• isabelle a

    Adopterad och lycklig?

    Lång historia kort, jag är adopterad från syd korea, kom till sverige som spädbarn. Har världens finaste familj skulle inte vilja ha någon annan familj. Har aldrig känt mig rotlös eller mått dåligt pga att jag är adopterad. Har inget intresse av att söka mina ”rötter” jag har ju bara en familj som jag känner gränslös kärlek för (utan att måla upp något… men det är sanningen) och den finns i Sverige. Jag mår dåligt inte pga att jag är adopterad men mår dåligt för att folk förväntar sig att jag ska må dåligt .


    Innan jag fortsätter vill jag bara säga att jag förstår och respekterar adopterade som mår dåligt, och de som vill söka upp sin biologiska familj. Vi är alla olika, världen vore väl väldigt tråkig annars? ;)


    Vet att man inte borde bry sig om vad folk tycker! Som pappa brukar säga ”bry dig inte om vad andra tycker, DU vet ju vad som är sant och inte” men jag kan inte hjälpa det! När jag var liten var jag jätte stolt över mitt ursprung. Men nu har det gått så långt att jag tom ibland ”skäms” över att berätta att jag är adopterad. Bara för jag vet att det ALLTID kommer följdfrågor.


    Jag tål frågor! Förstår om folk är nyfikna och det har jag absolut inget emot! Men folk i allmänhet tycks ha så mycket åsikter om allt och inget, särskilt saker de själva inte har erfarenhet av. Jag får nästan bara sorgsna reaktioner när jag berättar att jag är adopterad (för folk undrar ju var jag och mina föräldrar kommer ifrån). Bara en gång i hela mitt liv har jag fått positiv respons av 2 tjejer som var nyfikna på mitt ursprung. De tyckte att det var fantastiskt, den ena tjejen blev så stolt för jag var den 1a adopterade människan hon mött, den andra tyckte det var fantastiskt för hon drömde själv om att adoptera. Men som sagt, det har bara hänt 1 gång. Oftast är den en sorgsen blick som följs av följdfrågor som ”vill du tillbaka till ditt hemland” ”kan du prata ditt språk” ”varför blev du adopterad” ”ville inte dina föräldrar ha egna barn, eller kunde dom inte få barn?” Har tom fått frågan om varför jag tagit ett västerländskt så kallat ”wannabe” namn istället för mitt kinesiska namn! Jag har mött så mycket diskriminering inom vården att det är skrattretande, men det är en annan historia.


    Känns som att man har hela världen mot sig. Samhället förväntar sig att jag ska misslyckas, bli deprimerad, ha anknytnings problem, vara promiskuös. Jag skiter fullständigt i vad statistiken säger, man ska inte dra alla över samma kant. Jag har varit deprimerad, men av helt andra orsaker, orsaker som vem som helst adopterad eller icke adopterad skulle bli deppig över… Men psykologen jag gick till drog upp adoptionen och mitt annorlunda utseende hela tiden, att vi inte ens kom till den riktiga anledningen till min depression innan timmen var slut. Det var sista gången jag gick till en psykolog. Såg tex hur aftonbladet skrev om både Steve Jobs och Stefan Liv som båda gått bort iår och som båda var adopterade. Det refererade Steve Jobs som ”adoptivbarnet som förändrade världen” och Stefan Liv som ”barnhemspojken från Polen” (eller vad de nu skrev…) Inget fel med det det är ju sant, det är ett faktum, men känns bara så onödigt, för de var väl mycket mer än så? Är det så världen kommer minnas mig om jag någon gång skulle lyckas uppnå något i livet? Känns som att allt annat i mitt liv måste vara perfektion, just för att jag vet hur samhället ser på mig och min familj i övrigt.


    Vet egentligen inte vad mitt syfte med detta inlägg är, men känner bara att NÄ NU FÅR DET RÄCKA! Vet att mycket hänger på mig och hur jag själv ser på saker och ting och jag vet att ALLA inte ser på oss adopterade på detta viset, men om ni visste vad mycket fördomar och dumma idiot kommentarer jag har fått genom åren! Sånt svider! Finns det fler som känner såhär/har känt såhär? Hur har ni hanterat det?
  • Svar på tråden Adopterad och lycklig?
  • ViljaDrömma

    Tack för dina tankar! Har ingen egen erfarenhet av det du skriver om, men jag tycker det är för sorgligt att det ska behöva vara såhär. Min dotter är adopterad och jag hoppas hon kommer känna sig nöjd och lycklig när hon växer upp. Hoppas oxå att hon ska slippa möta allt det tråkiga du berättar om. Tack igen för att du delar med dig!

  • Chimamanda

    Vad tråkigt det måste vara att utsättas för detta ifrågasättande hela tiden! Jag är inte själv adopterad, men väntar adoptivbarn. Jag har läst en ny avhandling av Carolina Jonsson Malm, som heter "Att plantera ett barn". Där skriver hon om hur hon som adopterad upplever det att mötas av samma saker som du TS:


    ”Att förutsätta att alla barn har ett behov av sitt biologiska ursprung är ett generaliserande som i många fall inte stämmer överens med hur adoptivbarn eller barn födda efter assisterad befruktning (och även andra barn som inte lever med sina biologiska föräldrar) känner. Genom att konstruera barnen som rotlösa särskiljs de från andra barn och stigmatiseras, patologiseras och viktimiseras, vilket jag menar inte är till fördel för barnen. Jag har som adopterad själv många gånger råkat ut för att människor (ibland fullständiga främlingar) frågat ut mig om hur jag mår psykiskt, om jag trivs med mina adoptivföräldrar och om jag inte längtar efter min ”riktiga” mamma. Frågorna har gjort mig både upprörd och ledsen. Helst hade jag sett att denna ursprungsfetischism upphörde. Rotlöshet hade inte behövt ses som en brist eller ett sjukdomstillstånd.”

    Hela avhandlingen går att läsa här: http://lup.lub.lu.se/luur/download?func=downloadFile&recordOId=1858931&fileOId=1858932 

  • fabbemam

    Va bra att du skriver detta! Vi är ju många här som har eller ska adoptera ett eller flera barn och alla hoppas vi ju att de ska känna sig lika älskade o trygga i sitt sätt att få föräldrar som du. Säkert har många av oss en oro för att det ska bli jobbigt för våra barn på något vis under deras uppväxt pga att de är adopterade. Detta är ju också något som man ska prata om på den obligatoriska kursen alla blivande adoptivföräldrar måste gå. Kursen ska ju förbereda oss på hur vi ska hantera eventuella svårigheter under barnens uppväxt och här har ju kursledaren ett oerhört stort ansvar att även prata om att det för många också går väldigt bra, precis som för dig.

    Jag tror att vi alla, både adopterade och adoptivföräldrar måste konfrontera dessa fördomar om att det är jobbigt att vara adopterad och att alla adopterade blir narkomaner, brottslingar, deprimerade, rotlösa eller mindre älskade än biologiska barn. Det är ju förskräckligt att samhällets fördomar är så starka att de tillslut blir till sanning. Jag menar det att alla tror att du ska må dåligt och genom det tillslut få dig som egentligen mår jätte bra att också må dåligt.

    Fabbemam, med hopp om att vi tillsammans kan informera om och visa alla fördomsfulla att det är just fördomar de har så att även de adopterade som mår bra syns och berättas om!

  • Milkina cerka

    Då är jag en av de du kanske inte förstår - Jag är en av dem som mått betydligt bättre efter att ha fått kontakt med min biologiska familj, men det var intressant att läsa det du skrivit.
    Frågorna jag fått har inte varit riktigt desamma, men igenkänningsfaktorn är ändå hög.

    Ser det mer som att jag har två hemländer, fått större släkt och fler att älska, jag har inget att skämmas för, men desto mer att vara stolt över.


    The woman came from a man's rib. Not from his feet to be walked on. Not from his head to be superior, but from the side to be eq
  • Levander

    Jag är vuxen, adopterades och kom till Sverige 11 månader gammal. Jag kom till den bästa familj man kunde tänka sig, har haft en trygg och lugn uppväxt med föräldrar som har sett mig och mina behov. Jag anser mig vara en "lyckad adoption", har inte haft några större "men" av min adoption. MEN jag tror att det är så att man någon gång under livet, kanske redan i yngre tonåren, tonåren eller vid eget familjebildande funderar på sitt ursprung. Det känns som det är helt ofrånkomligt, speciellt när man själv funderar på familjebildande. OCH det är en helt naturlig reaktion, att man funderar och grubblar över sitt ursprung, vem skulle inte göra det? Det gör ju även de som inte är adopterade. OCH man måste ges utrymme och förståelse för dessa funderingar, och det är inget att vara rädd för varken som adopterad eller som adoptivförälder.
    Sen kommer det ju alltid att förbli en gåta och ett sår över varför någon kunde lämna bort mig. Men det är något man lär sig att leva med, en del av en själv, som man bara får acceptera, även om det stundtals har gjort ont. Och just funderingarna kring ens adoption är ju en form av bearbetning av detta svåra, något som jag anser är helt ofrånkomligt hur man än vrider och vänder på det...
    Ja, det var bara några tankar från mig...

  • Levander

    Jo, såg att rubriken för tråden var "Adopterad och lycklig". Vill bara säga att jag ser mig som lycklig, har idag en egen familj på 5 barn tillsammans med min man. När jag tittar på mina barn och min man tänker jag att jag är oerhört lyckligt lottad, för tänk om jag inte kommit hit, då hade jag inte haft min egna fina familj! VISST, hade jag blivit kvar i mitt ursprungsland så kanske livet hade varit bra även där. Men, nu är jag här och lycklig med det!

  • isabelle a

    Tack för alla svar! Vet inte om jag varit tydlig med vad jag menar, kanske uttrycker mig vagt…


    Tankar om ursprung finns nog hos de flesta som du säger Levander, adopterad som icke adopterad. Det är klart att jag också tänkt och funderat men det är inget som jag grubblar över. Sen måste man ju inse att alla adopterade är helt enskilda individer. Vi har alla haft olika start i livet, olika förutsättningar och familjesituationer i Sverige etc. Jag känner många adopterade, varav ungefär hälften av dem funderat mycket på sina ursprung och som gärna skulle söka sina biologiska rötter och som jag sa innan det respekterar jag! Men det lämnar ju ytterligare en hälft som inte känner så. Det är inte så mycket frågan om att vilja söka rötter etc. Det handlar mer om människors ibland rätt plumpa åsikter och syn på adoption. Vi adopterade förväntas må dåligt och påminns om detta hela tiden, vilket gör att det efter ett tag blir verklighet. Vi som är adopterade är inte supermänniskor heller, vi måste också få må dåligt utan att adoptionen är det enda man skyller på. Det är lite allt eller inget principen.


    Skaffar jag ett högutbildat jobb- Adoptionen, pga att jag vill vara mina föräldrar till freds


    Skaffar jag ett lågutbildat jobb- Adoptionen pga att jag mått så dåligt att jag underpresterat


    Det känns som att vad jag än gör kommer jag aldrig riktigt får vara ”ifred.
    Det är så klart viktigt att vara medveten om problem och tankar som kan uppstå hos adopterade, men det är i min mening det ENDA man gör! Jag som adopterad blir personligen varken lyckligare eller mer tillfreds med mig själv när det enda man fokuserar på är det negativa och ser mig som ett näst intill offer.  Jag förstår att det många gånger handlar om välmening men jag tror att det är en fin gräns mellan välmening och skada. Som sagt det är såklart frågor dyker nog upp hos de flesta adopterade men tycker att det över analyseras en hel del vilket jag tror gör mycket mycket mer skada än nytta!

  • Levander

    Hej igen... jag förstår hur du menar, att det mesta i livet ska stå i relation till att man är adopterad. Detta att det ska kopplas ihop med om jag är adopterad eller ej tror jag hänger både på mig själv som person och på de runt mig. När man har det svårt med något undrar man ju givetvis själv vad det kan bero på, är något avvikande från "normalen", som påverkar mig i mitt liv och i mina beslut? Så är det ju för alla människor vid svåra situationer i livet; man undrar varför just jag känner som jag känner, vad har jag med mig i bagaget som påverkar mig i mitt liv?
    För oss adopterade är det lätt till hands att tillskrivas just adoptionsproblematiken, om man nu ska kalla det så, som en orsak till hur vi mår och tänker. MEN, människan är ju så komplex och allt kan inte härledas till bara adoptionen, det finns ju mycket mer än just det som har påverkat oss genom livet.
    Förstår din frustration över detta.
    Vad gäller funderingar över sitt ursprung menar jag att det är ofrånkomligt för var och en att aldrig fundera över sitt ursprung och att det för adopterade då kan uppstå problem, eftersom det från början ändå var något "konstigt" som hände, att bli bortlämnad. Men för den skull är det långt från alla som har ett behov av att gräva i detta, givetvis! Vi är som du säger så olika i detta och det måste vi respektera. En del vill absolut hitta sina biologiska föräldrar och få kontakt med dem, för en del "räcker det" att få ett namn, bild och lite information om sina biologiska föräldrar och en del vill inte ha med dem alls att göra. Har träffat på dem som är av den åsikten att "ville de inte ha med mig och göra så vill jag inte ha med dem att göra!" och det får man respektera, alla har rätt till sina känslor inför detta.
    För dem som "överanalyserar" tror jag att det oftast handlar om att bearbeta adoptionsfrågorna helt enkelt, vare sig det gäller om man är adopterad eller om man inte är adopterad (den som ställer alla jobbiga frågor till oss adopterade) -  kan ju finnas en viss okunskap och rädsla som ligger bakom som gör att man ställer alla frågor...
    och obearbetade saker som man kanske borde göra upp med, adopterad eller ej.

  • JellyBean

    Drogs med till rubriken.


    Och sitter nu och tänker..kom mina "skador" före eller efter "överlämnadet"? Var blev såren djupast?


    Blev jag mest skadad där nere eller mest skadad här i Sverige?


    Lycklig är jag inte men vill bli.

  • Änglatrollet

    Jag har alltid känt mig annorlunda i min adoption. Jag är lyckligt adopterad och har bara positiva och glada upplevelser och erfarenheter. Ofta brukar jag säga att jag är mönster adoptionen, allt har fungerat toppen, aldrig blivit mobbad eller retad för att jag var adopterad, det var nog mig man tänkte på när man satte igång att adoptera: Man ville ge föräldralösa barn föräldrar som ville ha föräldralösa barn för att de inte kunde få biologiska. Man ville att det skulle gå bra för alla parter.

    Att jag fått vissa kommentarer har förekommit men det får ju även vanliga biologiska barn också, de kan ju också få kommentarer som jag inte fått eller får.

    Jag är lycklig och livet har varit en fest och jag bjuden!! Så är det fortfarande!

    Jag är adopterad som 6- åring och min värsta mardröm som barn var, inte att vara utanför eller bli mobbad eller få frågor om min bakgrund, utan att mamma och pappa skulle dö när jag var i skolan. De var urgamla jämförelse vis med mina kompisars föräldrar. I den åldern kommer också tankar om liv och död-även för biologiskt skapta barn.
    Idag har jag två helt fantastiska ungar med en svensk man som jag är lyckligt gift med. När jag var gravid med dem kom alla mina undringar och funderingar: Hur kommer mina barn se ut? Blir de lika mig till utseendet? Tänk om ingen kommer att likna mig i personlighet? Tänk om jag föder albinoungar?

    Jag blir så ledsen för alla adoptivbarn och ungdomar som far illa och mår dåligt! Även de adopterade som har blivit vuxna och fortfarande far illa! Till dem vill jag ge en stor kram som skall värma dem och i visshet att det finns de som tänker på dem. Som jag. KRAM!!

  • krille93

    Väldigt tråkigt att du känner så. Jag är adopterad från Vietnam och kom till Sverige när jag var 2 månader (född maj 1993) 

    Jag har aldrig fått någon negativ respons. Mer nyfikenhet. Sen har jag turen att jag känner många själv som är adopterade med samma bakgrund osv. Jag är extremt glad själv för att jag är adopterad. Kunde inte fått ett bättre liv än i Sverige. Visst har jag som många fått utstå mycket skit men det har även gjort mig starkare.

    Har fått frågan varför. Men jag vet inte och svarar att jag egentligen inte bryr mig varför för att jag är här i Sverige och har det bra. Jag säger också att jag är otroligt tacksam för att jag inte blev lämnat som ett gatubarn.

    Jag vet att det svider att få en massa skit av människor. Men folk vet inte bättre och är bara allmänt dumma i huvudet. Jag var själv jätte deppig som ung och jag fick ofta stryk av äldre barn. Jag har det dära typiskt asiatiska utseendet. Jag är kort och får fortfarande höra det rätt ofta. Men jag har växt ifrån att ta illa upp. Jag brukar även skämta lite om det själv för att i min krets och folk jag har stött på uppskattar när man kan ge lite av sig själv. Brukar säga att jag är en Banan, gul på utsidan men vit på insidan. För det är så jag känner. Jag har bara struntat i alla skit kommentarer och det var inte lätt när jag var 8-14 men nu på senaste tiden så har många mognat vid 20 års åldern. Jag tar inte skit från någon och för mig har jag lärt mig att bara strunta i vad folk säger. Det har gjort mig starkare och gjort mig till den personen jag är idag! Folk som är idioter pga ens bakgrund är inte värd mer än en rak handflata och en rygg.

    Hoppas detta hjälpte och jag vill iaf påpeka att även om du har fått utstå mycket skit ska du vara stolt över din bakgrund! Det är jag, oavsett om någon säger annat! 

  • chatnoir
    krille93 skrev 2012-04-18 21:14:43 följande:
    Väldigt tråkigt att du känner så. Jag är adopterad från Vietnam och kom till Sverige när jag var 2 månader (född maj 1993) 

    Jag har aldrig fått någon negativ respons. Mer nyfikenhet. Sen har jag turen att jag känner många själv som är adopterade med samma bakgrund osv. Jag är extremt glad själv för att jag är adopterad. Kunde inte fått ett bättre liv än i Sverige. Visst har jag som många fått utstå mycket skit men det har även gjort mig starkare.

    Har fått frågan varför. Men jag vet inte och svarar att jag egentligen inte bryr mig varför för att jag är här i Sverige och har det bra. Jag säger också att jag är otroligt tacksam för att jag inte blev lämnat som ett gatubarn.

    Jag vet att det svider att få en massa skit av människor. Men folk vet inte bättre och är bara allmänt dumma i huvudet. Jag var själv jätte deppig som ung och jag fick ofta stryk av äldre barn. Jag har det dära typiskt asiatiska utseendet. Jag är kort och får fortfarande höra det rätt ofta. Men jag har växt ifrån att ta illa upp. Jag brukar även skämta lite om det själv för att i min krets och folk jag har stött på uppskattar när man kan ge lite av sig själv. Brukar säga att jag är en Banan, gul på utsidan men vit på insidan. För det är så jag känner. Jag har bara struntat i alla skit kommentarer och det var inte lätt när jag var 8-14 men nu på senaste tiden så har många mognat vid 20 års åldern. Jag tar inte skit från någon och för mig har jag lärt mig att bara strunta i vad folk säger. Det har gjort mig starkare och gjort mig till den personen jag är idag! Folk som är idioter pga ens bakgrund är inte värd mer än en rak handflata och en rygg.

    Hoppas detta hjälpte och jag vill iaf påpeka att även om du har fått utstå mycket skit ska du vara stolt över din bakgrund! Det är jag, oavsett om någon säger annat! 
  • Sebbe
     

    Känner exakt likadant som du!
    På gymnasiet tex var det en tjej som hade svårt att sova och hon berättade att hon fått sömntabletter av skolsyster. jag som alltid haft svårt att sova tänkte att det vore ju jättebra, gick dit men fick höra att anledningen till att jag inte kan sova antagligen inte hade något med skolstress att göra utan snarare att jag låg och ältade mitt ursprung hela nätterna.
     

    Jag svarade att antagligen inte då jag a

    ldrig brytt mig särskillt mycket, allt har varit väldigt naturligt för mig i min uppväxt.

    Då får jag tillbaka att: mm, fast sådant ligger i ditt undermedvetna.

    hur argumenterar man med det?

    Så tråkigt med människor som intekan förstå att det faktiskt finns lyckliga fall, att det inte behöver vara ett problem. Tyvärr är det nog detta som sätter denna stämpel på oss när skolsystrar, kuratorer m.m utgår från att man har ett problem med sitt ursprung.   

    Mina föräldrar blev vansinniga...            
  • Linka74
    isabelle a skrev 2011-10-31 20:59:21 följande:

    Lång historia kort, jag är adopterad från syd korea, kom till sverige som spädbarn. Har världens finaste familj skulle inte vilja ha någon annan familj. Har aldrig känt mig rotlös eller mått dåligt pga att jag är adopterad. Har inget intresse av att söka mina ”rötter” jag har ju bara en familj som jag känner gränslös kärlek för (utan att måla upp något… men det är sanningen) och den finns i Sverige. Jag mår dåligt inte pga att jag är adopterad men mår dåligt för att folk förväntar sig att jag ska må dåligt .


    Innan jag fortsätter vill jag bara säga att jag förstår och respekterar adopterade som mår dåligt, och de som vill söka upp sin biologiska familj. Vi är alla olika, världen vore väl väldigt tråkig annars? ;)


    Vet att man inte borde bry sig om vad folk tycker! Som pappa brukar säga ”bry dig inte om vad andra tycker, DU vet ju vad som är sant och inte” men jag kan inte hjälpa det! När jag var liten var jag jätte stolt över mitt ursprung. Men nu har det gått så långt att jag tom ibland ”skäms” över att berätta att jag är adopterad. Bara för jag vet att det ALLTID kommer följdfrågor.


    Jag tål frågor! Förstår om folk är nyfikna och det har jag absolut inget emot! Men folk i allmänhet tycks ha så mycket åsikter om allt och inget, särskilt saker de själva inte har erfarenhet av. Jag får nästan bara sorgsna reaktioner när jag berättar att jag är adopterad (för folk undrar ju var jag och mina föräldrar kommer ifrån). Bara en gång i hela mitt liv har jag fått positiv respons av 2 tjejer som var nyfikna på mitt ursprung. De tyckte att det var fantastiskt, den ena tjejen blev så stolt för jag var den 1a adopterade människan hon mött, den andra tyckte det var fantastiskt för hon drömde själv om att adoptera. Men som sagt, det har bara hänt 1 gång. Oftast är den en sorgsen blick som följs av följdfrågor som ”vill du tillbaka till ditt hemland” ”kan du prata ditt språk” ”varför blev du adopterad” ”ville inte dina föräldrar ha egna barn, eller kunde dom inte få barn?” Har tom fått frågan om varför jag tagit ett västerländskt så kallat ”wannabe” namn istället för mitt kinesiska namn! Jag har mött så mycket diskriminering inom vården att det är skrattretande, men det är en annan historia.


    Känns som att man har hela världen mot sig. Samhället förväntar sig att jag ska misslyckas, bli deprimerad, ha anknytnings problem, vara promiskuös. Jag skiter fullständigt i vad statistiken säger, man ska inte dra alla över samma kant. Jag har varit deprimerad, men av helt andra orsaker, orsaker som vem som helst adopterad eller icke adopterad skulle bli deppig över… Men psykologen jag gick till drog upp adoptionen och mitt annorlunda utseende hela tiden, att vi inte ens kom till den riktiga anledningen till min depression innan timmen var slut. Det var sista gången jag gick till en psykolog. Såg tex hur aftonbladet skrev om både Steve Jobs och Stefan Liv som båda gått bort iår och som båda var adopterade. Det refererade Steve Jobs som ”adoptivbarnet som förändrade världen” och Stefan Liv som ”barnhemspojken från Polen” (eller vad de nu skrev…) Inget fel med det det är ju sant, det är ett faktum, men känns bara så onödigt, för de var väl mycket mer än så? Är det så världen kommer minnas mig om jag någon gång skulle lyckas uppnå något i livet? Känns som att allt annat i mitt liv måste vara perfektion, just för att jag vet hur samhället ser på mig och min familj i övrigt.


    Vet egentligen inte vad mitt syfte med detta inlägg är, men känner bara att NÄ NU FÅR DET RÄCKA! Vet att mycket hänger på mig och hur jag själv ser på saker och ting och jag vet att ALLA inte ser på oss adopterade på detta viset, men om ni visste vad mycket fördomar och dumma idiot kommentarer jag har fått genom åren! Sånt svider! Finns det fler som känner såhär/har känt såhär? Hur har ni hanterat det?
    Känner igen mig HELT i att folk tror att man ska ha problem. Fast numera räknar de inte med att jag ska misslyckas och jag hör aldrig "Wow, har du lyckats trots att du är adopterad?"

    Men jag mådde bra under  uppväxten. Genomled lite problematiska tankar i perioder, men det var inte pga adoptionen utan för att jag är den jag är som person.  

    För många år sedan gjorde jag ett skolarbete om adoption och läste då en bok av nån expert som skrev om adoptioner. Och hon skrev bokstavligen "Om adoptivbarnet inte har några problem är DET ett problem".
    Jag blev så fruktansvärt arg och besviken. Jag trivdes ju så bra med mig själv.
    Då var jag i tonåren och ganska känslig och började fundera och känna efter om jag tyckte att det var jobbigt att vara adopterad. Jag kunde inte hitta nåt och var till sist tvungen att fråga mina föräldrar om jag faktiskt kanske var ett problembarn. De blev alldeles bestörta och kontaktade nån på AC och det blev ett himla liv, och massor diskussioner på adoptionsträffar.
    Som tonåring höll jag på att skämmas livet ur mig som ens nämnt det för dem, men det hjälpte mig iaf att förstå att författaren var helt fel ute. 

    Kan tilläggas att boken nog var skriven på slutet av 70-talet eller nåt. 

     
  • Mammamalva

    Intrressanta inlägg allihop - tack!

    Kom att tänka på denna, som är dialoger i en värld där adoptioner är vanligaste sättet att få barn. Tyckte själv de var väldigt roande när jag läste första gången.

    http://www.juniper.se/adp/satir.htm

    Jag tillhör en familj med adopterade släktingar, har själv adopterat och har släktingar som format många olika familjer och ensamfamiljer. Alla som inte följer kärnfamiljsnormen möts i Sverige med mer negativa förväntningar än positiv nyfikenhet. Det är som att man ofta förväntar sig något negativt i det här landet. Men så är det ju inte överallt i världen som tur är! Glad
     

  • greta2

    Det är sant att folk har mycket åsikter om saker de inte vet något om ts. Med om du säger att du inte mår dåligt av att vara adopterad och älskar din familj så folk väl folk tro att det är så. Vem är de att veta bättre än dig egentligen. Baserar sina åikter på vad de tror är sant och kanske fördomar också.

  • aputchie

    Jag är adopterad och kom när jag var 18 månader. Att jag är det är ett faktum och påpekandet när jag var liten flicka var brutalt . Det här med att folk har ett behov av att spekulera handlar förmodligen om den allmänna kategoriseringen som förekommer när man träffar någon ny person, typ jaha du är inte en traditionell invandrare nähä, vad delikat. Sen tas det upp dessa klassiska frågor som man Vet att de undrar Även om de inte säger dem. 1 vart ifrån? 2 Hur gammal var du? 3 har du åkt tillbaka? 4 kan du språket ?
    Jag brukar säga : jag är adopterad från Chile, jag var 18 månader, jag kan inte språket för ingen har lärt mig. Jag har inte åkt tillbaka för jag har inte behov av det och nu vill jag inte prata mer om det. Då brukar personen ibland desperat fråga något mer och då säger jag att det jobbigaste är och har alltid varit frågorna varför engagerar sig folk? Varpå de försvarar sig med att det är naturligt att vara nyfiken och då säger jag att jag inte har något behov av att personen redovisar sin barndom och dennes släktrelationer så varför ska jag vara artig och redovisa mina. Då slutar alltid personen om de inte gjort det innan. Tvärt emot vad man kan tro så berör inte frågorna inte mig så mycket men det ät mest för att folk ska fatta att redovisnings skyldigheten är inget jag tänker böja mig för. Vi kommer få frågor hela livet, hur vi tacklar dem avgör hur de påverkar oss. Ständigt ifrågasatta men för det mesta accepterade skulle jag säga. De som inte har hjärta att acceptera personer från diverse bakgrunder har ett helvete i detta mångfaldens Sverige :D

Svar på tråden Adopterad och lycklig?