Att nästan aldrig säga nej till sitt barn är...

Det är klart man måste säga nej ibland. Men jag försöker absolut att ransonera nej:en och spara dem tills det verkligen behövs, men det är inte så enkelt som det låter (nu är det en 6-åring jag tänker på)

Att inte vilja använda ordet "nej" tycker jag låter ungefär lika dumt som att vägra kalla pojkar för pojkar och flickor för flickor...

Jag håller med dig, men vissa saker är svåra att ta bort helt.

som jag anser behöver banta, hmmm det är väl upp till den att bestämma det isf.
Har jag 2 barn som springer, går, kryper omkring i huset så kan jag ju inte hålla reda och plocka undan precis allt bara för att man inte ska säga nej.

sitter ditt barn på 9 månader i barnstolen och tar av maten och slänger iväg det, säger du då "vad gullig du är" fortsätt du det gör inget...
Jag säger iaf nej så gör man inte...

Vet inte om du hakade upp dig på att jag tog exemplet att slita bland kablar till datorn men vi har så mycket mer på våra 250 kvadrat stora hus så att barnsäkra allt som man kan slita i är svårt...

Håller även med om vad Lövet2 skriver.

Jag kanske missuppfattade tråden
Trodde det handlade om att aldrig neka barnen något utan ge dom precis allt de vill ha.. Vilket jag tycker inte man ska göra, men man ska förklara varför man inte får leka med t.ex. vassa knivar..

Men det kanske handlar om själva ordet "nej"?    *känner mig dum*

Valde "annat" och vill vara lite drastisk och skriva Misshandel! som svar. Det grundar jag på hur ett barn på mitt barns förskola har det just nu.

I mitt barns förskolegrupp finns det ett barn som aldrig får ett nej från sina föräldrar. Enda barnet och 2,5 år. Barnet möter aldrig någonsin motstånd eller tillsägelser hemma och får i princip allt det ber om.

Detta barn slåss, rivs, bits och är så våldsam mot de andra barnen (det handlar alltså om allvarliga djupa och blödande skador) att det över huvud taget inte kan interagera med övriga gruppen. När barnet vill leka i "hopprummet" där de har studsmatta, madrasser och kuddar får övriga barn gå ut och sedan får detta barn leka där ensam med en personal.

Hur tänker dessa föräldrar? Tror de att de gjort sitt barn en tjänst genom att vara så "snälla"? De har utsatt sitt barn för total isolering i sociala sammanhang tack vare sin "mjuka uppfostran".

Visst, det finns säkert fler skäl till att detta barn agerar som det gör - men det blir ju knappast bättre av föräldrarnas hanterande av situationen. Barn mår bra av och behöver gränser och ramar, erbjuder vi föräldrar inte dem kastar vi ut barnen i ovisshet och stora problem med sociala strukturer och samspel.

Man borde väl lära barnen ta ett nej så att de i sin tur är väl förberedda på att ha egna barn i trotsåldern med favoritordet "Nej!!!". Ärligt talat tycker jag att det är rätt meningslöst att hålla på att säga nej till toddlare och bebisar - det brukar inte direkt ha någon önskad effekt ändå. 

Mitt barn på nio månader sitter ofta i barnstolen och kastar mat. Jag är väldigt säker på att han inte kommer sluta med det för att jag säger nej. När han börjar kasta maten berättar han för mig att nu är jag trött på detta, jag orkar inte sitta här och äta mer, så då plockar vi bort maten och gör något annat. Och jag säger till honom "Orkar du inte mer nu? Nu tar vi bort maten och gör något annat istället".

9-månadersbarn som ska börja lära sig att äta själva geggar med maten, sätter tallriken på huvudet och kastar mat på golvet. Det ingår liksom. Jag stödmatar och ignorerar geggandet. Det är en kort övergående period som inte förkortas för att man tjatar. Det enda som händer annars är att ätande blir något trist och jobbigt för att mamma tjatar och klagar hela tiden.

Precis, det är ju stor skillnad på att uppmuntra beteendet som i Frontlines exempel än att ignorera, avleda eller erbjuda andra alternativ.

Att aldrig säga nej låter idiotiskt och kortsiktigt. De tonåringar jag träffat som lindat sina föräldrar runt lillfingret är rätt olidliga och otrevliga.

Har konsekvent undvikit ordet nej till barnen, i alla fall de första åren. Det betyder självklart inte att allt görs enligt deras önskemål.

 

Jag säger NEJ i kombination med förklaring. Ibland blir det dock bara NEJ, då förklaringen ibland har uttalats 20 000 gånger...

Inte ett ord man ska missbruka, men ett absolut måste ibland då barnen även måste lära sig att lyssna, men det är aldrig bra med bara ett NEJ! utan en lugn ton med en bra förklaring till varför också.