Min dotter har kärlekssorg. Känner mig maktlös.

Har inga tonåringar ännu, men tror det bästa du kan göra är att visa henne att du finns där, utan att tränga dig på. Kanske är jättejobbigt att vara med någon, hon behöver nog vara för sig själv ett tag, men sen kommer hon nog behöva dig och då ska du finnas där! Hon orkar nog liksom inte höra saker nu som att det kanske var meningen, hon är värd bättre osv - det blir nog bara ännu jobbigare. Men gör det lite lättare för henne just nu, och säg till henne att när hon behöver dig så finns du där 24/7 :) Det skulle jag blivit glad av att höra i alla fall. Var beredd på att bara finnas där och kramas och titta på TV och frossa i glass, om hon inte vill prata. Låt henne bestämma vad hon vill ha för stöd.

Jag är 22 år, inte länge sen jag själv var tonåring och själv grät över killar. Min mamma pratade med mig och sa att hon själv varit ned om det, likaså alla andra. Vi pratade om vad som kändes jobbigt och så. Det är först idag när hag själv har barn som jag kan föreställa mig hur mkt det svider i en förälders hjärta när hon el han blir sårad..

Var där. Prata när hon vill prata, men uttryck inga åsikter om exkillen, för det kan komma en dag när de blir tillsammans igen (sådant händer), och då kommer hon i håg vad du sade om honom. Om du ska gå någonstans (på ICA, hälsa på någon eller bara en promenad), så fråga alltid om hon vill följa med. Sådana vardagliga enkla saker kan skingra tankarna en stund, och det är möjligt att hon vill hänga med på grejor som i vanliga fall inte intresserar henne. Här hade jag t ex en tonåring med kärlekssorg, som i flera veckor följde med till morfar på lördagar för att lösa Melodikrysset!

Föreslå enkla saker ni kan göra tillsammans, som att spela kort eller se på film, men tjata inte. Börjar hon gråta mitt i alltihop, så lägg bara armen om henne och finns där. Mer kan du inte göra ...

Visst känner man sig maktlös när man inte kan trösta sit barn genom att "ta bort det onda". Förälder är man hela livet och det är bara i början av den resan man kan göra allt bra med mat, sömn, kramar och närvaro. Resten av tiden är man inte längre någon som kan göra allt bra och tryggt genom att svinga sitt trollspö. Men det behövs inte. Man har inte längre som uppgift att göra allt bra. Att finnas där, att hjälpa till att ingjuta hopp om att det finns en morgondag, att det ordnar sig på något sätt, att vara med och reflerktera kring vad som har hänt, se och bekräfta känslorna osv är gott nog! Man kan inte trolla bort den här typen av motgångar som hör till livet. De finns och måste finnas. Med rätt stöd omkring sig och i sig själv så växer man av dem och lär sig saker om sig själv och världen.

Jag håller med As mamma. Om du finns till hands, är lyhörd, använder din erfarenhet av känslor och livet utan att köra ner den i halsen på henne så tror jag att det blir bra.

så det är ingen som tycker att det är väsentligt att hon har gjort abort?

Hur ska hon trösta anorlunda då menar du?

Det kommer gå över. Hon kommer bli lycklig en dag, hon behöver bara få sörja nu. När min pojkvän efter två år dumpade mig när jag var 18 trodde jag livet var över. Han hade till och med friat till mig, och vi skulle förlova oss. Då sa min mamma "Du kommer gråta, du kommer hata livet och du kommer känna att det inte finns någon lycka. Men det måste du få göra, när du sörjt klart, och fått gråta ut alla tårar. Då kan du le igen." Jag minns det så väl, och hon hade så rätt. Din dotter är så pass gammal att hon måste lära sig hantera sorgen. Det bästa du kan öra, tycker jag, är att visa att du finns och förklara att det är sorg, och hon ska bara låta det ta sin tid. Lyckan kommer så småningom.

Första gånger min dotter grät hjärtskärnade över sin ex pojkvän, trodde jag uppriktigt sagt att mitt hjärta skulle brista

Först var det inte så mycket man kunde göra hon låg i soffan och grät och jag höll om henne
En hel helg låg jag i soffan med henne nerbäddad under ett täcke och lät henne gråta

Sedan kunde hon börja prata.
Och vad kan man säga?
Man kan bekräfta hennes känslor, berätta om hur man själv kände det och sina erfarenheter som vuxen att man faktiskt kommer ur det

Efter det fick henne pappa ta över när ilskan mot pojkar i almänhet tog över sorgen
Vad dom avhandlade då, vet jag faktiskt inte

Hej! Jag har en vuxen son samt en tonåring nu. Jag minns de gånger någon tjej gjort slut med honom, hur tungt det var. Ville helst kliva in i honom och ta hans smärta. Jag gjorde inte så mycket, fanns i närheten när han behövde, lät sorgen få bestämma när den skulle lämna honom. Jag tror det är betydligt annorlunda när en tjej blir lämnad, en tjej går så djupt in i sina känslor och har så lätt att tappa fotfästet. Jag har själv gått genom en sorgbearbetning för att mina barns pappa lämnade mig. Genom sorgbearbetningen har jag verkligen tagit fasta på att när man är djupt ledsen vill man inte ha en massa goda råd eller myter om "mister man en står tusen åter" tex. Det mesta man behöver för att komma ur sin sorg är omtanke, förståelse och lyssna med hjärtat, man behöver inte säga så mycket, mest fråga och lyssna. Det har ju gått en tid sen du skrev, hoppas allt blivit bättre.
Lycka till!