En liten rymmare
Jag behöver lite inspiration och ideer till lösning.
Vår son på knappt två och ett halvt år har starka känslor som ständigt åker berg o dalbana, mycket egna åsikter och är fruktansvärt envis så vardagskonflikterna är många och kraftfulla just nu. Vi klarar att lösa det mesta med tålamod och genom att göra mycket till lek.
Det största problemet är dock att han är oerhört självständig. Sedan han var två vill han inte hålla handen, vill gärna ta egna promenader och han är inte rädd för någonting alls. Han älskar tillexempel att gå upp i vårt sovrum som är becksvart på kvällen och leker där ensam i mörkret och tänder vi lampan blir han vansinnig. Är vi i en lekpark så kan han utan vidare få för sig att springa nerför en två meter hör ruchbana så man kan alltså inte vända ryggen till en tiondels sekund.
Min man prövade för ett par månader sedan( i en park utan trafik) att låta honom promenera iväg själv när han sade Hej då. Han gick iväg på en skogsstig och pappa smög efter honom men såg till att han inte syntes. Efter en halv kilomer kom sonen fram till samma äng där de lekt tidigare och bled då förvånad när pappa inte var kvar där och ropade på pappa - men inte orolig på något sätt.
Tidigare i veckan öppnade han vår inbyggda brevlåda i trä, innifrån och pillade upp ett par skruvar med min pannkaksspade och sparkade loss resten av träet och smet ut. Pappa lagade mat i köket och trodde sonen såg på Pippi i rummet intill. det gick på tio minuter. Tack och lov kom grannen just hem från jobbet och såg vår son med bestämda steg knata mot stora vägen. Han bar hem honom förstås. Jag har fortfarande mardrömmar om vad som kunde ha hänt.
Även när han är med oss var som helst så sticker han bara ibland och han stannar inte om man ropar utan springer bara fortare. Tck och lov har både min man och jag snabba reflexer och än så länge springer vi fortare. Vi försöker förklara så mycket vi kan att det är farligt att springa iväg själv och jag har prövat att bli riktigt arg. Han blir då arg på mig men det är över på någon minut.
Jag vill inte använda bestraffningar av något slag men hur ska jag få honom att inse att han inte får springa ifrån oss? Jag skulle i nuläget tveka att åka och handla ensam med honom eller gå på en marknad eller likannde eftersom jag då antingen måste tvinga en rasande unge att hålla handen eller bäras eller ylande av ilska sitta i vagnen elelr vara beredd varje sekund att släppa allt och springa för livet inna han förvinner ur sikte eller springer ut på en väg. Har någon upplevt liknande och hur har ni löst det.
Ledsen att det blev lite långt.