Vad kan stjälpa en adoption? Har någon här fått negativt besked och gå det att pröva igen och få potsitivt?

Hej!

Ålder är ett tydligt kriteium för att få avslag.

Det kan skilja sig åt mellan kommuner det med - men enligt riktlinjerna ska man inte ha fyllt 43 när man ansöker om att få börja utredningen.
Ni har några år dit men mitt absoluta råd är att ni ställer er i kö hos någon adoptionsorganisation redan nu så att er kötid börjar ticka på.

Att ha ont om vänner - ja, det skulle kunna vara ett problem.
Ni måste kunna visa (genom ord eller genom kontakt) att ni har ett nätverk omkring er - att ni inte är för ensamma så att säga. Men det betyder inte att ni måste ha jättemånga vänner som kan komma hem till er - men inte heller stå ensamma.

Oftast ska man lämna 2-3 referensbrev (det är upp till utredaren) Det är också upp till utredaren om de får vara från familj eller inte.
Under min första utredning skulle jag lämna 3 - varar ett fick vara från släkt, under den andra fick jag lämna två - och även här fick ett vara från släkt.

Det kan också vara så att man vill att någon av referenterna ska ha egna barn.

Nu under min senaste utredning hade vi även en nätverksträff hemma hos mig. Det var inte mina referenter som var med och det var upp till mig att välja vilka och hur många som skulle vara med.
Jag valde tre - en från familjen och två vänner - och det var inga problem.

Det man annars kan falla på är prickar i registret (ekonomi, brott - men inte så att det automatiskt är kört) eller på hälsotillståndet.

Jag vet inte hur det ses att du är utan jobb - är er ekonomi tillräckligt god ändå?

Lycka till!                        

Jo vi kan lätt leva på makens lön om så skulle vara fallet men det är inte mitt mål. Nu som sagt är det bara tankar ännu jag ruvar ju på två emryon.

Har en svåger som är adopterad det kan ju vara en fördel om det behövs en "brev".  

Hej.
Jag håller med a-mamma om att det kan vara bra att gå med i en adoptionsorganisation även om ni har två embryon. Se det som en försäkring om inte det går vägen med era embryon.
Man behöver inte adoptera även om man går med i en organisation. Om era embryon inte skulla resultera i barn kab kötiden vara gull värd. 38 o 39 är inte för gammal men om ni vill ha flera en ett barn kan ni ha lite bråttom.

Har inte blivit nekade megivande men vi var mycket oroliga innan vi fick först vårt medgivande och sedan vårt efterlängtade barn genom adoption. Det är ju mycket som kan gå fel och särskilt eftersom mycket hänger på vad andra tycker och bestämmer.

Vår situation var liknande er, en av oss var vid tidpunkten för medgivandet arbetslös men vi hade i övrigt god ekonomi och flera tillgångar i form av hus och andra ägor, vilket gjorde att vi ändå blev godkända både av kommunen och sedan vårt land. Fast överallt läste man ju att man måste ha jobb och det gjorde att vi ända tills vi verkligen var hemma igen med vårt barn inte riktigt vågade slappna av.

Även åldern var emot oss, vi var äldre än vad ni är när vi började vår utredning och fick vårt barn just på gränsen tills när vi förmodligen inte skulle ha fått förnyat medgivande.

Som om detta inte skulle räcka för att kittla våra nerver fanns det ytterligare en svårighet för oss som kanske inte gjorde oss till några perfekta adoptivföräldrar om man ska följa alla de regler och önskemål som finns, men det visade sig faktiskt sedan fungera både för att få medgivandet och i landet.

Därför vill jag bara säga att det KAN faktiskt gå bra även om man har oddsen emot sig så ge inte upp, om ni nu skulle gå vidare med adoption i stället för IVF. Jag var så övertygad om att det inte skulle gå vägen för oss med adoption att jag till en början inte ens ville försöka, men min man peppade mig och sa att vi i så fall skulle låta någon annan ta det beslutet och inte vi själva. Och ja, det funkade ju! 

Men nu håller jag först  tummarna för att det går bra för dig och de små embryon du har i magen!
  

 Låter ju bra! Jo detta med att man ska ha "5748959" vänner som ger sina åsikter är väll det jag funderar mest ikring.
I vårat fall har det bara blivit så att våra (få dock) vänner som fått barn har ju utvidgat (som naturligt är) sin bekantskaps kretts och våran har minskat då vi inte har barn.

Det är dagis, träningar, kalas etc etc som vi inte är med på och förståeligt varför? Vi har ju inga barn att prata om så vi skulle nog inte "njuta av det" heller sitta som två sträck när det pratas barn, sjukdommar och annat som vi inte är med i.

Hoppas "när" jag blir mamma att jag inte slutar vara "kvinna" utan är båda. Tycker ofta att många blir "bara" mamma, blöjor och barnens intressen. Vet att det låter hårt och jag får nog på "huvut" av många men bring it on.      
  

Nej då, jag känner igen mig också i detta. Tänkte ungefär samma sak om våra vänner och syskon som hade barn men ska jaag vara ärlig så är jag nog precis likadan själv nu när jag är mamma. Kanske inte så konstigt eftersom allt kretsar kring just barn, hinner knappt tänka på mig själv överhuvudtaget. När jag gick till tandläkaren häromveckan och satt där i stolen medan han borrade var det så lyxigt att ha en alldeles egen stund att jag glömde av min tidigare tandläkarskräck! Vi hade inte heller så många vänner här där vi bor och inte heller med barn av ungefär samma anledningar som du nämner, men vi hittade ändå fyra refernter med barn även om det i början kändes svårt. Max en referent fick vara släkt. Många av våra vänner har barn i tonåren och även äldre eftersom vi som sagt var jämförelsevis gamla när vi adopterade så vi kände oss ganska ensamma som blivande småbarnsföräldrar bland släkt och vänner, men nu har vi genom förskolan och andra barnaktiviteter fått många nya vänner som befinner sig ungefär i samma fas i livet som vi. Vi hade ingen nätverksträff i vår utredning men däremot fyra refernter.

I de flesta andra länder är det helt normalt att kvinnan är "hemmafru", så det är troligen inget hinder om er ekonomi är bra nog. Så vansinnigt många vänner behöver man inte heller ha, bara man har några personer omkring sig som kan ställa upp när det kniper. Det går bra med syskon eller andra släktingar också, och desstuom kommer ni att träffa nya vänner i adoptionssammanhang (studiecirklar, träffar mm.) som ni kommer att ha mycket mer gemensamt med, så det ordnar sig nog. Nätverket är viktigare för ensamstående än för par.

 

Jag tror nog det vanligaste som gör att det inte blir någon adoption är att man hinner bli för gammal. Samla kötid för det kommer vara guld värt den dagen ni bestämmer er, blir det inget så spelar ju inte det någon roll. Det är ganska få par som inte blir godkända av kommunen.

Jo men blev det inget om vi försökte så då vart jag/vi nog gode knäckt. Som om Gud har bestämt att föräldrar ska ni inte bli på något sätt.

Nu lät jag negativ men ja jag det löser sig.