nu börjar jag inse

När jag fick reda på att mitt älskade barn jag väntade inte skulle komma levandes ur man kropp var 1/9 i år. Hela min värld slutade snurra och kvar fanns bara ett varför. Läkarna och barnmorskorna och de andra på bb gjorde va de kunde för att hjälpa mig. Själv vet jag inte va som va verlighet eller känsla. Första tanken va och som jag även sa till dem - Ta bort det.
Var så chockad. Förstod va de sa men ändå inte. Den lilla person jag just då kallade det va ju den jag längtat efter att få träffa utanför min kropp, fast levande och frisk. Har sex barn innan min lilla ängel Fanny. De tre första men vaginal förlossnig och de tre sista med snitt. Hade inte fött barn på nfter hon föddes. eaturlig väg på över 15 år. Min underbart vackra lilla dotter föddes naturligt och det va så smärtsamt. Visst gör det ont att få barn men man klarar det för man vill så gärna se sitt barn. Höra det skrika, andas och få ha vid sitt bröst. Denna förlossning va inte så. Jag försökte kämpa emot hela tiden för jag ville inte inse att jag inte skulle få den enorma känslan av lycka som vi annars får. kl 20.20 den 2/9 föddes vår lilla tjej. Så underbart vacker och så lik sin storasyster på fyra år. Det första jag sa när hon föddes va att jag ville ha henne på mitt bröst. Allt fanns som det ska vara, tio fingrar tio tår. precis så stor som hon ska vara född i vecka 31. Fanny hade så mycket hår som va väldigt mörkt. precis som sin pappa. Men hon va så TYST. Klart hon va tyst. Fannys hjärtslag hade slutat innan hon föddes. Det va så vi visste att vi inte skulle få ett levande barn med oss hem. Jag hade känt att barnet i mej inte rörde sig. Hade försökt hemma med att dricka kallt och bråka med  magen. Hoppades ändå att mitt barn legat så jag inte kände att det rörde sig. HOPPADES hoppades men någonstans inom mig förstod jag att det inte va så. Jag kunde inte släppa henne från min kropp förrän tio timmar efter hon föddes. inte för jag ville men hon förändrades av min värme. Dagen efter kom Fannys syskon för att säga hej och samtidigt farväl. Va så otroligt smärtsamt. Mina barn grät och pussade henne. De fick se att magen var boning för deras lilla syster och det blev verkligt för dem med. smärtsamt men ändå så fint och förlösande på en och samma gång. Nu efter 2 och 1/2 månad börjar jag få insikt  i att livet aldrig mer blir som innan. Hur mycket jag grubblar, längtar, saknar och gråter får jag ALDRIG ha mitt barn hos mej och hennes pappa och syskon. Jag tänker på henne hela tiden. Vad jag än gör finns hon i mina tankar. Jag börjar fungera bättre i mitt vardagsliv och har precis bör jobba igen. Men Fanny är hela tiden närvarande. Det känns som om jag hela tiden känner att hon är med mej och det ger mej tröst fast det är så svårt. Vissa dagar är man så nere och vissa går det bättre. Ibland så kommer sorgen över mej när jag som minst anar och drar mej tillbaka i ett slags vakum. Men jag tror hon finns hos mej ändå fast inte i fysisk form. Mina andra barn hjälper mig när det blir svårt genom att bara vara. Har och är så svårt för oss alla i familjen. Men vi har ju ändå varandra .  Vår lilla tjej va ju helt frisk och jag med. De har inte kunnat hitta någonting som kan förklara detta VARFÖR.