Adopterad och lycklig?

Lång historia kort, jag är adopterad från syd korea, kom till sverige som spädbarn. Har världens finaste familj skulle inte vilja ha någon annan familj. Har aldrig känt mig rotlös eller mått dåligt pga att jag är adopterad. Har inget intresse av att söka mina ”rötter” jag har ju bara en familj som jag känner gränslös kärlek för (utan att måla upp något… men det är sanningen) och den finns i Sverige. Jag mår dåligt inte pga att jag är adopterad men mår dåligt för att folk förväntar sig att jag ska må dåligt .

Innan jag fortsätter vill jag bara säga att jag förstår och respekterar adopterade som mår dåligt, och de som vill söka upp sin biologiska familj. Vi är alla olika, världen vore väl väldigt tråkig annars? ;)

Vet att man inte borde bry sig om vad folk tycker! Som pappa brukar säga ”bry dig inte om vad andra tycker, DU vet ju vad som är sant och inte” men jag kan inte hjälpa det! När jag var liten var jag jätte stolt över mitt ursprung. Men nu har det gått så långt att jag tom ibland ”skäms” över att berätta att jag är adopterad. Bara för jag vet att det ALLTID kommer följdfrågor.

Jag tål frågor! Förstår om folk är nyfikna och det har jag absolut inget emot! Men folk i allmänhet tycks ha så mycket åsikter om allt och inget, särskilt saker de själva inte har erfarenhet av. Jag får nästan bara sorgsna reaktioner när jag berättar att jag är adopterad (för folk undrar ju var jag och mina föräldrar kommer ifrån). Bara en gång i hela mitt liv har jag fått positiv respons av 2 tjejer som var nyfikna på mitt ursprung. De tyckte att det var fantastiskt, den ena tjejen blev så stolt för jag var den 1a adopterade människan hon mött, den andra tyckte det var fantastiskt för hon drömde själv om att adoptera. Men som sagt, det har bara hänt 1 gång. Oftast är den en sorgsen blick som följs av följdfrågor som ”vill du tillbaka till ditt hemland” ”kan du prata ditt språk” ”varför blev du adopterad” ”ville inte dina föräldrar ha egna barn, eller kunde dom inte få barn?” Har tom fått frågan om varför jag tagit ett västerländskt så kallat ”wannabe” namn istället för mitt kinesiska namn! Jag har mött så mycket diskriminering inom vården att det är skrattretande, men det är en annan historia.

Känns som att man har hela världen mot sig. Samhället förväntar sig att jag ska misslyckas, bli deprimerad, ha anknytnings problem, vara promiskuös. Jag skiter fullständigt i vad statistiken säger, man ska inte dra alla över samma kant. Jag har varit deprimerad, men av helt andra orsaker, orsaker som vem som helst adopterad eller icke adopterad skulle bli deppig över… Men psykologen jag gick till drog upp adoptionen och mitt annorlunda utseende hela tiden, att vi inte ens kom till den riktiga anledningen till min depression innan timmen var slut. Det var sista gången jag gick till en psykolog. Såg tex hur aftonbladet skrev om både Steve Jobs och Stefan Liv som båda gått bort iår och som båda var adopterade. Det refererade Steve Jobs som ”adoptivbarnet som förändrade världen” och Stefan Liv som ”barnhemspojken från Polen” (eller vad de nu skrev…) Inget fel med det det är ju sant, det är ett faktum, men känns bara så onödigt, för de var väl mycket mer än så? Är det så världen kommer minnas mig om jag någon gång skulle lyckas uppnå något i livet? Känns som att allt annat i mitt liv måste vara perfektion, just för att jag vet hur samhället ser på mig och min familj i övrigt.