

Jag var borta fre-sön från min då 19-månaders son som var med sin pappa. Han är idag (2,5 år) väldigt mammig och jag tycker nog mammigheten började efter min resa. Men jag vet ju inte med säkerhet för mycket hände i hans liv samtidigt just då- dagisstart, vi flyttade till större, jag blev gravid samt han blev sjuk en längre period. Han hade kanske blivit mammig ändå, vad vet man?

Barn är separationskänsliga vid 1,5 års ålder och då bör man inte lämna dem har jag hört. Jag skulle bara åkt om jag bedömde att barnet inte hade problem vid separationer just då eller var känsligt av andra orsaker.

Generellt är det många som tar upp regeln om en natt per hur många år gammalt barnet är. Men då handlar ju diskussionen faktiskt om barnvakt och att lämna bort barnet.

Det gör ju inte ens du.. barnet är med pappan, hemma, i trygg miljö och med en trygg person. En anknytningsperson. Jag är rätt övertygad om att ingen med kompetens skulle yttra sig negativt om en separation under sådana förhållanden och jag har heller aldrig hört talas om någon som gjort det.

Sedan självklart måste man ju se till den enskilda situationen, om det har hänt mycket i hans liv på sistone, förändringar i stil med dagis, flytt osv som ovan nämnde så kanske det inte är lämpligt att utsätta honom för något som bryter mot de vardagliga rutinerna...

hans/hennes

vittra har svarat bra och uttömmande. Sen måste jag bara få gå in och påpeka att Louise Hallin inte är psykolog. :) (Eftersom jag själv är psykolog är det lite viktigt för mig. Malin Alfvén däremot är psykolog)

Nu tar ju vittra för givet (och jag med) att pappan ÄR en trygg anknytningsperson. Inte bara en lekgubbe som barnet träffar två timmar varje lördag, typ, och jobbat 20timmars arbetsdagar. Utan att pappa har burit och vyssjat och sjungit och matat och nattat och badat och gosat och pratat och ramsat och killat och allt det där.

Och sen att du också är beredd på någon slags reaktion (ofta klängighet och gnällighet, men inte alltid) när du kommer hem.

Det gick mkt bra!!   det var nog ingen vidare klängighet eller ngt sånt efteråt. Hon kikna bara av skratt när hon såg mig på flygplatsen... sen tyst ett litet tag, titta på mig och kikna av skratt igen... som att.. jaaa hon finns ju faktiskt kvar, blir överlycklig!!!  Det var nog mest jag som längta ihjäl mig efter barnen andra dagen.... buhuu.. kände mig som ett soc-fall som fått sina barn omhändertagna... Och min man kände sig som en ensamstående deprimerande 2barnspappa...   Var mycket bra för vår familj!!!!!