50/50- ett sätt att undvika betala underhåll?

Jag uttryckte mig nog otydligt. Jag tror inte alls att ökningen av 50/50-boende beror på ekonomin i första hand. De allra flesta som vill ha sina barn hos sig, oavsett kön, är jag övertygad om vill ha det för att de vill vara med sina barn och se dem växa upp. Jag är också övertygad om att det inte har med könet att göra hur bra förälder man är eller om man kan ta ansvar för sina barn.

Det jag menade var att jag tror att i de fall där ekonomin spelar roll för hur man vill dela upp boendet är det lika många mammor som är källan som pappor. Likaväl som det kan finnas pappor som vill ha 50/50 för att undvika behöva betala underhåll tror jag det finns mammor som inte vill att barnet ska vara för mycket hos pappan för att de inte vill bli av med underhåll eller dela med sig av barnbidraget. Tyvärr finns det en del föräldrar som uppenbarligen inte tänker längre än sitt eget ego, men de allra flesta är jag övertygad om vill vara med sina barn och ha dem så mycket hos sig som de kan oavsett underhåll eller inte. Jag tror också du har rätt i att ökningen av 50/50 beror på förändringar i samhället och i papparollen.

Det blir rörigt nu när de tar bort signaturerna i citaten... det var TS jag svarade, inte dig :)

Jag såg det nu, sorry. Ja, det blir minst sagt rörigt, med det underlättar om man läser ordentligt (pik till mig själv)

Jag blir ledsen när jag läser detta, denna misstänksamhet att det skulle vara andra agendor. Alltså, nu kan jag endast utgå från min bekantskapskrets och mina kolleger. Men jag vet de män som verkligen fått kämpa för att få sina barn mer och där kan jag lugnt påstå att det enda som stod på agendan, var att vara mer med barnen och i deras vardag. Även om deras ex trodde något helt annat. Det kan inte vara så att du är färgad av din upplevelse?

Absolut! Jag är färgad av min upplevelse som är utöver det vanliga. Jag känner också pappor som blivit anklagade av sina ex, inte kommit till tals, åkt på otrevligheter osv och jag känner också med dem. Verkligen!

Jag tror tvärtom att samhällets syn på pappors ökade medverkan i barnens liv är något positivt, men så tror jag även att växelvis boende inte alls är något negativt i de allra flesta fall. Det förutsätter dock att föräldrarna samarbetar oavsett om de inte är överens och att de inser att båda föräldrarna är lika viktiga för barnet. Min erfarenhet är att ofta när barnet inte mår bra av växelvis boende är det egentligen en eller båda av föräldrarna som mår dåligt av det och omedvetet eller medvetet för över de känslorna på barnet. Även om man månar om att inte bråka inför barnet eller att säga negativa saker om den andra föräldern kan barnet påverkas av sinnesstämningar och märka av förälderns känslor och åsikter.

Är visserligen inte separerad men i en sådan situation som du beskriver där pappan tjänar mycket mer har jag mycket svårt att tro att det är en ekonomisk fråga. Jag har verkligen ingen superlön men underhåll på någon tusenlapp skulle jag inte ens märka att jag betalade. Är nog inte fler pappor som vill ha 50/50 för att slippa underhåll än mammor som vägrar 50/50 för att få underhåll.

Om vi separerar så hoppas jag verkligen att min sambo vill ha 50/50 så att barnen inte förlorar honom.

Jag håller med om det du skriver. Har dock varit med om att barnen själva tyckt det har varit så jobbigt att byta boende att de själva valt ett av hemmen som "hemma". Detta trots att båda föräldrarna var kanon och verkligen engagerade sig i barnen. Varje familj är unik och alla barn är inte likadana.

En annan vanlig sanning i samhället är att barn är väldigt anpassningsbara. Detta gäller inte heller i alla familjer och för alla barn. Vissa barn har väldigt svårt att anpassa sig till två boenden oavsett hur mycket föräldrarna vill att de ska må bra där de är.

Jag menar att om man delar kostnader för ytterkläder, skor, idrottsutrustning, cykel och annat som kan användas på båda ställena plus att man bara har halva mat, nöjes och aktivitetskostnaden så tjänar man ekonomiskt som ursprunglig boendeförälder på att ha växelvis boende.

Fast av vilken anledning vill barnen inte bo hos sin pappa halva tiden? Hur gamla är dem? 
Myntet har alltid 2 sidor. 

Jag är ju i den situationen att mamman vägrar låta mig ha honom så mycket så att hennes underhåll blir lidande.  Sen har hon mage till att komma och mena att jag ska köpa kläder och betala träning åt honom fast hon står med både underhåll och barnbidrag. I en sån siuation e man ju bara ute efter pengarna.

de är vv boende billigare för båda

Jag tror att det ofta är så pass enkelt som att barn behöver båda sina föräldrar lika mycket!
Såvida båda är bra föräldrar.

Ofta tror jag att det handlar om ren egoism från en förälders sida när de inte vill ha växelvist boende för om man ser till barnets bästa så är det självklart att det bästa är att få dela båda föräldrarnas vardag då båda är LIKA viktiga.

Alla barn vill och kan inte bo växelvis. För vissa kan det innebära att det en vecka har nära till skola och kompisar men nästa vecka behöver åka bil för att ta sig till/från skolan och att de aldrig kan vara med kompisar på kvällar. Om barnen inte själva vill/mår bra av situationen så är det inte okej att tvinga dem av "rättviseskäl" mot föräldrarna anser jag.Du har alltså barnet mindre än 6 dygn per månad för att mamman vägrar mer tid? Vill barnet själv vara mer hos dig och bor ni ens så nära att barnet skulle kunna bo hos dig under veckorna?

Det låter som om det handlar om ett lite äldre barn och de är inte helt gratis. Det är inte så att ett äldre barn äter gratis och har noll omkostnader bara för att barnet bor hos mamma. Det går inte att säga att mamman är ute efter pengarna om man inte har full koll på vad barnet kostar hos mamman.

Det står inget om hur gammalt barnet är, vart pappan bor, du tycker inte att det är bristfällig information?
Är det så att just den skribenten påverkar barnet? 

Jag förstår de föräldrar som vill ha sina barn mer och jag undrar varför det oftast är mamman som anses vara en bättre boförälder. Det övergår mitt förnuft...

Har barnet någon slags träning som ska betalas så är barnet antagligen 6 år och äldre. Vill pappan ha barnet mer och barnet är i skolåldern så måste pappan bo relativt nära så barnet kommer sig till skolan. Min egen slutsats av det som skrevs alltså. Visst skulle han kunna göra det men varför?

Ofta har mammorna "offrat" sina karriärer och varit föräldralediga och vabbat, de har tagit största ansvaret. (Helt frivilligt men när det handlar om boende blir det gärna ett trumfkort.) Sen vet jag att vissa pappor inte är beredda att anpassa sina liv efter barnen, utan tror att man kan göra tvärtom, och då funkar det inte att vara boendeförälder.