Biomamman använder barnen som vapen

När den ena vuxna håller på med en massa trams så går det inte att göra så att barnet inte kommer ikläm, det är omöjligt. Man måste sätta ner foten vid första försöket innan beteendet blivit en vana.
Väljer mamman att inte gå så är det upp till henne och hon som får stå till svars för det. Att hon sen skyller på pappan och hans sambo, det kommer hon inte långt med.
Man behöver inte sitta tillsammans eller ens hälsa på varann, det går utmärkt att sätta sig i varsin ände av lokalen. Sen när det är slut så berättar man för barnet att man tyckte det var duktigt och sen går man hem, med eller utan barn beroende på vart barnet är den veckan.

Annars kan man göra så att den föräldern och dess partner som har barnet den veckan går med, funkar om samarbetet är mycket dåligt typ obefintligt.

Kan berätta det jag själv varit med om. 
När jag träffade den man som idag är min sambo gick jag i villfarelsen att alla föräldrar självklart sätter sina barn i främsta rummet och tänker på deras väl och ve. Jag tänkte att vuxna människor har stolthet och sunt förnuft, men jag fick snart lära mig att så inte var fallet.
Min sambo och hans ex, barnens mamma, separerade ett par år innan jag träffade honom. Båda två hade haft kortare flingar efter det och jag trodde inte att det skulle vara något problem. Helt ärligt tänkte jag inte på henne alls.
Men..
Jag och min sambo kunde aldrig hålla varandra i handen ute ifall att vi skulle springa på henne.
Om vi råkade springa på henne kunde jag varken röra vid, titta på eller prata med min sambo.
När hon skulle hämta barnen hos oss var jag tvungen att gömma mig och vi plockade även bort alla mina grejer från hallen.
I början tänkte jag att jag gjorde det gärna om det gjorde det hela lättare för henne, om det gjorde att hon kunde acceptera mig.
Det gjorde det inte. Det gjorde bara att hon trodde att hon kunde styra och ställa och bete sig hur som helst. När hon skickade sin mamma för att läxa upp mig i vad det innebär att vara vuxen och sen själv ringde upp mig och skrek i luren att hon skulle se till att jag aldrig mer fick komma i närheten av hennes barn och att hon skulle ägna sitt liv åt att göra vårt liv till ett levande helvete.. Då fick jag nog med fjanterierna.
Jag tänkte inte vända ut och in på mig själv för att underlätta för en människa som det uppenbarligen inte gjorde någon skillnad för.

Så vi slutade att underlätta för henne. Vi levde vårt liv i vår familj på våra premisser och hon fick snällt finna sig i det.
Om vi hade barnen och träffade på henne på stan hälsade hon inte ens på sina barn, hon låtsades inte se dom.
Om barnen pratade om mig vände hon ryggen till och ignorerade dom.

Det resulterade i att barnen började fjärma sig från henne. Hon kunde inte förmedla trygghet och acceptans och det kunde dom inte hantera.
Istället vände dom sig mer och mer till mig, en människa som inte betedde sig illa eller märkligt och som lät dom känna som dom ville, tycka som dom ville och vara den dom var.

Om det var svartsjukan eller sunt förnuft som fick henne att ändra sitt beteende vet jag inte, och det spelar ingen roll. Idag beter hon sig som en vuxen frisk människa och kan tom hälsa och vara trevlig när vi ses. Men det har varit en reda på dryga 3 år för att komma dit, en resa som var på väg att kosta henne en bra relation till sina barn.  

Det handlar på inget sätt om att jag är bättre, eller har försökt ta hennes plats.
Det handlar om att barn är smart och förstår vem som håller på med vad.
Och barn söker sig till människor som accepterar och respekterar.
Människor som inte accepterar eller respekterar skapar dom ett avstånd till - oavsett om det är mamma. Däremot gråter dom sig ibland till söms om det är mamma som tvingar dom till det.  

Om vi ponerar att man lever i en väl fungerande nyfamilj. Med mina, dina och våra ungar. Huller om buller. Alla vuxna tar ett vuxenansvar, men föräldrarna tar sitt föräldraansvar. Barnen vill ha med sina föräldrar och bonusföräldrar på uppvisningar, luciafiranden, tävlingar och matcher etc. Precis som vilka barn som helst.

Hur skulle man då hantera en situation där man skall ta hänsyn till en bioförälders krav att inte bonusföräldrarna får vara med? Skall man upplysa barnet i fråga att jag vill jättegärna vara med, men jag får inte för din mamma/pappa? Och därigenom lägga skulden på den som äger problemet, men samtidigt då göra barnets förälder till skurk i dramat, vilket man ju inte vill. Eller, ska man ljuga och säga/låta påskina, att det är bonusföräldern som inte vill engagera sig i sitt bonusbarn? Och på så sätt eventuellt skapa en känsla hos barnet att den vuxen det ändå lever halva sitt liv med, skiter i deras uppvisningar/matcher etc men mer än gärna går på sina egna barns liknande aktiviteter?

För det är inte så att alla barn vill ha med sina bonusföräldrar bara för att de inte vågar säga annat. En del vill ha med dem för att de delar sitt liv med dem och vill visa upp vad de kan för alla vuxna människor i sin närhet. Och är det då verkligen vettigt att man skall sabotera relationer runt barnet för att tillgodose en vuxens oförmåga att hantera en dylik situation?

Jo, men ingen har ju sagt att styvmammor eller biomammor eller någon annan får kränka någon eller bete sig illa. I trådstarten beskrevs en konkret situation där biomamman vägrade vara med på en skolpjäs om styvmamman var med. Denna inställning från biomamman kan vara rationell eller irrationell, det vet vi inte. Men poängen är att just i detta enskilda fall blir resultatet av att styvmamman propsar på att vara med på skolpjäsen att biomamman uteblir. Det leder till att barnet inte mår bra. Biomamman är viktigare för barnet än styvmamman är. Att "uppfostra" biomamman med att styvmamman minsann ska gå får väl styvmamman att må bättre, men det får inte barnet att må bättre. Och det var väl barnet som skulle vara i fokus, var det inte det?

Poängen är att det sätt du vill lösa det på är inte en lösning, det är att underbygga ett beteende, och finna sig i en situation som är fullkomligt ohållbar i längden. Och det har ju redan visat sig när mamman nu fått barnen att förbjuda bonusmamman att närvara vid kalas. 
Genom att tvinga mamman att ta sitt vuxenansvar genom att inte acceptera hennes beteende blir situationen bra och hållbar för barnen i längden.
Din lösning kanske verkar sätta barnen i fokus här och nu, men kontentan är att den enda som gynnas av den lösningen är tyvärr mamman.  

Jag har aldrig propsat. Det är barnens mamma som drar igång en stor apparat varje gång en födelsedag, skolavslutning eller grillfest med andra föräldrar från barnens dagis närmar sig. Jag har aldrig med en min eller ett ord visat att jag blir ledsen eller på något sätt kommenterat det hela. Min sambo sköter kommunikationen med barnens mamma (precis som det ska vara) och barnens mamma hänger över barnen för att vakta sitt revir. Så lägg inte den skulden på mig, för jag har aldrig varit och skuvat på någon termostat för det känslomässiga klimatet i vår familj!

Jag kanske ska tillägga att det här inte är det enda området som varit problematiskt och situationen jag beskriver i ts är tagen ur sitt sammanhang. Hade allt annat varit frid och fröjd så hade jag nog kunnat svälja det här. Inga problem. Jag är verkligen inte den som söker konflikter eller har svårt att anpassa mig eller vara flexibel. Men det finns en gräns för hur många gånger man kan vika sig dubbel för någon annans skull innan det till slut tar stopp. När tacken dessutom alltid bara är skäll och anklagelser så blir det allt svårare att uppbåda den där goda viljan som jag hade så mycket av i början.

I min värld existerade inte ens sådana här problem innan jag träffade min sambo och hans exfru. Mina storebröders pappa och hans nya familj har varit en naturlig del av mitt liv och alla familjerna har kunnat umgås tillsammans utan problem. Jag trodde alltså i min enfald att det borde och skulle vara så enkelt med nyfamiljer, särkullsbarn och nya respektive. Jag har dock insett att den här människan helt enkelt inte är riktigt som alla andra och att jag aldrig kommer att kunna ha en bra relation till henne.

Den här tråden är fortfarande aktuell eftserom vi inte orkat ta konflikten med henne än. Andra områden har fått komma före. Men inom en inte alltför avlägsen framtid så kommer vi av olika skäl bli tvungna att ta tag i det här området igen. Jag hoppas hon hunnit sansa sig tills dess.

Det allra allvarligaste i den situation som beskrivs är att det ALDRIG stannar där, det är bara början.
Barnet kommer att komma ikläm när man säger stopp, det är bara frågan om när. Det allra bästa är att säga stopp direkt innan det har etablerats till en vana. Detta som beskrivs ovan brukar va första steget, som sedan om det går igenom följs utav fler och fler och kraven blir ännu mer horribla ju längre det fortgår.

Varje familj är en beslutande enhet och den andra enheten har inget med det att göra. Men just dessa bråken kan man bara avfärda med att pappansfamilj går på hans veckor och mammans när det är aktiviteter på hennes veckor.
Det är dessutom lätt för ett barn att förstå när man förklarar.

Iam har klart för sig i inlägget ovan.

Hur har det gått för dig? 
Stå på er i vilket fall, hon har ingen rätt att bestämma vart du ska befinna dig!
Tycker pappan att du ska få följa med på luciafirande så får du göra det utan mammans godkännande för det är inte hon som bestämmer!
Sen det uttrycket hon använder "riktiga familj" är väldigt fel, det de hade innan är ingen riktig familj nu. Nu har du och pappan en familj och mamman en egen familj men barnen har två. Eller en stor om de hellre vill se det så! :)  
Stå på er!  

Min relation med barnen är jättebra och jag hjälper till med tex hämtningar på fsk/skola, läxläsning, nattningar, mys och allt annat som hör till och krävs för att vardagen ska gå ihop. Konflikten jag tog upp i trådstarten är dock vilande. Relationen mellan min sambo och exfrun verkar vara lite mindre infekterad för närvarande och jag ligger helt enkelt lågt och hoppas på att kriget inte ska blossa upp igen. Min sambo har äntligen lyckats få igenom ett umgänge där han och barnen får lika mycket tid med varandra som barnen och deras mamma får - utan att behöva ta det till tinget(!) - och det är värt väldigt mycket.

All den goda vilja jag hade gentemot barnens mamma när jag gick in i förhållandet med min sambo är dock helt bortblåst och jag känner inte att jag skulle lägga två strån i kors för att få hennes skull. Hon har helt enkelt skadat vår (icke-)relation för mycket, förbrukat allt kapital. Det jag gör gör jag för barnens, min sambos och min egen skull. Det finns helt enkelt en gräns för hur mycket skit man klarar att ta.

Vi väntar barn och när som helst så får de två "stora" barnen en lillebror eller lillasyster. Dessutom har vi köpt hus och är mitt uppe i flytt och renoveringar, så det finns inte riktigt energi över till att orka strida eller "stå på sig". Det har inte heller varit några tillställningar eller evenemang som varit aktuella för hela familjen att gå på, så frågan har inte aktualiserats. I framtiden kommer det däremot att bli egendomligt ifall inte hela vår familj, inklusive lillebror/lillasyster och jag, får följa med på eller delta i saker som händer (tex uppvisningar, födelsedagskalas och familjeaktiviteter). Och blir det strid om den saken igen så får vi väl ta upp diskussionerna då.

Jag ser det också som att "bonusbarnen" har två familjer eller möjligtvis en enda stor där ingen exkluderas (i famlijen där jag är uppvuxen, med halvsyskon, styvsyskon, nyingifta vuxna osv, fungerar det så. Vi är en enda stor "klan" som umgåtts utan problem så länge jag kan minnas). Rutinerna och rollerna stabiliseras förhoppningsvis ännu mer alleftersom tiden går, och trots att det väl egentligen är osannolikt så går jag  fortfarande och hoppas att biomamman ska sluta känna sig hotad av mig och därmed också upphöra med sitt revirpinkande..

Jag tänker lite som så, att vi tar henne på ren utnötning. Jag är inte mycket för att ställa till scener eller "vinna krig", men jag har grymt tålamod och stor uthållighet. Och trägen vinner, är det inte så? :)

Så bra att det blivit bättre i alla fall! Känner igen mig i det du skrivit fast det inte blivit så extremt för oss att barnen blandats in på samma sätt som tur är, så "HEJAR" på er! :) Och ja det vore väldigt skumt om inte bonusbarnens syskon skulle få följa med och ännu mera konstigt om de får komma men inte du. Så det kommer hon förhoppningsvis inte kunna säga något om! 
Vad roligt att ni ska få en egen och har köpt hus, Grattis! :) 
Se till att behålla ditt goda tålamod och din uthållighet, tålamod är något jag saknar men borde behöva en till skopa av!
Ha det gott!  

En liten uppdatering:
 
Lillasyster har kommit till världen och storasyskonen avgudar henne. Allt frid och fröjd så långt alltså. Men jag har typ gett upp kampen för bonusbarnen. Jag är fortfarande inte önskvärd på födelsedagskalas, skolavslutningar eller andra aktiviteter där barnens familj närvarar. Och jag orkar liksom inte bry mig längre. Det är tyvärr på bonusbarnens bekostnad, för de hamnar faktiskt lite vid sidan av i min värld. Men jag orkar inte hålla på och slåss mot den där människan längre! Och jag orkar inte bry mig om att familjen blir tudelad heller. Jag orkar precis bara dra runt mig själv, liten och relationen med sambon. Som bonusförälder så ger, ger ger man, men får sällan något tillbaka. Att aldrig få dela barnens stora dagar och vara en del av de upplevelserna och minnena gör att man hamnar offside. I och med vår tystnad har vi godkänt ordningen med att jag aldrig närvarar. Låter jag bitter? Jo. ibland är jag fan det!

Just nu så känner jag lite detsamma angående att "ge upp sina bonusbarn"...I flera år har vi kämpat och nu är det bråk om att få vv från vh. Det känns som att inget kommer att bli bättre varken för oss eller för barnen så länge dem har sin mamma. Och hon kommer ju alltid att vara där. De får fortsättas att misskötas, vi kan inget göra, vi kan inte hjälpa dem med att ha dem mer för att  mamman "äger" sina barn.

Det känns som om vi vill gå vidare så bildar vi oss en egen familj och fokuserar på den och sen har vi barnen när vi har dem. Vi närmar oss 5 år nu av bråk pga mamman, som använder dem som sköld. Jag minns när jag träffande min sambo att jag från dag 1 köpte "bli en lycklig styvmamma"...den boken har jag läst så många gånger att jag tappat räkningen nu.

Varje gång man ville lämna pga henne så läste jag den, varje gång man ville köra över henne med bilen så läste jag den....fastnade för kapitlet "när man börjar att se ljuset".... det har varit min morot...ann någon gång sen...så kanske det blir bra? 

Nu vet jag inte... jag älskar min sambo och jag älskar barnen som mina egna. De vill bo här i stället, de vill ha mig som mamma istället. (inget jag självklart sitter och suger åt mig av, utan det är bara en väldigt fin sak att säga av ett barn till en annan vuxen)....vi tycker alla om varandra väldigt mycket helt enkelt. Men vad gör man när mammans främsta uppgift i livet är att sabba?...

tycker så synd om barnen och allt hon utsätter dem för... :( men man väljer tyvärr inte sina föräldrar.