Förhållandet går åt helvete!

Fast "kär" brukar man inte vara när man varit ihop i över ett år... Så det är inte så konstigt om han inte är kär längre.

Däremot så ska ju där finnas kärlek och man ska visa varann att man tycker om varann. Kanske ni gick lite för fort fram? Hann kär känslorna verkligen försvinna och hann ni uppleva vardagen ordentligt innan ni skaffade barn? 

Känner igen dig fullständigt, och jag är mannen i förhållandet. Personligen varför jag agerar som din sambo gör är för att min energi är slut. Samt som några skriver att kommunikationen på många plan, både i sängen, känslor och framtida önskningar och mål saknas. I mitt fall, och du får ursäkta men nu pratar jag ur mitt perspektiv så känns det som att då man har distans så funkar det för då ser man hela bilden. Som så många säger, att då man är på väg att flytta ifrån så ser man klart, men det gör man inte då man har allt nära och tätt in på. Jag tror helt enkelt att ni borde ge varandra lite utrymme och möjlighet att få vara och prata, för jag tror ni båda känner er kvävda. Du med att vara hemma dagarna i ändå, och din sambo att komma hem till en understimulerad fd kåt och glad tjej som han varit bästa kompis med. Sånt tar även på en man att se det man håller kärt må dåligt, för jag tror han lider med dig och blir medlidande. Känn inget dåligt samvete för det jag skrev att du ska ta på dig nån skuld, inte menat så. Det som sagt bästa rådet är att prata, och försök hitta tillbaka till vad som gjorde er till bra kompisar och att ni blev förälskade i varandra. För det är det jag själv försöker hitta tillbaka till i det förhållande jag är i som är precis som erat.

Det är ju jättemånga som separerar under småbarnsåren, alltså är det jättemånga som har det dåligt i sina relationer då. Men det behöver ju inte alltid innebära att det är kört, utan bara att man måste antingen låta förhållandet vara ett tag, om man är trött och slitna och less. Eller så måste man aktivt jobba på det, prata, umgås eller tom gå i familjeterapi.

Jag och min man och jag vet även många andra som resonerar likadant, sa till varandra innan vi fick barn att oavsett hur förhållandet känns så får man inte fatta några drastiska beslut om förhållandet under småbarnsåren, för vi tror risken är för stor att småbarnslivet färgar av sig och ger förhållandet en sämre känsla än vad det egentligen är.

Hej, jag skulle råda dig att inte ta några beslut om separation under första året ( fram till ert barn är 12 mån). Att ha en bebis är en så stor omställning. Om ni väljer att separera gå gärna till familjerådgivningen för samtal. Lycka till!

tack för alla svar!
Jag har försökt prata igenom detta med min sambo nu och vi har kommit överens om att jag ska spendera helgen hos mina föräldrar tillsammans med min son, så vi har några dagar ifrån varann. inte mycket tid kanske, men det ger oss tid att sakna och tänka.

Blir bara så ledsen över hela situationen, jag trodde att vår son skulle föra oss närmare varann, men istället blir det nästan hans "fel" att vi bråkar och har glidit ifrån varann. Usch vad jobbigt detta är!    

MammaMuuh - det låter som en bra idé att i alla fall vara ett par dagar ifrån varandra. Ett litet tips från mig (eller snarare två); 1) försök att INTE TÄNKA så mycket den här helgen! Njut av att du får lite avlastning och bonustid med dina föräldrar. Passa på att sova (om det går, jag vet att det inte alltid är det lättaste...). 2) Förvänta dig inte att allt ska vara annorlunda när du och sonen kommer hem igen. Med största sannolikhet är det allra mesta precis som vanligt, men om din sambo har saknat dig ens en enda liten minut så är det ju något positivt! Förstår du hur jag menar? Jag tror att det tar tid att hitta tillbaka, men även små steg räknas.

Låt oss veta hur det går, lycka till!

Detta tror jag är väldigt vanligt. Man tror att barnen ska "limma ihop" relationen, men så är det inte alls i de flesta fall. Man får snarare ställa par-relationen på standby litegrann. Båda är trötta, hela livet har förändrats, blöjor och annat som hör bebislivet till är inte jätteromantiskt, och dessutom kanske man har helt olika syn på barnuppfostran.

MEN detta varar ju bara en begränsad period! Så fort chocken släpper över hur förändrat allting är när man har barn så kan man börja njuta av varann igen. Bebisen njuter man ju förhoppningsvis av hela tiden, typ att ibland är det jobbigt men det är alltid värt det. Vissa par kommer in i en bra rytm redan någon månad efter förlossningen, för andra dröjer det något år.

Det viktigaste är att inte fatta några förhastade beslut under småbarnstiden. Man kan inte räkna med att relationen ska tuffa på precis som innan när man får barn. Det man kan göra är att kämpa, välja sina strider och acceptera att allt inte är himlastormande förälskelse längre. Sedan tar man ställning till om man verkligen är rätt för varann är bebislivet lugnat sig något.

TS - hur går det för er..?

Känner så väl igen detta och har haft samma problem som du. Prata är ju jätte viktigt i en relation men det är också viktigt att göra något tillsamans. Behöver inte vara så märkvärdigt , bio , ut och äta , tappa upp ett skumbad med levande ljus när den lilla somnat mm 
Lycka till !  

Förlåt för dålig uppdatering!
tillbringade helgen hos mina föräldrar och det var rätt skönt faktiskt. Fick lite avlastning och slumrade lite på soffan :) Pratade ingenting med sambon förutom lite sms vid läggdags. Såklart var allt som vanligt när vi kom hem, det kan inte ske stora förändringar på en helg, men min sambo sa att han haft det så tråkigt utan oss och att det var skönt att vi var hemma. Han sa att ingenting han försökte göra var roligt, eftersom vi alltid gör allting tillsammans och att det är mycket bättre. Blev glad över att höra det faktiskt! Så även om allt känns långt ifrån okej, så kanske vi är på väg till det bättre?  

Låter som ett gott tecken! Men fortsätt att ge varandra tid för er själva, så att du också får komma iväg utan barnen. 

Det låter toppen TS! Jag tror bara att ni båda fortfarande är i chock eftersom hela livet vändes upp och ner när ni fick barn. Ni fixar det här!

Jag instämmer med ovanstående - det låter lovande! Stort lycka till, jag tror att det kommer att ordna sig. Låt er nya vardag sätta sig och försök acceptera att allt är annorlunda (men inte behöver vara sämre för det).

Nu har du fått jättemånga bra tips och jag har inte läst hela tråden.
Men jag har varit i samma situation och vi separerade faktiskt så jag vet precis hur du känner. Nu slutade sagan lyckligt för oss för vi blev ihop igen efter att ha bott isär i 3-4 månader (minns inte riktigt) och vi är idag gifta så jag hoppas och tror att vi krisat färdigt
Men något som var riktigt bra för oss var familjerådgivning. Det kan låta torrt och mossigt men det var ovärderligt att ha en utomstående person deltagande i samtalen. En person som inte visste mer om oss än det vi berättade, som inte hade några förutfattade meningar och som kunde styra samtalet när det höll på att balla ur. Det är så lätt att man pratar om något, blir känslosam och kommer in på helt andra grejer. Då är det bra att ha någon som säger "ok, men nu var det inte det vi pratade om utan det här, och då är frågan hur du upplevde det".

När man varit ihop ett tag är det så lätt att man kommunicerar som man alltid gjort, ställer samma frågor och får samma svar. Men man glömmer att verkligen lyssna på varandra. En sak som sades för ett år sedan behöver inte betyda samma sak om jag får det svaret idag. Och där någonstans ungefär gick vi vilse...

Vi gick i rådgivning i samband med separationen för att det var nödvändigt, vi var ju tvungna att kommunicera om vårt barn för att lösa vården kring honom. Sen gick vi en vända till något år efter att vi flyttat ihop igen för att vi kände att det fanns en del smågrejer som vi behövde hjälp att styra upp. Och det har som sagt gett oss jättebra verktyg!

Hoppas att det löser sig för er och var inte rädda för att träffa någon att prata med. Man kan träffas för enskilda samtal först om man vill, och sedan ihop. Och de flesta kommuner har subventionerad familjerådgivning. Jag tror vi betalade 120:- per besök eller nåt sånt.