Ni som är familjehem

Hos ett sunt familjehem finns det inget motsatsförhållande mellan att älska barnet och att stötta det i relationen med den biologiska familjen. Barn har rätt till en god kontakt med sin ursprungsfamilj så långt det är möjligt.  Men det är faktiskt människor det handlar om och inga ägodelar och jag tycker personligen att små barns placeringar efter 2-4 år bör permanentas oavsett hur den biologiska familjen sköter sig. Man kan inte slita upp barn hur som helst.

men man kan väl ändå älska ett barn och visa kärlek för ett barn utan att se det som sitt eget? Tycker aldrig man ska försöka ersätta ett barns föräldrar. Det är precis som bonusföräldrar tycker jag, man får älska barnen och visa kärlek och behandla dem som som sina egna, men man ska aldrig aldrig försöka ersätta ett barns riktiga föräldrar, oavsett om den andRA föräldern är död eller missbrukare eller vadsomhelst, det är bara fel fel fel. Man kan väl visa gränslös kärlek och allt det där utan att låtsas att man är barnets förälder och uta att försöka ersätta någon annans plats. Om man vill bli förälder åt ett annat barn får man adoptera.

Man måste ju fröstå vad ens uppgift som familjehem är och om man börjar betrakta barnen som sina egna så tror att man lätt glömmer bort vad ens uppdrag egentligen är. Sen ska man såklart visa kärlek och behandla dem bra, men uppdraget som familjehem är inte att bli någon slags adoptivfamilj

Lumikki: jag tror inte någon släpper hämningarna och älskar ett placerat barn sekunden efter det stigit innanför dörren. Men om man inte börjar älska ett barn som sitt eget efter att ha vyssjat, vaggat, matat, och varit nära under flera år så är det något fel på en.

Ett biologiskt barn är alltid närmare hjärtat en ett placerat barn. Detta gäller säkert även bonusbarn/biologiska barn också, men det har jag ingen erfarenhet av. Man älskar/ tycker om  sina placerade barn, men man skall inte tro att det kommer av säg självt bara för att det är ett barn. Det är inget lätt jobb att ta emot någon i sitt hem. Vi märkte snabbt att det var svårare än man trodde. Man behöver inte behandla barnen olika bara för det.

Hej! Det är svårt det där med hur mycket man "får" älska. Har en sextonåring som bott här sedan han var nio. Han kommer bo här tills han är vuxen och vill flytta hemmifrån. Om vi älskar honom för mycket är svårt att säga, jag har däremot svårt att tro att vi gör det för lite. :0) Det viktigaste är väl att barnet känner sig älskat? Sen vet jag inte hur man praktiskt gör för att älska lagom. Det viktiga är, tror jag att man inte försöker hindra barnet i sin anknytning till sin biologiska förälder eller på något sätt försöker påverka de känslor som finns för den. Hälsning Kleerup

Jag hade precis fyllt 10 år när min mamma dog och min pappa och släkt frågade inte efter mig. Jag blev placerad i fosterfamilj och skulle ingenstans. Jag fick ingen kärlek. Jag kramade dom men dom kramade mig bara när någon såg på och högst ovilligt. Jag frågade fostermamman om hon älskade mig lika mycket som sina barn. Svaret bllev.......... Nej! Eftersom jag inte hade någon som frågade om mig så kunne dom behandla mig som dom ville. Att skvallra för soc hade jag inget för. Jag var fosterbarn, dom hade släkt högt inom socialen. Jag var liten och ensam. Glömd av samhället.

Jag har bott i 3 familjehem. Första familjen var bra, jag bodde där från jag var 8 till jag var 10 år, jag kände mig som en del av familjen och de gjorde ingen skillnad på mig och sina 5 biologiska barn (varav 3 var vuxna och utflyttade). Mot slutet började det dock trassla lite här och där och så fick jag flytta. Förstod inte förrän efteråt att det var för att de låg i skilsmässa och de flyttade isär strax efter.

Andra familjen bodde jag hos från jag var 10-12 år. VIDRIGT KALL FAMILJ! Två biologiska barn, varav ena utflyttad och andra ett år äldre än mig. Jag fick allt materiellt som behövdes och mat och samma regler som deras biologiska unge. Men jag fick NOLL kärlek, inte ens en kram, ingenting! Mamman i familjen var den kyligaste häxan man kan tänka sig. Sa att jag var en psykunge, att jag luktade illa osv. En av hennes uppfostringsmetoder var att brotta ner och sätta sig över mig och hålla fast mig och skrika mig rakt i ansiktet så spottet flög.

Hon var socionom... och jobbade som skolkurator... 

Sen bodde jag en sväng hos min mamma. 

Tredje familjen var ungefär som andra familjen och såg det som ett uppdrag, ett jobb. De var inte direkt elaka, men jag önskade SÅ STARKT hela tiden att de skulle ge mig den kärlek de gav sin biologiska 9-åriga dotter. Jag var så ledsen och trasig och kärlekstörstande och behövde få vara liten i en mammas famn. Det fick jag naturligtvis inte. Jag var 14 år och kunde såklart bara ligga ensam i min säng och gråta av avundsjuka för att den 9-åriga biologiska dottern fick sova hos mamma.

Om jag fick bestämma skulle ENBART de som har inställningen att de kommer ta till sig barnen i hjärtat få vara familjehem. Kalla vidriga "detta är bara ett uppdrag"-personer kan hålla sig till sina egna ungar. Finns det NÅGRA barn som är i STORT behov av att bli ÄLSKADE och bli överösta av kärlek så är det de barn som placeras! De allra allra flesta av dessa barn lider nämligen brist på kärlek.

Det betyder INTE att man inte kan göra allt i sin makt för att upprätthålla en bra kontakt med de biologiska föräldrarna, eller att man inte är införstådd med att målet alltid är att barn ska bo hos sina föräldrar igen i slutänden. 

Min lillasyster var 5 år när hon fick sitt familjehem. Hennes första fråga till familjehemsmamman var om hon fick kalla henne MAMMA. Naturligtvis fick hon det och hon har blivit överöst av kärlek hela sin uppväxt. Hon fyller 18 år nu om ett par veckor och ja, hon har bott hos dessa människor, som varit MAMMA och PAPPA sen hon var 5 år.

Ett råd till de som vill bli familjehem, men ser det som ett jobb, ett uppdrag och har ställt in sig på att hålla distans till barnet: LÅT BLI! Bli inte familjehem! Hitta ett annat extraknäck vettja, för ni är INTE lämpliga som familjehem.

Att Slemmet här i tråden har det här tankesättet och är socionom är skrämmande! Men ja, som sagt, min andra familjehemsmamma var också socionom. Hon jobbar numera som föreståndare på ett boende för flyktingar (ungdomar) i Arjeplog. Fint snus.