Oro

Vill bara säga att jag förstår precis den oro som du känner!

Och att bära på den oron det är fruktansvärt, det ändå man kan göra för att stilla sin oro det är att göra precis som Du skriver: titta till sitt barn med jämna mellanrum.  

Jag har ett Änglabarn som dog i magen innan förlossningen.
Har nu fått den stora gåvan att kunna ge vår Ängel ett syskon.
Ända sedan detta syskon föddes har jag haft oron att han skall sluta att andas.

Jag springer fram och tillbaks till hans säng när han somnat och kollar så han andas och ligger han i vagnen och sover när vi är på promenad så kollar jag så att nappen rör sig......    

Första veckorna efter förlossningen var fruktansvärt jobbiga, men jag tycker att jag kan hantera min rädsla på ett bättre sätt ju längre tiden går, men den finns alltid där såklart!

Kram till Dig från en Ängla mamma som nu även fått ett barn som fått stanna hos oss   

       

Ja första veckorna var hemska! Jag sov nästan inget för jag var rådd att nått skulle hända om jag somande så jag satt och titta på den lilla så länge jag kunde hålla ögona öppna..

oron kommer ju alltid att finnas där men jag tror att man måste lära sig att leva med den och hantera den på rätt sätt..?
frågan är väll bara hur man ska gör det.