En vän födde en liten pojke igår som tyvärr blev en ängel. :( Vad händer nu? Vad gör jag nu? Är där för henne såklart, men vad mer? Vad ville du när du förlora din bebis? Vad säger man. Känner mig hel förvirrad och ledsen. Vad händer på sjukhuset? Med pojken, föräldrarna? Har messat med henne men vill inte tränga mig på och ringa. utan väntar nån dag. Kan tänka att det är många som ringer nu..
Jag har inte förlorat ett barn men om jag vore du skulle jag skriva ett sms där jag berättar att jag inte riktigt vet hur jag ska bete mig. Berätta att du inte vet vad du ska säga eller vad du ska göra.. men att du finns där för henne oavsett vad!
Min vän förlorade sitt barn för 2 år sedan.
Vi var gravid samtidigt och såg riktigt fram emot umgås med barnen mm
Det du kan göra är att visa att du finns där för henne, det många gör fel är att utesluta att prata om barnet för att man är rädd för att det inte är vad personen vill höra. Men det är de dom vill prata om och prata ut om.
Tiden efter att kompisens barn begravdes så gick jag dit då jag visste att det var kämpigt, gick dit och vattnade blommor, gjorde iordning så det inte låg en massa skräp mm.
Gick ofta till graven bara för att vara för att kanske ställa i ordning en sak som hade tippat mm.
Jag födde en död son för snart sju månader sedan, han dog helt oförklarlig i min mage när jag var i graviditetsvecka 42. I början så är allt bara fruktansvärt svart och du får räkna med att det är så lång tid framöver, för mig så har hela sommaren försvunnit, jag kan inte fatta att det har varit sommar ens... Fråga vad de behöver men ge dem saker även om de inte säger något. Laga mat till dem gärna som de kan frysa in och värma upp, det är inte säkert att de vill ha maten just när du kommer med den. Smsa och skriv "jag har lagat mat som jag kommer över med, jag ställer den utanför er dörr om ni inte orkar träffa mig"... Säg att du finns där för dem men jag skulle inte ringa utan att ha smsat och kollat så det är okej först, många tycker det är jobbigt i början... Lyssna! Var inte rädd för sorgen, den kommer att finnas där och det kan du inte göra något åt men att du finns där är ett enormt stöd. De kommer att få träffa kurator, det ska vara rutin överallt och de har förmodligen sitt barn hos sig i början. Kom också ihåg att det kommer att vara jobbigt för dem väldigt länge, jag tycker fotfarande det är extremt jobbigt att se bebisar eller människor som är gravida. Jag gråter fortfarande flera gånger i veckan...
Leosmama har även extremt rätt i det hon skriver, man vill prata om sitt barn. Vi som har förlorat våra barn älskar inte dem mindre bara för att de inte finns här och det finns ändå en lycka i att ha fått dem så att säga grattis är inte heller helt fel (även om man kanske ska akta sig för hur man säger det så det inte misstolkas)... När ni pratar om barnet så känn efter hur mycket hon vill prata om honom sen kan det även vara skönt att höra hur andra(du och din familj) har det men försök att inte "klaga" för mycket, framförallt inte på dina barn om du har några...
Min bror och hans fru förlorade sin dotter vid födseln. Det var fruktansvärt! Det hände precis två månader sedan. Min bror säger att han är så otroligt ledsen över hur hans vänner verkar bagatalisera händelsen. De säger idiotiska saker som "jo det var tråkigt, men ni kan ju alltid försöka igen?" Han har verkligen upptäckt vem hans riktiga vänner är efter den här händelsen.
När det hände min bror åkte jag till BB. Jag höll i barnet, jag tog bilder, jag gav barnet ett kort och en nalle samt ett ljus. Jag sa hur söt och fin hon var. Jag pratade med dem om deras upplevelse, jag lyssnade, jag tröstade. Nu har det gått två månader och de mår fortfarande dåligt...men det är inte så konstigt! Min familj fortsätter att försöka stötta så mycket vi kan. Vi bjuder in dem på middagar, olika aktiviteter...och vi räds inte för att prata om dottern. Visst min bror blir ledsen ibland när vi pratar om henne, MEN han har sagt att det är betydligt värre när folk undviker att göra det.
Ja man ska absolut akta sig för vad man säger men jag tror att många säger sådana saker för de inte vet hur de ska reagera, folk har extremt svårt att hantera andra med sorg och istället för att bara lyssna och kanske fråga lite så säger man dumma kommentarer som att "det var ju tur att det hände nu och inte när barnet blivit några månader" som att det skulle vara värre?! Eller "det var säkert nåt fel på barnet" 50% av dem som föder ett dött barn får aldrig reda på varför barnet dog. Sen "ni är unga så ni kan få ett NYTT barn" jag vi är unga och förhoppningsvis så kan vi få ett till barn... Förminska inte deras sorg, det är så extremt viktigt och uteslut dem inte från saker ni gör men räkna med att de kanske tackar nej och visa att ni förstår varför de tackar nej...
Jag tror att du är en bra vän, du frågar och du VILL vara där för dem och det är jätte viktigt men åter igen var inte rädd för sorgen den är där och du kan inte göra ett smack åt den, hjälp dem med det praktiska och lyssna på dem. Ett tips som du kan ge dem är att ta promenader, även om de är korta, så är det skönt att komma ut och uppmuntra dem att de ska försöka göra detta varje dag men sätt ingen press på dem så klart... Vill de gå en fem minuterspromenad så räcker det...
Har messat med henne nu lite. Hon vill jag skulle se bild på magen och då passade jag på att fråga lite vad som hänt och om det va ok att jag fråga. Vilket det va. Hon sa att de hittade ingen förklaring, han bara dog. Hon va i v 32. Sen frågade hon om hur man repar sig lite efter en sån sak. Jag har inte förlorat ett barn, men min pappa gick hastigt bort för ngt år sen. Då ställde hon upp jätte mkt. Då ville jag prata prata prata..Kommer ihåg att då kvittade istortsett vad ngt sa, de viktiga va att nån fanns där och lyssnade..vilket hon gjorde.
Min bäbis dog visserligen i magen på mig. Jag föredrar när folk frågar mig om barnet. Att få prata om det och berätta om mina känslor. Jag tycker det är lite knepigtomvänt istället, hur ska bete mig mot andra som vet om vad som hänt. Därför är de raka frågorna en lättnad, det bekräftar hos mig att det är okej att prata om bäbisen.
Min vän förlorade sin dotter i suicid, hade innan dess aldrig haft kontakt med en person i sorg över ett barn och fattade inte alls hur jag skulle göra men då hon grät höll jag hennes hand, då hon visade filmer av sin dotter grät jag med henne och sedan dess, nu minst tio år sedan pratar vi ofta om hennes Malin i tid och otid. Trodde aldrig att jag skulle våga möta någon i sorg men i bland räcker det att hålla någons hand.
Denna skrev jag till henne den dag då hennes dotter skulle ha fyllt 30 år.
Malin 30 år, ha det så bra där uppe i himlen! Lilla Fjärilen jag hittade på bordet fick bli en gratulations insperation.
I found a butterfly to day
for heaven it had gone
it lied there on the table
and still it tuned a song.
that song was made for love
and it embraced a crying soul
to fore fill a longing wish
was its only goal
I picked it up and held it
tenderly in my trembling hand
knowing you must be happy
where all earth angels lands
Dear butterfly will you take with you
the beating of a longing heart
so there will be a connection
the beat, and the tune shall live
and never more be apart.
I sensed my will was taken
and brought up in the skie
and so for a moment
there were no goodbye.
Säg som det är: Att du vill stöda och finnas till hands om hon behöver dig, men att du inte riktigt vet hur du ska vara. Det är otroligt viktigt att veta att en vän vill finnas till hands.
Sen är vi olika. Jag tyckte det var bra då min syster skrev ett SMS om dagen: "Läget?", inget mer. Så svarade jag så långt eller kort jag orkade på det. En massa detaljfrågor skulle jag inte ha orkat svara på. Men som sagt, alla är olika.