Anonym

Äldre 13 Feb 09:46

79 svar

Blev livet bättre eller sämre när ni fick barn?

Som rubriken lyder..Blev ert liv bättre eller sämre när ni fick barn? Och vad gör att ni känner så? Tänker mest på er som inte fick barn väldigt unga.

Jag och min kille har varit ihop länge och har inga barn, vi är rätt gamla nu och vana att leva bekvämt. Vi gör mest sånt som är kul, intressant, trevligt och inte så jobbigt. Det är jag som varit emot att få barn och tvekar, medan han vill ha. Jag är rädd att det inte ska bli så kul, att det ska uppkomma en massa problem och att jag kommer att längta till mitt gamla liv. Jag vet att jag kommer att tycka om barnet, men samtidigt är jag nöjd som det är nu och osäker hur jag ska välja.

vinterbebis12

Äldre 16 Feb 13:36

#61

Strangers with candy skrev 2012-02-16 08:21:38 följande:

Det kan hända att du saknar sovmorgnar när du inte haft någon på något år ;) Jag saknade nog ingenting av mitt gamla liv de första månaderna, man är ju nyförälskad i det lilla knytet :)

Självklart, inser att ni som haft barn flera år tycker jag låter naiv. MEN - För mig är det nog lättare att se det positiva efter att ha trott att jag aldrig kommer att få bli mamma. Tror inte jag hade vaknat varje natt med ett leende på läpparna ens under de första veckorna om jag hade fått barn på första försöket. Nu säger jag inte att andra som fått barn enkelt inte gör det men men hade jag själv fått det "för lätt" hade jag nog sett fördelarna med att sova länge, kunna resa etc istället för att se det fantastiska med att ha en baby. Dessutom ser jag inte varför jag inte ska kunna få en sovmorgon under närmaste tiden. Min man kan ta hand om barnet och när hon blir större har vi far-och morföräldrar som gärna passar henne en morgon så att vi två får umgås.

Ïnnan jag var redo för barn resonerade jag nog lite som du TS, att jag vill ha ett barn att umgås och prata med och inte en bebis. Men det är underbart att ha en bebis och att ha fått vara gravid. Är så glad och tacksam att jag får uppleva det här.

Lycka till TS!

Anonym Trådstartaren

Äldre 16 Feb 14:00

#62

vinterbebis12 skrev 2012-02-16 13:36:09 följande:

Självklart, inser att ni som haft barn flera år tycker jag låter naiv. MEN - För mig är det nog lättare att se det positiva efter att ha trott att jag aldrig kommer att få bli mamma. Tror inte jag hade vaknat varje natt med ett leende på läpparna ens under de första veckorna om jag hade fått barn på första försöket. Nu säger jag inte att andra som fått barn enkelt inte gör det men men hade jag själv fått det "för lätt" hade jag nog sett fördelarna med att sova länge, kunna resa etc istället för att se det fantastiska med att ha en baby. Dessutom ser jag inte varför jag inte ska kunna få en sovmorgon under närmaste tiden. Min man kan ta hand om barnet och när hon blir större har vi far-och morföräldrar som gärna passar henne en morgon så att vi två får umgås.

Ïnnan jag var redo för barn resonerade jag nog lite som du TS, att jag vill ha ett barn att umgås och prata med och inte en bebis. Men det är underbart att ha en bebis och att ha fått vara gravid. Är så glad och tacksam att jag får uppleva det här.

Lycka till TS!

Kanske är det lite enklare för dig, för att du längtade. För mig är det mer en livsplanering där jag frågar mig om jag vill vara 60 år och barnlös. Jag vet inte om jag heller kan få barn så lätt, jag är rätt gammal och jag kan absolut inte tänka mig ivf. Samtidigt gör min ålder att jag hunnit få ut så mycket, att det känns liter mer ok ifall jag tappar friheten nu.

Snösparv

Äldre 16 Feb 14:12

#63

Bättre!! Men inte enklare ;) Vi var 30+ och festat + rest mkt innan så vi saknar det inte. Men vi gör ju det än, bara inte så ofta och på samma vis.

Livet är så meningsfullt och händelserikt med barn. Roligt!

Vi kan göra d mesta som vi gjorde innan :)

Anonym

Äldre 16 Feb 14:23

#64

jadu man får städa mer man får sova mindre, man har två små gnällspikar som grinar för minsta lilla ibland, man går med en ständig beredskap och oro i ryggen, man får tvätta mer man får mera press på sig att laga bra mat,, fast samtidigt har man aldrig varit lyckligare i hela sitt liv.. har aldrig älskat dessa saker förrän man gör dom för sina underbara barn..

Anonym (inlägg 19)

Äldre 16 Feb 14:31

#65

Anonym skrev 2012-02-16 13:18:24 följande:

Kul att läsa vad ni skriver alla

Jag önskar att man visste innan hur livet skulle bli och att den första tiden vore mer lockande. Jag räknar med att graviditeten och första året när man återhämtar sig blir värsta åren i livet för mig. Jag är ingen sån som tycker att alla bebisar är gulliga heller. Kommer nog att tycka min är det ändå, men tanken på den egna dåliga hälsan efter förlossningen, gör att uttrycket "bebismys" verkar obegripligt. Jag önskar mig ett barn som man pratar med..Men det är klart, jag kanske blir omvänd sen. Kanske rent av nån av er har blivit lite omvända?

Jag känner precis likadant som du, att de första åren troligen kommer att bli ett rent helvete om jag skaffar barn. Jag har ju sett med mina kompisar som har barn att det är jättemycket jobb och krångel (sömnbrist, sjukdomar och allergier, trots osv.) och då talar jag om helt vanliga, friska barn, så jag kan bara tänka mig hur det skulle vara om barnet dessutom hade något handikapp. Här på FL finns ju också en massa trådar om hur jobbigt det är att vara gravid och ha småbarn. Det enda positiva jag ser är att barnen blir större och självständigare senare och jag skulle också gärna ha ett vuxet barn när jag är i 60-årsåldern.

Essence

Äldre 16 Feb 15:19

#66

Denaerys skrev 2012-02-13 11:06:32 följande:

Annorlunda. Var inte heller barnglad innan jag blev gravid, men vill nu skaffa fler barn.

Innan barn - frihet att sova hur länga man vill, vara bakfull en hel söndag framför tv:n, äta ute på restauranger utan att behöva fundera över om maten är barnvänlig/servicen snabb/finns det skötrum, åka på semester precis som man själv känner för, kunna läsa en bok en hel dag i soffan om jag inte vill göra något "vettigt", kan arbeta övertid precis hur mycket som helst utan att behöva tänka på förskolans öppettider, barnvakt, då-och-då sömnlösa nätter, vabb, tjurig unge som inte gör det allra minsta som man vill i de situationer då man helst vill att hon ska uppföra sig, får sova hur man vill i sängen utan att behöva få en iskall tå inkilad mellan skinkorna osv.

Efter barn - ser på saker med ett barns ögon och upptäcker världen "på nytt", vaknar med en skrattande, mysig 3-åring som säger "Jag älskar dig, mamma", får känslor för en liten varelse som man själv har hjälpt till att sätta till världen och som är beroende av mig som vuxen, upplever hur ÄKTA kärlek känns för någon annan, den där berusande känslan av att "jag skulle kunna dö för mitt barn", kan tillåta sig själv att vara lite barnslig, släppa kontrollen, svara på miljoner frågor om "varför är himlen blå, mamma?"

Sammanfattningsvis: INNAN barn är man friare att göra som man vill, EFTER barn känner man mer och njuter mer av dagen.

Precis så känner jag också. Det är ett helt annat liv efter att man har fått barn. Visst, jag var friare innan och hade bara mig själv att ta ansvar för. Men när min 4-åring sjunger att jag är bäst, kramar mig jättehårt, säger att hon älskar mig, och mitt hjärta känns som att det ska explodera av kärlek... ja då vet man att det är mer än värt det på alla sätt och vis.

Northwoman

Äldre 16 Feb 15:40

#67

Mitt liv förändrades helt klart. För mig var det en stor omställning att bli mamma. Jag drabbades av förlossningsdepression vilket är det vidrigaste jag ngnsin varit med om. Men i takt med att den försvann o känslorna växte fram blev det bara bättre o bättre. När första var 2 blev jag sugen på att bli gravid igen (trots mitt mående efter ettan). Drabbades av depression igen efter tvåan o då kändes det som jag förstört allt det jag o min första hade. Men äv denna depression läkte ut o nu när mina barn är 4 och 1,5 så är det tufft ibland absolut men för det mesta fantastiskt. Vilken kärlek, vilka roliga upptåg och berättelser man får höra, vilken syskonkärlek. Livet är underbart f det mesta.

Strangers with candy

Äldre 16 Feb 22:58

#68

vinterbebis12 skrev 2012-02-16 13:36:09 följande:

Självklart, inser att ni som haft barn flera år tycker jag låter naiv. MEN - För mig är det nog lättare att se det positiva efter att ha trott att jag aldrig kommer att få bli mamma. Tror inte jag hade vaknat varje natt med ett leende på läpparna ens under de första veckorna om jag hade fått barn på första försöket. Nu säger jag inte att andra som fått barn enkelt inte gör det men men hade jag själv fått det "för lätt" hade jag nog sett fördelarna med att sova länge, kunna resa etc istället för att se det fantastiska med att ha en baby. Dessutom ser jag inte varför jag inte ska kunna få en sovmorgon under närmaste tiden. Min man kan ta hand om barnet och när hon blir större har vi far-och morföräldrar som gärna passar henne en morgon så att vi två får umgås.

Ïnnan jag var redo för barn resonerade jag nog lite som du TS, att jag vill ha ett barn att umgås och prata med och inte en bebis. Men det är underbart att ha en bebis och att ha fått vara gravid. Är så glad och tacksam att jag får uppleva det här.

Lycka till TS!

Inte för att det spelar någon roll, men det var ju mig du svarade: Vi fick vårt barn efter flera år och många behandlingar. Jag skulle lik förbannat gärna sova lite mer :) Det är jättefint att du är lycklig, men det låter lite förmätet när du skriver att du har lättare att se det positiva med barn för att du har fått kämpa.

De första månaderna hade jag inga problem med att aldrig få sova och att aldrig få vara själv. Det är nog de senaste månaderna som jag börjat längta efter att få sova utan att gå upp mitt i natten (vårt barn är 15 månader). Nu har vi i och för sig inga barnvakter i närheten och bor i en 2:a så även om min man tar upp vårt barn så vaknar jag (kanske för att gullungen står och bankar på dörren och ropar maaammmmaaaaa). Skulle även vilja gå på toa själv :)

Men för att svara på Ts fråga: Det ÄR obekvämt att ha barn, men det är liksom värt det. Det jobbiga ligger i att man älskar det lilla livet så mycket att bara tanken på att något skulle hända/att man skulle göra ett dåligt jobb som förälder är outhärdlig. Att gå upp på natten eller avstå från resor är inte det som är svårt. Det är otroligt stora ansvaret som är betungande.

Anonym (2barnsmamman)

Äldre 16 Feb 23:12

#69

Anonym skrev 2012-02-16 13:18:24 följande:

Kul att läsa vad ni skriver alla

Jag önskar att man visste innan hur livet skulle bli och att den första tiden vore mer lockande. Jag räknar med att graviditeten och första året när man återhämtar sig blir värsta åren i livet för mig. Jag är ingen sån som tycker att alla bebisar är gulliga heller. Kommer nog att tycka min är det ändå, men tanken på den egna dåliga hälsan efter förlossningen, gör att uttrycket "bebismys" verkar obegripligt. Jag önskar mig ett barn som man pratar med..Men det är klart, jag kanske blir omvänd sen. Kanske rent av nån av er har blivit lite omvända?

alltså - det ÄR skitjobbigt 1a året, jag älskar nyfödda bebisar! finns inget mysigare!
men en 3åring är bland de goaste !!! <3 :)

graviditeten och första året ser jag mest som en transportsträcka som man måste ta sig igenom.,. :))
sedan börjar det ROLIGA. :))

2år är himla KORT tid av ens liv dessutom, man står ut helt enkelt.. :)))

vi har ju dessutom tom 2 barn, och vill gärna ha en till :)))))

våga chansa, jag lovar att du kommer att vara lycklig över ert beslut i slutändan!:)

SötFlöt

Äldre 16 Feb 23:14

#70

Det är bättre men jobbigare! Det finns liksom ingen DU längre på samma sätt. Inte samma uteliv, pengar, slappa, sova länge, spela hög musik och dansa i underkläder detta är helt ok men ibland har jag haft lite svårt att anpassa mig till omställningen från jag och kille till jag och kille och 2 barn som det skiljer 2 år emellan. Man blir äldre i huvuder och i ansiktet . Värk i kroppen har jag fått en del av mycket bärande på skruttarna. Tid till att träffa olika vänne rofta har varit svårt att få till. Man blir trött av att flänga runt, MEN jag tycker synd om alla jag vet som lever som jag gjorde när jag var 25. Dom har ingenting, bara tid. Vad är tid utan obegränsad kärlek av två små underbara tjejer som JAG och min sambo har gjort!?

★☆°♥ (¯`°?.¸ ♥ Nova 090305 & Iza 110403 ♥¸.?°´¯) ♥☆°★

SötFlöt

Äldre 16 Feb 23:17

#71

ps. båda mina har sovit hela nätter sedan dom var 5 resp. 7 veckor gamla så det finns hopp

★☆°♥ (¯`°?.¸ ♥ Nova 090305 & Iza 110403 ♥¸.?°´¯) ♥☆°★

vinterbebis12

Äldre 17 Feb 02:21

#72

Strangers - förmätet? Jag jämför inte med dig eller någon annan utan med mig själv vilket jag också påpekar i mitt inlägg. TS fråga är om livet är bättre eller sämre, inte om det är jobbigt öht. Jag tror TS på egen hand kan tolka mitt inlägg utifrån att jag haft barn så kort tid utan att du ifrågasätter.

Litet My

Äldre 17 Feb 02:40

#73

Bättre, mycket bättre, jag har en son sedan tidigare men när min sambo och jag fick vårt första gemensamma barn (hans första) så blev det mycket bättre...enligt honom så heter det "helt plötsligt ser jag dig på ett annat sätt efter du fött mitt barn, jag är helst tokkkär i dig"....

Hur som helst, det var en positiv liten bieffekt jag inte förväntat mig.

Anonym Trådstartaren

Äldre 17 Feb 11:42

#74

SötFlöt skrev 2012-02-16 23:14:47 följande:

Det är bättre men jobbigare! Det finns liksom ingen DU längre på samma sätt. Inte samma uteliv, pengar, slappa, sova länge, spela hög musik och dansa i underkläder

detta är helt ok men ibland har jag haft lite svårt att anpassa mig till omställningen från jag och kille till jag och kille och 2 barn som det skiljer 2 år emellan. Man blir äldre i huvuder och i ansiktet

. Värk i kroppen har jag fått en del av mycket bärande på skruttarna. Tid till att träffa olika vänne rofta har varit svårt att få till. Man blir trött av att flänga runt, MEN jag tycker synd om alla jag vet som lever som jag gjorde när jag var 25. Dom har ingenting, bara tid. Vad är tid utan obegränsad kärlek av två små underbara tjejer som JAG och min sambo har gjort!?

Du skrev rätt träffande. Jag är rädd för att det inte ska finnas nåt JAG sen. Jag lever som ständig 20-åring och det är verkligen skönt och roligt, känns som jag aldrig vill sluta med det. Men jag skulle gärna ha nån fler att älska och få något helt nytt och positivt i mitt liv också.

Lilla My21 skrev 2012-02-17 02:40:05 följande:

Bättre, mycket bättre, jag har en son sedan tidigare men när min sambo och jag fick vårt första gemensamma barn (hans första) så blev det mycket bättre...enligt honom så heter det "helt plötsligt ser jag dig på ett annat sätt efter du fött mitt barn, jag är helst tokkkär i dig"....

Hur som helst, det var en positiv liten bieffekt jag inte förväntat mig.

Jag hoppas/tror att killen ska se mig på samma sätt efter 11 år ihop,om det ändras så är det ju skönt om det blir till det bättre. Med tidigare partner har jag mer trott att killen kommer vilja göra slut efteråt

Litet My

Äldre 17 Feb 12:41

#75

Anonym skrev 2012-02-17 11:42:14 följande:

Jag hoppas/tror att killen ska se mig på samma sätt efter 11 år ihop,om det ändras så är det ju skönt om det blir till det bättre. Med tidigare partner har jag mer trott att killen kommer vilja göra slut efteråt

Jag TROR att han menar att han ser på mig på ett annat sätt just för att han tycker det var fantastiskt med dottern, han har ju varit med under graviditeten och under förlossningen osv och har varit väldigt facinerad över hela förloppet.

Anonym Trådstartaren

Äldre 17 Feb 13:40

#76

Lilla My21 skrev 2012-02-17 12:41:02 följande:

Jag TROR att han menar att han ser på mig på ett annat sätt just för att han tycker det var fantastiskt med dottern, han har ju varit med under graviditeten och under förlossningen osv och har varit väldigt facinerad över hela förloppet.

Min kille har velat ha barn länge, så gissar att han skulle vara mest road av oss och det är ju bra för då får man väl åtminstone bra support

Anonym (3 barn)

Äldre 17 Feb 16:15

#77

Jag var 34 när jag fick första barnet o kände mej rätt klar med partylivet. Började känna att jag liksom kunde det där nu. same same varje helg, ute o parta med kompisarna. Hade rest mycket och kommit dit jag ville i karriären. Innan hade jag haft samma tankar som du, inte spec barnkär var jag heller. Sen helt plötsligt kom ett barnsug o ja, nu har jag tre o skulle gärna ha ett till, minst.

Känner du dej väldigt velig ta ett år till o gör allt du nu vill: jobba, träna, slappa, sov, partaja o resa. Känner du att du inte vill göra nått annat eller har några andra behov för resten av livet så har du ju svaret där! Man måste inte ha barn vet du.

Anonym (*)

Äldre 17 Feb 17:05

#78

Håller inte riktigt med om det som många skrivit, att första året är jobbigast. Jag tycker första året var det lugnaste, bara bebisgos och mys.

Nu, ett par år senare är det andra bullar...

Anonym (33 år, 2 månaders bebis)

Tue 14 Mar 2023 16:29

#79

Har en bebbe på två månader, är mitt första barn så är en väldigt färsk förälder! Första två- tre veckorna var en CHOCK, med hormoner, läka efter förlossning och sömnbrist. Jag grät varje dag, och väntade bara på att bli glad.

MEN NU känner jag utan tvekan att min dotter är det bästa som finns! Att följa en liten människas utveckling, att se en liten plutt le med hela ansiktet är helt fantastiskt! Sömnbristen med bebis är tufft, MEN inte så tufft som jag trodde. Faktiskt. Man klarar det och vänjer sig. Jag ser fram emot livet på ett helt annat sätt nu. Jag ska ju följa henne och se vem hon blir, skydda henne, uppfostra henne och finnas där för henne. Jag längtar efter att se vad hon får för intressen, vad hon kommer tycka om etcetera. Jag är en ganska praktiskt och logiskt lagd person som hade förberett mig på det värsta både gällande graviditet och bebistid. Men jag mådde väldigt bra hela graviditeten, trots att jag är lätt överviktig och inte tränar och var 32 år när jag blev gravid. Sov lite dålig på slutet och kände mig trött typ. Illamående några enstaka gånger och kände mig extra pms-ig. Men på det stora hela mådde jag väldigt bra hela graviditeten. Visst gjorde det SVINONT att föda, men jag sprack knappt, slutade blöda efter typ tio dagar och känner nu efter 8 veckor ärligt talat ingenting. Jag känner mig precis likadan som före förlossningen, i underlivet och allting. Magen är något slappare, men jag var mullig och hade fluffig mage innan så märks inte så mycket Det enda är att jag kan kissa några droppar om jag nyser kraftfullt 😄 Men det kan tydligen vara så upp till 6 månader efter en förlossning. Med det sagt så kan man ju givetvis ha en tuff grvaiditet och förlossning, men allt kan också gå bra! Jag kommer nog aldrig ångra det, men jag är en person som också är lekfull och gillar stt leka och busa med barn. Jag har också succesivt sista åren slutat gå på krogen och göra såna saker som jag älskade att göra när jag var yngre. Jag tror att det jag kommer tycka är jobbigt är att inte få egentid, för jag är också en person som trivs att vara själv. Men jag ser liksom fram emot lördagar med familjen där man går på utflykt eller träffar vänner med barn och typ grillar, jag tycker sånt är så mysigt! Så för mig som person tror jag familjelivet passar väldigt bra, men det beror på ju på vad man är för person så himla mycket.

Blev livet bättre eller sämre när ni fick barn?

INNEHÅLL