Hur hanterar ni föräldrar situationer där barnet "sätter sig på tvären" eller slåss?

Min son har också varit lite sådär. Vi löste det genom att varje gång han gjorde så fick han också bestämma vad lillebror skulle få istället. 
Såhär pratade vi om det:
Jag: M, nu tog du brandbilen som E lekte med.
M: Ja mamma.
Jag: Då vill jag att du ska ge E nåt som han kan leka med som du inte tar ifrån honom.
M: Okej.

Och så valde han nåt som lillebror fick leka med. Han slutade ganska snart med att rycka grejer ifrån honom. Det var som att han förstod att lillebror kommer att leka med nåt även om han tar allt ifrån honom. Han har även börjat ge lillebror alternativa leksaker när lillebror kommer och vill pilla/förstöra hans grejer (som typ tågbana och lego). Alltså istället för att slåss, skrika eller dra bort lillebror ger han honom något som han själv inte leker med för att lillebror ska låta honom vara ifred. (Lillebror är 10 månader och storebror 3,5)

För det mesta funkar det bra, men inte alltid.

Jag är noga med att bekräfta storebrors irritation över lillebror också. Och så brukar jag "säga till" lillebror också så att storebror hör att han inte är den enda som blir "tillrättavisad" eller vad man ska säga, typ: "Nämen, E dra inte M i håret, det gör ont!" Elller nåt i den stilen. Bebis förstår ju inte vad jag säger, men storebror hör att jag också ser vad HAN tycker är jobbigt. 

Precis så gör vi också. Hon får hämta någon leksak till lillebror. Men det känns ju inte helt ok ändå, som att han bara får leka med det som hon tycker blir över... Men det kanske blir bättre med åldern och helst innan han börjar se det som ett problem att bli av med sina leksaker...

Jag försöker också säga till lillebror. Vi har en lampa som han alltid är på och det tycker storasyster är jättekul när vi säger åt honom (och flyttar på honom) att han inte får vara där.

Vi har samma dilemma här. Jag gör oftast så (förutom med favoritleksakerna) att den som leker först med saken får ha den. Storebror bryr sig inte om det är bebissaker lillebror har för han får inte ha nåt numera Det där med att välja funkar inte riktigt här. Storebror kommer aldrig till skott riktigt eftersom lilelbror inte ska ha nåt i hans värld. Problemet med att köra som vi gör är att det inte går att lämna dem ensamma men det kan man å andra sidan inte ändå. Jag tycker det kan vara okej att dela saker, det är era saker och den som leker först får han saken. Det delas ju på dagis, med andra barn osv.

Har ni testat att säga klart och tydligt utan tveksamheter att leksakerna är lillebrors, när ni tar fram dem? Om storasyster har glömt leksakerna, så är de nya i hennes ögon, och då ska hon kunna acceptera att lillebror äger dem.

Hmm, jag upplever nog inte att hon förstår eller accepterar att det är hans. Eller skallror och sånt har inte varit några problem, det är ju hans. Och ber jag henne gå och hämta en leksak till honom gör hon det så gärna, både hemma och tex på ÖF där vi är mycket. Men det är ju småleksakerna hon väljer till honom och anser är hans, allt som är lite roligare och lite större har hon väldigt svårt att dela med sig av. Och det är ju så att de är så jämna i ålder (två år emellan) och hon är lite sen i utvecklingen att de kommer nog rätt länge framöver tycka samma saker är intressanta. Jag tog fram klossar igår, den har inte varit framme på minst ett halvår och även när jag och dottern satt och byggde med dem och lillebror också vill ha några att tugga på så har hon svårt att låta honom göra det.

Nu när jag läser mitt tidigare inlägg ser jag hur lagom kaxig jag lät  Nu är det en helt annan melodi som spelas här hemma kan jag ju tala om, nu är jag inte alls lika kaxig! 

Storebror är på lillebror JÄMT! Varje gång storebror går förbi lillebror ska han putta honom så lillebror druttar ner i golvet, ta allt han har i händerna, dra honom i håret, klämma honom, brotta ner honom, krama honom lite för hårt.....JAG BLIR GALEN!!!!!!

Och jätte jättetrött!!! Jag VET att storebror inte gör det av elakhet eller så, jag vet att han på något sätt är frustrerad, svartsjuk och allt det där. Att lillebror irriterar honom.... Men jag är så trött på att behöva skydda den lilla och säga till den stora, jag blir verkligen sur. Jag vill inte ha det såhär!!!!!!

Jag sa det till storebror: "Lyssna nu! Jag vill inte ha det såhär längre! Det är inte ditt fel, men har du någon idé om vad vi ska göra?!"

Då svarar storebror: "Vi lämnar tillbaka E till doktorn!"

 

Alltså, barn är underbart ärliga och jag fick mig ett gott skratt mitt i all ilska och trötthet....!

Så vad ska vi göra?! HJÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄLPPPPPPPPP!!!!!! 

Jag har fått lära mig att när stor slår liten, sätter sig på honom eller på annat sätt gör att liten blir ledsen ska man ignorera stor och trösta liten. Inte ge stor uppmärksamhet alls. Efter liten är tröstad kan man prata om vad som hänt men viktigt är att stor itne får sin uppmärksamhet. 

Hihi, jag har också hört storebror vilja lämna tillbaka lillebror i affären. Dog av skratt typ   

Men jag klarar inte av att ignorera att lillebror får ont  Jag tror också att det finns en anledning till att storebror gör lillebror illa. Vi pratar om att han är arg och irriterad på lillebror och att det är OK men att han inte får slå honom för det. Tyvärr blir jag lite väl ofta arg på storebror för att han gör lillebror illa, min man blir ännu värre och kan bli jättearg. Jag tycker att hans pappa är lite väl hård mot honom när han skäller på honom....

Jag tycker det är skitjobbigt faktiskt att ha det såhär. Och det värsta är att jag misstänker att det inte kommer gå över snart heller. Jag längtar till den dagen då de leker och har roligt tillsammans. De har roligt nu också tillsammans till och från, men storebror är ofta alldeles för hårdhänt. Jag vet att det delvis är för att han är liten och därför hårdhänt, men ofta passar han liksom på att knuffa eller dra i lillebror lite för hårt.

Usch det är verkligen jobbigt det här med fler barn  

Alltså jag ignorerar inte att lillebror får ont. Jag tröstar lillebror och ignorerar storebror. Det funkar faktiskt bra, sen vi slutade skälla har väldigt många ge sig på lillebror situationer upphört. Men det kanske är olika. Vi hamnade iaf i en ond spiral där vi blev argare och argare och det hjälpte inte alls. Vi var tvungna att bryta det här och på nåt sätt har det funkat eftersom han är mindre benägen att sätta sig på honom eller slå honom.

Ok, ja det är klart. Jag uttryckte mig lite dumt. 

Jag ska nog prova det ni gör. Tack  

Jag tycker att det är viktigt att visa på att saker och ting får konsekvenser, alltså någon skriker och någon blir ledsen. Lever man i en familj måste man ju ta hänsyn till varandra även om man är barn. Att visa på det är inte att skuldbelägga tycker jag. Däremot måste man fundera på hur man uttrycker sig.

När storasyster skriker så blir lillebror ofta ledsen om det sker på kvällstid då han är trött. Då brukar jag oftast säga att "Nu är bebisarna trötta (vi har twins) och då blir de lätt rädda och ledsnna av höga ljud så skrik inte så högt." Om jag däremot sagt typ: "Nej men se nu vad du gjorde, nu blev lillebror ledsen på grund av dig." så hade det varit elakare och skuldbeläggande, i mina öron.

Men, nu har vi en otroligt lugn tjej som är väldigt mån om sina små så vi kommer lätt undan. Det var värre under graviditeten då vi nog hade jobbigaste trotsen hitills. Men visst får vi många luriga situationer ändå, det är inte så lätt att få två småsyskon alla gånger.     

Gör det och återkoppla gärna. Var en barnpsykolog som tipsade mig, annars brukar jag inte vara så säker på min sak hehe. INtressant att se hur det funkar för er.

Jag funderar på det här med ignorering. Det brukar ju vara ett känsligt ämne och kritiseras hårt framförallt av AP människor. På autismcenter lärde de ut exakt det du beskriver Madeleineh. Att fokusera på att trösta barnet som blivit slaget och inte ge barnet som slåss så mycket uppmärksamhet i stunden, just för att inte förstärka det utåtagerande beteendet. Däremot ska man överösa barnet med uppmärksamhet och bekräftelse när det inte slåss. Detta är ju liksom grunden i tillämpad beteendeanalys och alla Komet föräldrautbildningar och liknande? Går inte detta stick i stäv med AP tänk? Jag bara undrar av ren nyfikenhet. Hur tänker ni andra? När det gäller mina barn så har jag märkt att de slåss mer om jag blir arg och de slåss också mer om jag ger deras utåtagerande beteendet allt för mycket uppmärksamhet. Även att prata om saken efteråt har ibland förstärkt beteendet, framförallt när det gäller vår autistiska son. Att  säga ifrån lugnt och sedan ägna sig åt att trösta lillebror är verkligen det som har fungerat allra bäst här hemma. När allt lugnat sig brukar vi dock prata med storebröderna om att det är jobbigt med småsyskon, det är OK att man blir arg men inte att slåss, vad kan man göra istället etc. Jag vet annars inte hur de ska kunna lära sig något om sina konflikter och sig själva? Men som sagt, om det blir väldigt mycket prat om det så har det snarare också ökat, åtminstone autismsonens, utåtagerande beteende. Lagom är bäst .

Jag har personligen väldigt svårt för ignorering, men det du beskriver i slutet är ju inte ignorering. Bara för att du inte blir arg och tar en jättediskussion mitt i en konflikt innebär ju inte ignorering. Att lugnt säga ifrån och sedan trösta den som är ledsen är väl rätt långt från ignorering? Att man tar hand om någon som har ont är väl också något man vill lära sina barn. Igår ville lillebror att jag skulle sitta och pussla med honom men så slog sig storebror och jag gick och tröstade honom (sa till lillebror att storebror slog sig och att jag skulle komma om en liten stund). Det är ju inte heller att ignorera lillebror även om han fick vänta en stund och inte ville att jag skulle gå.

Ofta är ju det bästa bara att lugnt och kort och konsist visa att det är ett beteende man inte accepterar (de är ju egentligen så väl medvetna om detta kan bara inte hantera sig själva och situationen att några längre utläggningar inte behövs. Det brukar som sagt snarare få motsatt effekt, men det är ju fortfarande inte ignorering). Sedan är man ju inte alltid tillräckligt balanserad själv för att agera rationellt  .

Sedan handlar det ju om situationen. För vår del just nu så handlar det mycket sällan om en som är "skurk". Det här är ett typiskt scenario i vår familj:

Två pojkar lägger stillsamt pussel tillsammans, det går fint...... men så:

(storebror) - Den biten vill jag lägga!

(lillebror) - Näe. Jag har den! 

(storebror) - Men jag vill ha den!

(lillebror) - Nu har jag den (håller den bakom ryggen).

(storebror) - Men jag hade ju pusslet först och jag vill lägga den!

(lillebror) - NÄE! Jag ska lägga den! (reser sig upp och börjar gå iväg)

Storebror följer snabbt efter och försöker ta biten ifrån lillebror. - Jag måste ha den biten annars blir inte pusslet helt! Lillebror håller i för allt vad han är värd och nu börjar båda skrika på varandra och dra i varandra - Då nyper jag dig! ropar lillebror. Lillebror nyper storebror hårt i kinden. Storebror säger till lillebror att han är dum och att han inte vill leka med honom och stänger dörren demonstrativt framför näsan på honom. Lillebror börjar gråta och öppnar argt dörren. Går fram och stampar i sin frustration runt på pusslet så att bitarna far åt alla håll: - Då gör jag sönder pusslet! Storebror blir jättearg. Han morrar mot lillebror som blir rädd och springer......efter kommer storebror morrandes. Och så kommer det en rädd storgråtande lillebror farandes och klänger sig runt mitt ben. 

      

             

    

Har 4 barn, men det är framförallt killarna på 5 och 7 år som råkar i luven på varann, fast det är ömsesidigt och ganska ofta dras 9-åriga tjejen in i det också. Tror aldrig det kommer "gå över". Maken och hans brorsa slogs efter att de flyttat hemifrån... Pratade med en 7-barns far en gång. Han sa att det var bra med många barn, då höll de sig sysselsatta. Jag motsade honom och tyckte det var jobbigt när de bråkar. Han sa bara att ja, då håller de en själv sysselsatt också...

Självklart leker de jättebra i perioder, men i perioder är det rena världskriget här hemma. Vet faktiskt inte vem som tycker det är jobbigast, barnen eller jag... och inte heller finns det en "bov" som Frösöblomster skriver. Skitsvårt, men troligen något man får dras med tills barnen klarar sig själva.

Vet inte själv hur man hanterar det på bästa vis. Då båda slåss går det inte att bara trösta den som blivit slagen och "ignorera" den andra. Är det bara den ena så är det oftast så vi gör. Säger man åt blir det ofta bara värre. Ofta börjar det med att de sitter bredvid varann i soffan. Någon råkar nudda den andras fot. Sen blir det med flit lite försiktigt, sen lite hårdare, lite hårdare och krig... Var drar man gränsen? Vad ska man låta dem sköta själva? Hur mycket ska man lägga sig i? Svårt är det!!

-Då det är kallt ute pratar jag först med barnet och berättar att det är kallt och att det nog kommer frysa. Vill det ändå inte ha kläder brukar det fungera bra att först gå ut och sedan klä på sig.

-Då de skriker pratar jag med dem först, här är det ok att skrika ute eller inne på sitt rum. Så antingen låter man normalhögt, går ut eller in på sitt rum. Annars är det nog bara att inte bry sig så mycket så tröttnar de. Så beror det ju lite på orsaken till varför de skriker... Vill de förmedla något får man ju försöka lyssna och förstå, är det för att de vill retas så bryr jag mig inte så mycket eller försöker avleda.

-Om de slår mig låter jag de inte göra det. Jag stoppar (tar emot eller håller fast en liten stund) innan handen nått mig och säger att jag inte vill att de slår mig. Det viktigaste är nog att bekräfta att de är arga på mig och att jag förstår det och det är helt ok att de tycker jag är dum, men inte att de slår mig.

Vad gör/säger du då? (Har ju inte så stora barn ännu men förstår att de där situationerna kommer)

Ignorering vet jag inte om det är rätt ord, väcker ju en del känslor märker jag. Det jag ville dela med mig var att jag varit fokuserad på att markera för storebror att det inte är okej att sätta sig på lillebror eller slå honom. Detta har inte alls funkat. När jag sen fick tipset att lugnt lyfta bort storebror och trösta ledsen lillebror så visade det sig fungera väldigt bra här. Därmed är det ju självklart för mig att inte alltid ignorera storebror, självklart inte. Men det är viktigt att han inte får uppmärksamhet då han inte beter sig önskvärt. Vi har det lugnare. Hur man sen löser två barn som slåss har jag ingen aning om än, lillebror är här 7mån och ger inte igen utan sitter mest passivt och väntar på räddning      

Storebror uttrycker ju något när han ger sig på lillebror. Om jag blir arg i den stunden på storebror har ju han lyckats med sin projicering tänker jag. Alltså, detta har jag inte läst direkt om utan mer tänkt ut själv efter vad jag kan om försvarsmekanismer. Projicering är ju en försvarsmekanism och varje gång jag blir arg då barnet blir arg har han ju lyckats. Detta tänker jag kan vara bra att komma ifrån...detta är bara lösa funderingar.

Frösöblomster, det sägs ju att ha syskon är kurs i konflikthantering, låter ju onekligen så