amicus

Äldre 3 Sep 09:55

25 svar

Jobbigt läge(i en relation)

Hej

Jag vill gärna ha kreativa och konstruktiva förslag. Så du som känner att du inte kan ge det får gärna låta bli att svara. Så tex saker och meningar om hur störd, dum eller idiotisk jag eller ovan tjej verkar vara undanbedes gärna.

Har varit tillsammans med en tjej under 3 år nu. Vi är både i 30-års åldern, med 5 års skillnad mellan oss.

Då vi träffades så var hon svår att ta på, detta då hon hade så många sidor. En sida var blyg/tillbakadragen, trodde inte på sig själv, ödmjuk, barnslig(omogen/naiv), otroligt mammakär, ville ha barn, familj och hus NU. Fick övertala och övertyga om att jag var en familjefader och trogen då hon inte trodde på mig. Dock så har det ändrats nu, nu har jag inte gjort det jag lovat enligt henne då jag inte ger exakt det hon vill, och det har jag förklarat med att ett avtal är ömsesidigt. Den andra sidan var den oberoende, stå upp för femininism och kvinnans rätt och dem som var fylld av prestige. Hon kunde ena sidan stå och prata om kvinnans rätt för att efter vi bara hade varit tillsammans i 2 veckor ville bli kallad för hora då vi hade sex.

Jag tänkte att det skulle ge sig om jag gav den trygghet hon verkade sakna. Så vi förlovade oss efter 4 månader, gifte oss efter 18 månader, och hon blev gravid efter ca 12 månader men det slutade i missfall. Hon är nu gravid på nytt, och i skrivande stund är hon i vecka 28.

Det som hänt under dessa 36 månader är extremt mycket, både med oss som par men även med oss som individer.
Jag har tack vare mitt jobb blivit bättre på att tolka och tyda människor. Jag har ett jobb där det krävs att jag på
10 sekunder ska kunna tolka om nån är en fara eller inte, och hur den människan är som person. Skulle jag ha
träffat ovan tjej idag så skulle jag ha gått på en date och sen artigt men bestämt sagt att nej tack till vidare dejting.

Som person är hon oerhört naiv, prestigefylld, saknar egna mål och eget driv, flyr så fort hon kan, vill inte ta
ansvar, kör ofta med "du då" argumentet. Barnet vill hon ha då det ska göra att hon ska känna att hon blir hel.
Men hon tål inte barnskrik, tycker inte speciellt mycket om barn har det nu visat sig. Så det känns som den lilla flickan som vill ha en katt för att hon sett en kattunge, men den är inte lika gullig som vuxen katt som kattunge och då tappas intresset och den är bara jobbig. Hon ville köpa första huset vi såg(bokstavligt sagt), hon ville ha en egen hund(jag hade hund då vi träffades). Jag bromsade köpet, men hunden tänkte jag att det kunde vara bra för henne att få nåt som hon kan kalla sitt eget då det skulle vara ett substitut för hur man måste ta hand om och känna för ett barn. Det hela slutade med som med barnet som vill ha kattungen. Jag fick dressera hunden, rasta den, uppmana henne att ta intiativ och ansvar, upplysa om hur lederskap och förebilds tänk fungerar. Precis som man måste tänka och agera kring barn. Mitt i detta så blir hon sjuk i graviditeten och åker in på sjukhus, så hunden får inte den motion och uppmärksamhet som krävs, varken min eller hennes. Till slut är vi(jag) tvungen att ta beslutet om att avliva hunden då den inte klarar av ensamhet, vi kan inte lämna bort den för då skulle det bara bli värre enligt veterinären. Så jag är tvungen att ta bort en varelse som jag blivit otroligt fäst vid, men som jag insåg att det inte fanns nån annan väg för. 6 månader innan så hade vårt barn dött. All fokus läggs på ovan tjej, trots att jag själv av självklara skäl mår piss och samtidigt känner en ilska mot ovan tjej som tack vare sitt oansvariga beteende och oaktsamhet gjort så att barnet dött och att vi varit tvungen att ta bort hunden. Nu kanske det låter som jag är bitter på henne och skyller allt på henne, men så är det inte riktigt. Ovan tjej har svårt att se och tänka långsiktigt, utan agerar först och tänker sen. Och säger då som oftast "jag visste inte" "jag hade ingen aning" "jag trodde du visste..." i saker som en vuxen person bör veta, som tex att inte torka rumpan så att det kan komma bajs in i snippan, vad man ska äta, att man måste motionera, att umgås med vänner är bra, att vara realistisk och rationell, att
se saker ur en vuxen kvinnas/mammas perspektiv och inte räkna med att andra vuxna ska lösa ens
(vardagliga, ekonomiska eller sociala) problem. Nåt hon också gör är att då allt blir för mycket så lämnar hon
allt och flyr, och lämnar allt till mig. Detta då hon vet att jag inte skulle sätta barnen på potten eller
elda upp huset, sen då allt lugnat ner sig eller hon lugnat ner sig så kommer hon tillbaka....och det där
upprepaar sig hela tiden. Vilket gör att vi kommer aldrig nånstans då vi inte kan resonera som
två vuxna och föra en kreativ dialog. Tillika har hon ett jävla temprament, igår höll hon på att banka in en
dörr som jag hade låst för att få vara ifred(Jajjamen!, detta är riktigt toppen destruktivt förhållande:) som
en psykolog skulle säga). Sen så är hon svartsjuk hon vill tex veta vilka jag har på facebook och varför jag lagt till dem, har svårt att separera sig från saker och person. Hon äter samma mat nästan varje dag(nachotallrik, kycklingburgare, kycklinglåda, soppa, och nån till rätt och dricker vatten, saft och läsk). Har svårt att bryta mönster, både vardags och beteendemönster. Följer ord och instruktioner till punkt och pricka. Tolkar nästan allt jag och andra säger bokstavligt talat, har svårt att förstå metaforer tex. Vill inte hitta på saker utanför hemmet.

Min fråga är nu, vad ska jag göra?!, det är en otrolig skillnad att hamna i ovan knipa på jobbet med en sån
person som ovan, jämfört med att ha ett förhållande med en sån person. Jag sitter i en jävla rävsax.
Detta då jag inte vill flytta från vårt hus som vi bott i bara två år och där våra andra barn fått kompisar och börjat rota sig. Detta då hon är gravid med mitt barn. Detta då ingen tjej kommer acceptera en kille som lämnat sin fru som var gravid i vecka 28, som även har två barn sen ett tidigare förhållande. Detta då barnet kommer bli lidande. Detta då hennes mamma(svärmor idagsläget) kommer skydda sitt enda barnbarn och sitt barn från "den onda mannen och pappan", då jag inte längre är riddaren som beskyddar prinsessan. Livet är ingen saga, vi lever i en verklighet brukar jag säga (utan att säga det med en bitter ton).

Mitt problem är att jag dragit mig till samma typ av tjej två ggr. Tjejer som har en mamma som inte klippt
navelsträngen och en pappa som är rationell om än emotionell, men oftast en mamma som har separationsångest och ser sin vuxna dotter som ett barn fortfarande. Och en pappa som är konflikträdd och
smyger med saker inför den dominanta mamman som har separationsångest. Tjejer som drömmer om vita riddaren och att dem är prinsessan som får leva i sitt drömslott med sin prins och dit mamma kommer på besök, och allt är 7 sorters kakor och kafferep. Men man ska inte behöva göra nåt själv för att få det. Jag kan tex inte ställa krav på ovan tjej, för då är jag taskig, ond och fattar inte hur jobbig och jävlig jag är som ställer såna krav. Men dock är det ok att jag utför samma saker som jag ber henne, men då är det inte jobbigt. Saker som inte är fysiskt krävande som både en man såväl som en kvinna kan klara av. Sen skulle jag aldrig be nån gravid kvinna utföra tungt fysiskt arbete.

Som person är jag: målmedveten utan att vara tävlingsmänniska eller prestigefylld, det är inte my way or the highway. Jag diskuterar gärna fram en lösning. Tycker om att mysa och familjen betyder mycket, men jag är ingen patriark eller beskyddare om än det kan låta så om hur jag köpte valpen åt tjejen ovan likt en pappa köper en valp åt en dotter. Jag ser mig inte på det sättet, jag försökte bara peppa henne och motivera henne på något sätt. Får ofta höra att jag är klok och en bra terapeut/rådgivare av vänner och bekanta. Dålig på att dra gränser. Ställer samma krav på mig som på nån annan, och det kan ses som positiv som väl negativ egenskap. Tycker inte om att slåss eller bråka, men om situationen kräver så tar jag en fajt, både verbal och fysisk men skulle aldrig slåss eller säga nåt som skulle skada nån eller få långsiktig verkan. Ser ofta folks brister och försöker vända dem till en styrka, nåt som ovan tjej tolkat som jag kritiserar folk. Klart att jag
inte gör det på en gång då jag träffar nån! :) utan mer efter jag lärt känna dem brukar jag fråga och få dem att tänka själv på saker(nej, jag är INTE psykolog eller tror att jag är det). Nu kanske det låter som jag bara påpekar andras fel, men så är inte fallet. Självgående som person, men inte osocial för den skull. Har lätt att ta motgångar då jag vet att det alltid löser sig, om än det känns tufft nu så vet jag att om 5-10 år kan det se helt annorlunda ut. Problemlösare, jag ser ett problem och så försöker jag hitta en lösning som är så gynnsam
som möjlig för alla. Självutplånare, detta är min akilleshäl då jag försöker se till att andra har det bra om än det innebär att jag själv inte har det bäst. Nu när jag insett detta så tycker ovan tjej att jag är ond, egoistisk och taskig för att jag inte vill göra det jag en gång i tiden gjort. Men som min far sade då jag påpekade hur det var hemma "i ett förhållande hjälps man åt, oavsett om det är på jobbet, hemma eller nån annanstans. Just nu behöver hon din hjälp", men om jag ska göra det mesta, sova mindre, ibland inte äta för att jag måste hinna med allt innan och efter jobbet, och sist men inte minst ta bort mina intressen, min moral och minska kontakten med vänner och annat som får mig att må bra bara för att ovan tjej ska få må bra så säger det sig själv att till slut kommer det bli som det nu blivit. Att min energi har tagit slut och jag är katten som var kattungen och inte rolig längre då jag inte ger det hon vill ha. Min hälsa som varit på topp har börjat ta stryk, till
den grad att en läkare har snackat om sömntabletter...och jag har fasen aldrig ätit nån medicin och kommer aldrig göra det heller. Ingen kan hålla på i all evighet att bara ge, livet är ju för fasen ett kretslopp och en osmos där man överlever genom att man ger varandra nåt....så ser jag iallafall på det. Jag har bara flyttat gränsen längre och längre fram för att till slut säga att vi kommit i mål, men det känns bara som vi startar om på målstart varje dag istället.

skånegås

Äldre 3 Sep 12:23

#11

amicus skrev 2011-09-03 12:17:02 följande:

Hej

Känner igen det du beskriver och skriver om. Just detta att det är ett vuxet barn som jag har som "bättre" hälft.

Att söka hjälp för att klara av förhållandet kommer jag inte göra, dock för att i såna fall veta hur jag ska klara av kontakten med barnet efter vi gått isär, vilket det tyvärr lutar åt. Jag har slutat hoppats på att hon ska bli frisk eller normal, det enda jag gör nu är att jag försöker minimera skadan. För precis som du säger, man blir medberoende. Hennes berg&dalbana blir min berg&dalbana, och alla vet att även om åkturen är läskig så skulle man skada sig ännu mer om man hoppar av mitt under åkturen. Då den stannat eller sakta ner funkar det, och det är dit jag vill komma.

Jag tror att då hon fött barnet kommer det bara bli ännu värre, för då har hon inte fått eller kommer få sova.
Idagsläget så kan hon ligga kvar i sängen hela dagen trots att saker måste göras, så har hon rättare varit sen vi träffades men det har blivit värre sen hon insåg att jag "gladerligen" går upp tidigt och fixar allt.

JAg menar att du ska söka hjälp snart och det inte bara för din skull utan även för hennes och framförallt barnets skull. Är hon som du beskriver kommer barnet löpa stor risk att bli vanvårdat och det har DU ansvar att se till att det inte blir. Din fru behöver hjälp INNAN barnet kommer och det verkar som att det är DU som måste söka den... När barnet kommit kommer hon att bli trött och även om man är frisk så kan det vara RIKTIGT påfrestande. Psykiatrin är vana vid att anhöriga kontaktar dem, då de är de enda som kan reagera. De sjuka förstår inte själva... Ring i veckan och rådgör med dem iaf... Vänta inte tills barnet kommer!!! Du behöver hjälp med det ansvaret, för du kan inte få henne att klara det om hon är sjuk...

amicus

Äldre 3 Sep 12:24

#12

anok skrev 2011-09-03 12:14:06 följande:

Hur kom det sig att din fru bär ansvaret för att barnet dog?

Du verkar ha en jobbig tid och jag förstår att du mår dåligt. Men, det kanske är dags att du börjar stå upp för dig själv. Du kanske inte ska lämna henne medan hon är gravid, men du kanske skall börja säga ifrån och inte låta henne få sin vilja igenom på levande varelsers bekostnad. Du har ett ansvar i allt detta då du verkar fungera som en möjliggörare för alla hennes önskemål och nycker.

Nu var texten väldigt lång, så kanske missat ett och annat. Men jag tycker du måste ta ett steg bakåt och fundera över varför du i olyckliga relationer väljer att skaffa barn. Förtjänar dina barn detta? Det är ett egoistiskt handlande gentemot barnen.

Sök hjälp hos familjerådgivning och börja fundera vad det är hos dig själv som gör att du i första hand attraherar kvinnor som dessa. Du är den gemensamma nämnaren mitt i allt detta och därför är det du som måste bryta spiralen genom att välja annorlunda i framtiden.

Du lever bara en gång, så se till att göra det bästa för dig själv så att du kan göra det bästa för dina barn.

Hur det kommer sig att min fru bär ansvaret för att barnet dog?. Det vill jag helst inte prata om, om det är ok.

"säga ifrån och inte låta henne få sin vilja igenom på levande varelsers bekostnad" - Bra sagt, sant och rätt tänkt :) För det är precis vad hon gör idagsläget.

Att skaffa barn trots i en olycklig situation. Anledningen är att då folk genomgår en stor händelse i livet brukar det ändra dem och deras tanke och beteendemönster, och som sagt jag tänkte att om jag ger och står för tryggheten kommer hon ha ork och tid att bygga upp sin egen trygghet. Nu i efterhand så fattar jag att det var och är otroligt korkat tänkt. Du kan inte ändra nån annan vuxen, inte om dem själva inte tycker att deras beteende skadar dem eller nån annan.

Som sagt, skulle jag träffa en sån här tjej nu så skulle jag inte gå på nån andra dejt. Helt klart att jag kommer och skulle undvika denna typ av person hon är om jag började dejta nu.

Det är barnen jag tänker på, detta då dem ska ha och få en bra start i livet så inte dem hamnar i samma spiral som jag.

amicus

Äldre 3 Sep 12:27

#13

skånegås skrev 2011-09-03 12:23:21 följande:

JAg menar att du ska söka hjälp snart och det inte bara för din skull utan även för hennes och framförallt barnets skull. Är hon som du beskriver kommer barnet löpa stor risk att bli vanvårdat och det har DU ansvar att se till att det inte blir. Din fru behöver hjälp INNAN barnet kommer och det verkar som att det är DU som måste söka den... När barnet kommit kommer hon att bli trött och även om man är frisk så kan det vara RIKTIGT påfrestande. Psykiatrin är vana vid att anhöriga kontaktar dem, då de är de enda som kan reagera. De sjuka förstår inte själva... Ring i veckan och rådgör med dem iaf... Vänta inte tills barnet kommer!!! Du behöver hjälp med det ansvaret, för du kan inte få henne att klara det om hon är sjuk...

Hon har en tid hos en psykiatriker om 3 veckor, en psykiatriker som ville att jag skulle följa med och prata.
Nu fattar jag vad du menar. "De sjuka förstår inte själva", det är sant. Prova gå fram till en alkoholist och fråga han/henne om dem tycker att det är nåt fel att kissa ner sig, supa upp alla pengar, sitta och frysa på en parkbänk eller sova i en trappuppgång. Något som vi andra inte ens skulle vilja göra EN kväll gör dem VARJE dag utan att se nåt fel i det.

skånegås

Äldre 3 Sep 12:30

#14

amicus skrev 2011-09-03 12:27:20 följande:

Hon har en tid hos en psykiatriker om 3 veckor, en psykiatriker som ville att jag skulle följa med och prata.
Nu fattar jag vad du menar. "De sjuka förstår inte själva", det är sant. Prova gå fram till en alkoholist och fråga han/henne om dem tycker att det är nåt fel att kissa ner sig, supa upp alla pengar, sitta och frysa på en parkbänk eller sova i en trappuppgång. Något som vi andra inte ens skulle vilja göra EN kväll gör dem VARJE dag utan att se nåt fel i det.

Toppen!!! Och följ med! Får hon rätt hjälp kan det bli bra...

skånegås

Äldre 3 Sep 12:31

#15

PS Ta det lite lugnt fram till dess...

amicus

Äldre 3 Sep 12:39

#16

skånegås skrev 2011-09-03 12:31:26 följande:

PS Ta det lite lugnt fram till dess...

Ok. Håller mig borta och gör som det skrevs ovan om att inte låta henne styra alla levande varelser, och jag kan bara börja och se till mig själv först.

A von B

Äldre 3 Sep 12:50

#17

Har din fru något jobb? Det låter som hon är olycklig. Jag tror din fru märker att du tröttnat på henne och blir än jävligare eftersom hon sitter lika fast som dig. Därför tolkar hon när du ber henne att göra saker som att du slutat älska henne eftersom hon tror att du ska göra dessa saker av kärlek och omvårdnad. (riddaren)

Att hon prompt vill skaffa sig kärlek på annat sätt genom barn och djur tyder också på ett visst behov som inte är uppfyllt idag.

Det låter också som att du tycker hon är direkt korkad som inte fattar enkla självklara saker. Naturligtvis märker hon det på dig och blir olycklig för att du är trött på henne och då blir hon svartsjuk på facebook för där finns kanske andra människor som kan ge dig den mentala stimulans hon själv inte klarar av. Hon blir också förbannad när du stänger in dig i ett rum eftersom du då tydligt deklarerar att du inte pallar med hennes oförmåga att nå dig utan hellre avstår. Jag tror ilskan är ett uttryck för maktlöshet hos henne.

Om du nu vill leva med henne och försöka laga mellan er så måste du börja med att försöka se vad som är positivt med henne. Du har radat upp två A4sidor här i tråden om alla fel hon har, men vad fick dig att gifta dig med henne? Och är de "fel" du ser så allvarliga egentligen? Hon står för jämställdhet men gillar kinky sex och du ser det som ett problem. Jag ser det som att du är den enfaldiga av er två om du inte begriper att det inte är två saker som utesluter varandra. Hon blev förälskad i första huset ni tittade på, jaha? Vi andra brukar inte se det som ett problem utan som en ganska vanlig grej som man hanterar genom diskussioner och argument. Hon äter "bara" fem sorters mat på dagarna och dricker vatten, saft och läsk. Samma sak där. Jaha? Vi andra har också saker vi gärna äter ofta och en normalfamilj har ca 10 olika rätter de varierar mellan när de lagar middag på kvällen. Vatten, saft och läsk är för övrigt ganska normala saker att dricka.

Jag tycker det låter som att du tar på dig saker som hon inte vet bidrar till hennes personliga minuskonto hos dig. Det är du som inte är ärlig, som inte står upp för vad du vill, som kan tänka dig att leva vidare med en människa du föraktar för att du vill framstå i bra dager hos dina kompisar och andra tjejer. Det kan du ändra på först och främst. Hon är säkert hemsk på sitt sätt också men herregud människa, är det så illa, skilj dig då!

anok

Äldre 3 Sep 12:53

#18

amicus skrev 2011-09-03 12:24:11 följande:

Hur det kommer sig att min fru bär ansvaret för att barnet dog?. Det vill jag helst inte prata om, om det är ok.

"säga ifrån och inte låta henne få sin vilja igenom på levande varelsers bekostnad" - Bra sagt, sant och rätt tänkt :) För det är precis vad hon gör idagsläget.

Att skaffa barn trots i en olycklig situation. Anledningen är att då folk genomgår en stor händelse i livet brukar det ändra dem och deras tanke och beteendemönster, och som sagt jag tänkte att om jag ger och står för tryggheten kommer hon ha ork och tid att bygga upp sin egen trygghet. Nu i efterhand så fattar jag att det var och är otroligt korkat tänkt. Du kan inte ändra nån annan vuxen, inte om dem själva inte tycker att deras beteende skadar dem eller nån annan.

Som sagt, skulle jag träffa en sån här tjej nu så skulle jag inte gå på nån andra dejt. Helt klart att jag kommer och skulle undvika denna typ av person hon är om jag började dejta nu.

Det är barnen jag tänker på, detta då dem ska ha och få en bra start i livet så inte dem hamnar i samma spiral som jag.

Det verkar som om du har kommit en hel till en hel del insikt och det ska du både vara glad för och mycket stolt över.

Jag tycker du med gott samvete skall kunna få prata med dina vänner om hur din situation ser ut. Tycker det är synd att män i så stor utsträckning är så privata av sig, det är väl klart att du ska få prata av dig lika mycket som din fru. Hon behöver inte ens veta att du gör det, men det är skönt att få lite stöd och konkreta råd från någon som man kan bolla sina tankar med.

Det är en dyrköpt läxa som du har gjort i ditt liv, hoppas verkligen du finner ett sätt att gå vidare som gör dig och dina barn lyckliga!

skånegås

Äldre 3 Sep 13:50

#19

amicus skrev 2011-09-03 12:39:08 följande:

Ok. Håller mig borta och gör som det skrevs ovan om att inte låta henne styra alla levande varelser, och jag kan bara börja och se till mig själv först.

Låter bra det

Så håller jag med anok om att du ska börja prata med dina vänner. Kanske bra om hon inte vet om det än. Men du behöver stöd av sådana du känner. Det kan vara skönt bara att få berätta hur man har det... Och är det redan bestämmt att hon ska få komma till en psykiatriker är det inte bara du som ser något "fel"...

Lycka till och en STOR styrkekram!!!

Det är inte lätt att veta hur stora problem psykisk sjukdom kan vara innan man står där... Och det jobbiga med den är att det ofta varierar så att det funkar skitdåligt emellan åt och bättre ibland... Även om meningen är att det oftast ska fungera bra och sämre ibland.. Så ta inte åt dig av vissa kommentarer, för dåligt samvete gör en inte bättre. Dessa råd tror jag ofta kommer från personer som aldrig haft någon nära erfarenhet av dessa jävla psykiska sjukdomar... Själv hatar jag dem och hade önskat att jag aldrig fått någon insikt

amicus

Äldre 3 Sep 14:25

#20

skånegås skrev 2011-09-03 13:50:19 följande:

Låter bra det

Så håller jag med anok om att du ska börja prata med dina vänner. Kanske bra om hon inte vet om det än. Men du behöver stöd av sådana du känner. Det kan vara skönt bara att få berätta hur man har det... Och är det redan bestämmt att hon ska få komma till en psykiatriker är det inte bara du som ser något "fel"...

Lycka till och en STOR styrkekram!!!

Det är inte lätt att veta hur stora problem psykisk sjukdom kan vara innan man står där... Och det jobbiga med den är att det ofta varierar så att det funkar skitdåligt emellan åt och bättre ibland... Även om meningen är att det oftast ska fungera bra och sämre ibland.. Så ta inte åt dig av vissa kommentarer, för dåligt samvete gör en inte bättre. Dessa råd tror jag ofta kommer från personer som aldrig haft någon nära erfarenhet av dessa jävla psykiska sjukdomar... Själv hatar jag dem och hade önskat att jag aldrig fått någon insikt

Har inte viljat se det på det sättet, att hon har nåt fel. Det var skönt att höra nån annan säga det :) för det stämmer, jag menar du blir ju inte kallad till tandläkaren efter undersökningen om du inte har nåt hål ;) Läkaren lägger ju inte upp dig på operationsbordet om du inte har nåt som måste opereras(här skulle ovan tjej som tråden rör säga "jo....det kan man visst det. Dem kanske gör ett fel och tar bort nåt ändå").

Meddelar dig senare hur det gick på mötet.

Ja, du har rätt. Det är många hobbytyckare och hobbyläkare och hobbyexperter på detta forum. Därför skrev jag det i trådstarten att icke konstruktiva och kreativa lösningar och kommentarer undanbedes, det har förhoppningsvis hindrat nån Kalle eller Lisa från att yttra en hobbyåsikt.

amicus

Äldre 3 Sep 18:15

#21

Då hon kom hem försökte jag sträcka ut en hand och se om nån diplomatisk lösning och dialog kunde föras. Hon var iskall och sa bara "gör som du vill...." Till slut sade jag att "jag har en önskan om att du sover hos dina föräldrar inatt" varav svaret blev "jag ska tänka på saken....". Hela tiden så försökte hon visa att det var hon som bestämde, trots att jag försökte resonera med henne gick det inte då hon var som en trotsig tonåring.

Jag ringde då upp hennes föräldrar och frågade om det var ok att hon kom och sov hos dem ett par dagar, med förklaringen att det är/var nog bra om vi är från varandra ett tag. Pappan som svarade tyckte att det var ok, och undrade om jag skulle skjutsa henne eller om dem skulle komma och hämta henne. Jag skjutsade henne dit, en färd på 10 minuter. Hon sade inte ett ord under hela färden. Då hon klev ur bilen så tittade hon på mig som att jag skulle säga hejdå, men då kände jag att nu har jag försökt nog att vara trevlig. Nu orkar jag inte nåt mer.

Märktes även då jag pratade med henne, att hur hon diskuterar är att hon ska kunna plocka russinen ur kakan. Som tex så har mina barn från ett tidigare förhållande öppnats sig för henne, men hon är inte villig att ta det fulla ansvaret för dem, vilket dem såklart känner av och vilket hon inte verkar fatta att dem gör. Så dem kommer växa upp med att hon är kall mot dem och varm mot sitt biologiska barn, trots att dem ser henne så nära man bara kan komma som deras riktiga mamma.

Märktes även att hon trivdes med att veta att hon sitter på trumfkortet gällande barnet i magen.

Det enda jag tänkte då jag såg på henne och då hon pratade så var det "hur mår denna människa egentligen...vad är det som hänt i hennes liv som gjort att hon agerar och mår som hon gör" och "detta kommer ta år att lösa....kommer jag orka vänta och stå ut medans psykiatrin försöker hjälpa henne?"
Kom på att barnen KAN få nya kompisar, nytt boende KAN vi få. Men vi KAN ALDRIG få tillbaka förlorad hälsa och en förlorad barndom.

Bara jag får smälta detta lite så kommer jag hitta en bra väg och en bra lösning.

Hon är nu borta och till viss mån saknar jag henne, men då hon är som en alkoholist så känns det skönt också då hon är borta. Detta då du som läser detta kanske vet hur en alkis funkar. Dem går in i sig själv, växer aldrig upp, skyller misstag och livet på omständigheter, går aldrig att prata med dem, självömkan är deras bästa vapen, dem orkar aldrig göra nåt för det är så synd om dem. Även om det finns barn som lever i krigshärjade områden, sett sina föräldrar bli dödade och lever på svältgränsen varje dag så är det ALLTID mest synd om en person som är lik en alkis eller narkoman och alla är så taskig mot dem....även fast det finns dem som är barn som sett sina föräldrar bli dödade och lever på svältgränsen varje dag.

skånegås

Äldre 3 Sep 18:30

#22

amicus skrev 2011-09-03 14:25:57 följande:

Har inte viljat se det på det sättet, att hon har nåt fel. Det var skönt att höra nån annan säga det :) för det stämmer

Meddelar dig senare hur det gick på mötet.

Ja, man är inte ensam även om det känns som det. De flesta i samma situation är bara inte så lätta att få tag på.

Och det ska bli intressant att få veta hur det gick.

Hoppas det löser sig för er!! (men ofta är det en lång och jobbig väg dit)

amicus

Äldre 10 Sep 09:50

#23

Insåg imorse då jag vaknade upp att skälet till att hon gör som hon gör nu är för att slippa ta ansvar, och kunna skylla allt på nån annan.

Det var jag som hade skjutsat henne till dit hon skulle, hon hade tydligen inte själv viljat åka. Men vad skulle vi ha gjort?, då läget var så låst som det var så var det ju bättre att vi kom ifrån varandra.

Om jag är den som tar ut skilsmässan kommer hon säga att det var jag som ville det och inte hon, om än hon själv sagt det.

Om hon skiljer sig från mig så får hon själv bestämma hur, när och var hon uppfostrar barnet utan att jag eller nån kan ställa krav på henne. Som tex att sätta gränser för barnet, ge det kärlek fast man själv är ledsen, arg, trött och i en helt annan värld.

Om hon skiljer sig slipper hon ansvar att behöva uppfostra barnet och vara där för barnet då hon nu bevisat att hon låter andra inkl sin familj som hon växte upp i ta ansvaret och servera henne allt på ett fat.

Hon sover just nu hos en nära släkting och jag vet redan hur det går till: Hon gör bara det hon själv vill på dagarna och den nära släktingen kommer hem med takeaway mat som hon tycker om efter han slutat jobbat....bör tilläggas att hon idagsläget är sjukskriven pga sin graviditet. Om det vore jag skulle jag trots att jag mådde dåligt göra NÅT, både i hushållet och aktivera mig psykiskt såväl som fysiskt.

LarsS

Äldre 15 Oct 11:48

#24

Jag är bara lekman, och helt okunnig... men kan det vara en psykologisk störning hon har som kan behandlas? Typ Aspergers syndrom

"...medför nedsättningar i förmågan till socialt samspel/social kommunikation, ibland också vad gäller planering/organisationsförmåga, fantasi/föreställningsförmåga och kroppshållning/kroppsrörelser. Personer med Aspergers syndrom kan uppvisa ett annorlunda beteende. De blir därför ofta missförstådda och kan uppfattas som ohyfsade, ouppfostrade [1]eller blyga"

amicus

Äldre 24 Oct 16:20

#25

LarsS skrev 2011-10-15 11:48:11 följande:

Jag är bara lekman, och helt okunnig... men kan det vara en psykologisk störning hon har som kan behandlas? Typ Aspergers syndrom

"...medför nedsättningar i förmågan till socialt samspel/social kommunikation, ibland också vad gäller planering/organisationsförmåga, fantasi/föreställningsförmåga och kroppshållning/kroppsrörelser. Personer med Aspergers syndrom kan uppvisa ett annorlunda beteende. De blir därför ofta missförstådda och kan uppfattas som ohyfsade, ouppfostrade [1]eller blyga"

Det kan det säkert vara, men jag kan säga då att om det är nån störning hon har kommer jag inte vara kvar. Detta då jag kommer dras med i hennes fall som hon har i sitt beteende och humör. Folk som är fulla tycker sällan dem uppträder irrationellt. Samma sak för personer som har dålig självbild eller självuppfattning. Hon kommer alltid skylla allt på alla andra, hon har idagsläget ursäkter för allt om varför hon inte kan eller måste göra nåt. Terapi har inte hjälpt, snarare gör hon så att hon har en ursäkt som tex att om nån sagt nåt till henne så tolkar eller har hon tolkat det bokstavligt. Inte att ta lite av det som sagts och lite av nåt annat som sagts, utan det är allt eller inget tänket. Om nån har sagt till henne att det är ok för henne att äta godis så äter hon det varje dag, och inte som man själv skulle tolka det...ok....ibland.

Jobbigt läge(i en relation)

INNEHÅLL