Ni som skaffar barn med män som inte tar ansvar - hur tänkte ni?
Vill bara kolla en sak, efter att ha läst så många trådar där kvinnor uttrycker frustration över hur ensamma de är med ansvaret om barnen, pratade ni något om ansvarsfördelning innan ni valde att få barn tillsammans?
(Jag menar nu inte om man blivit gravid mer oplanerat och inte riktigt valt vem man ska vara förälder med och sen märker att man tänker olika utan i relationer där man planerat barn).
Ni som nu prakiskt taget står ensamma med ansvaret för ett litet barn, är ni genuint förvånade? Har ni skaffat barn tillsammans med en man som innan barnet föddes gav intryck av att vara engagerad och intresserad av ett delat föräldraskap och så har det först när barnet fötts visat sig att han inte kunde/ville/orkade vara en närvarande förälder?
Jag kan tycka att det finns några frågor som kan vara klokt att ställa sig innan man väljer att bli förälder tillsammans, exempelvis "hur vill vi ha vår vardag tillsammans med barn, hur kan vi dela föräldraledigheten efter våra förutsättningar, vilka värderingar har vi och hur skiljer de sig åt respektive hur överensstämmer de, hur känns det inför tanken att bli förälder, vad ser jag fram emot och vad tror jag kommer att bli svårt".
Jag får intrycket att många helt enkelt inte pratar med varann men har en massa tysta förväntningar på hur den andre ska vara som förälder - inte konstigt att det blir konflikter då väl?
En annan fråga som jag tror vore klokt att ställa sig är "har jag en bra magkänsla när jag tänker på att få barn med min partner, tror jag att han/hon kommer att vara en bra förälder tillsammans med mig"?
Vad säger ni, är jag inne på rätt spår om jag tror att en del av förklaringen till så många kvinnor är missnöjda (och kanske män med men jag har inte sett så många såna trådar) är att de helt enkelt inte pratat igenom föräldraskapet innan?
