Mitt liv är förstört.

Oj! jag beklagar verkligen, måste va ett helvette för dig och din kille Måste ändå säga, ni har förlorat erat barn och du kom hem imorse, de är helt orealistiskt att du ska behöva låtsas må okej och inte gråta. Jag är en sån person som tror att för att må bättre måste man våga möta sina ledsna känslor för att kommma över dom.. Låt dig själv sörja, tror du kommer må bättre snabbare än om du bara stänger av. 
Hoppas de blir bättre, bara att skriva om du vill skriva av dig lite! 
*kram* 

Jag är så ledsen för smärtan. Men gråten kanske du inte kommer ifrån. Jag förstår hur du menar, känslan av att jag måste vara stark, hålla samman, få livet att fortsätta. Men vad är det värsta som kan hända? Vad är det största djupet? Min erfarenhet är att det aldrig var lika illa som jag trodde det skulle vara, att jag aldrig var så okontrollerad som jag trodde och att stunderna jag kunde skärpa mig blev längre och längre. I en vecka finns det töcken, sedan återvände ordningen. Gråten försvann inte men den var styrbar. Det såg farligare ut att hoppa rakt ut i sorgen än det egentligen kändes efter att jag hoppat.

Igenkänningsfaktorn är även stor för hur ont det gjorde under värkarbetet. Jag trodde inte att något kunde göra så ont. Och det där man sa om att glömma smärtan efteråt - jag trodde folk skojade med mig!! Jag mindes med skräck och min första reaktion var att jag aldrig aldrig mer tänker föda vaginalt. Jag vet inte när det hände, men det har hänt ändå... Inte direkt efter, men när jag tänker tillbaka nu - ett halvår senare - minns jag inte smärtan längre. Jag ser mig själv som utifrån, jag minns tröttheten när värkarna slutade - hur ögonen slöt sig av sig själva. Men den där vitglödgande smärtan kan jag inte längre minnas i kroppen och rädslan har lugnat sig.

Jag är ledsen att lilla Love inte kunde stanna här och hoppas det framöver kommer finnas lite mental bomull för sorgen att existera i.

Jag vet inte, jag har aldrig varit den som gråter. När mina föräldrar dog så förträngde jag allt i stället för ett par år sedan men nu är det så annorlunda. Jag förlorade en bit av min framtid.

Jag känner mig så tom, vet inte vad jag ska göra med min framtid nu eftersom det kommande året var så utstakat. Nu slogs allt i spillror.  

Det är så tydligt när ett barn dör efter en halv graviditet, att det är framtiden som suddades ut. Månaden efter grät jag när jag skällt ut grannungen som jagat katten - för min 4-åring kommer aldrig skällas på. Jag grät när jag såg barn komma hem från skolan med sina små ryggsäckar, mitt barn kommer aldrig att börja skolan. En hel framtid och ett liv som bara suddades ut. Livet med honom blev aldrig till. Jag tror inte jag orkat om jag inte gråtit så. Om jag inte tillåtit mig att se det förlorade och sakna den framtiden. För att komma vidare... där jag är idag är världen inte mörk mer. Ibland är det ledsamt, ibland går jag till graven och tänder ljus - ibland är jag där utan att vara ledsen. Han har börjat bli en del av mitt liv, den där världen där han inte dog kommer aldrig tillbaka - ändå verkar framtiden helt okej och livet fungerar igen. I början trodde jag att det skulle gå fort, efter någon månad var jag chockad över att det inte "var över" - nu har jag helt enkelt lärt mig att det fungerar och är bra ändå fast jag inte har någon punkt när det kommer att vara över...

Beklagar så mycket att ni förlorade er son. Han är säkert en fin ängel.

Det är inte bra att förtränga. Inte kan man bara låtsas att allt är bra och gå vidare. Det lyckas nog inte i alla fall.

Lite förvånar det mig att du hade ont. Jag fick så mycket smärtmedicin jag bara ville ha. Här på sjukhuset sa de att det är tillräckligt jobbigt för mig ändå, utan smärta. Så det var min lättaste förlossning av alla. 

Alla har väl lite olika strategier får hur de ska orka vidare. Jag födde min lilla dotter i juni. Jag har gått hos psykolog, gråtit floder, talat med en massa vänner, försökt ta tid för mig själv att vara ensam och tänka. Jag gick tillbaka till jobbet efter 1,5 månader. Jag skulle nog inte ha orkat en dag tidigare, och det också kändes tidigt. Jag försöker minnas vad som trots allt är bra i livet och de små stunder då jag är glad. Och så hänger jag här, mest på det slutna forumet, och får massor av stöd av de andra änglamammorna.

Allt svartnar för en tid, men sen blir det svarta grått och så småningom ljusare och ljusare. Men det går inte att påskynda processen, eller på något sätt komma runt den. Det är fruktansvärt tungt. Psykologerna talar om ett års sorgeprocess då man går igen alla högtider och tänker på hur det kunde ha varit. Att sedan då högtiderna kommer en gång till så känns det inte lika illa mera.

Jag läste just att om ett barn dör i magen eller senare så har (speciellt mamman) dubbel risk att själv dö under de nästa 25 åren. Så det är inte småsaker eller något som man måste låtsas att man inte berörs av. För många, enligt samma undersökning, tänker delar de för alltid in tillvaron i tiden före och tiden efter att barnet dog. Så är det nog för mig. Det känns som att jag nog aldrig mera blir densamma som jag var före.

Hoppas du hittar ditt sätt att finna styrka någonstans. Det brukar gå för att det måste gå. Många kramar till dig! Och välkommen till det slutna forumet och det känns så.

Beklagar så mycket att ni förlorat ert barn! Jag har själv förlorat 2, i mitten av graviditeten. Jag fick avbryta och gå igenom helvetet på jorden. Och jag är fortfarande där. Det gör lika ont än men andra säger att man lär sig leva med sin sorg. Jag tycker också det låter konstigt att du hade så ont. Jag hade värkar men inget mot riktiga förlossningsvärkar i längd och kraft. När jag "krystade" ut barnen så tryckte det lite men inga riktiga krystvärkar som man har när ett färdigt barn ska ut. Mina gled ut av sig själv och den största vägde runt ett halvt kilo. Jag fick inget mot värken. Jag jobbar med det här hemska och efter avbrytandena är det så svårt. Jag jobbar i Uppsala nu, tidigare i Västerås. Och oftast behöver kvinnorna ingen stark smärtlindring men ibland vill de ha ketogan och det brukar ta bort nästan all smärta då det är så starkt att de flesta vi har blir helt smärtfria. Jag tyckte den psykiska smärtan var hemsk. Den fysiska var som mensvärk som kom i intervaller, den kan rent fysiskt och logiskt inte jämföras med smärtan då ett färdigt barn på 3-5 kg föds men den psykiska smärtan påverkar hela känslan under aborten. Jag råder dig att prata med någon man behöver det. Jag går en gång i veckan hos kuratorn.  Det värsta nu är att planera om allt, jag hade som dig hela framtiden utstakad kändes det som, sen rasade allt. Nu är det som om alla har glömt vad som hänt och det gör mig så besviken.

Jo, folk glömmer nog. Skrev just till min bror att jag mår skit. Så undrade han varför det. Och lika är det hela tiden med alla andra. Min man är nog den enda som fattar att jag mår dåligt, för han ser mig varje dag.

Ja, inte delas lycka och elände lika här i livet. För endel tycks allt alltid gå bra, för andra dåligt. Men många bär nog på sorg som inte syns utanpå och som de inte säger något om till andra. 

 Ibland förlöser jag barn runt 2 kg på förlossningsavdelningen och då börjar smärtan ändra karaktär till vanlig förlossningssmärta. Ett barn som väger 2-500 gram ska inte göra ont att krysta ut, man får inga bristningar och underlivet töjs inte ut. Förlossningskanalen påverkas inte, det är helt logiskt. Ibland händer det att en kvinna får hemorrojder för de har tryckt på mycket men det är inte pga själva fostret. Folk kommer glömma, några minns det men för många är det som inget hänt. Jag har fått höra att det var ju inga levande barn, inga vi kände. Men för mig var barnen hela världen.