Ni som hade svårt att bli gravida, hur lång tid tog det?

5 år tog det för oss, trodde det var kört och förberedde mig på ett liv utan barn, men idag sitter jag här med världens goaste 13-månaders! Så hoppet är aldrig ute!

Tänk på att det är många som har tråkiga erfarenheter som söker sig till ett sånt här forum. Låt dig inte skrämmas, det är trots allt ganska ovanligt. För de flesta går det bra Hoppas att du snart blir gravid TS. Jag tyckte det blev lite lättare när vi hade påbörjat utredning. Då hände det i alla fall något. Det är så lätt att bli uppgiven när mensen kommer varje månad och kompisarna kommer med storkbesked hela tiden, men sen kändes det på något sätt värt all väntan. Det är just den här underbara flickan som finns hos oss som vi har väntat på så länge

TS och Blomsteröga: håller med om att man inte ska nedslås och tro det värsta. Det sägs att det sista som överger en är hoppet. Du gör helt rätt, TS, att kontakta läkare efter sommaren. Nu vet jag inte vart du bor men där jag bor så har de sommarstängt.

För min del kändes det skönt att påbörja en utredning eftersom det finns problem med att få barn i släkten. Strax innan vi skulle få veta hur proverna hade gått var jag rädd över vilket svar jag önskade. "Det är inget fel på nån av er" Jaha, men varför blir vi inte då gravida? Alternativt "en av er har svårigheter därför att..." Jaha, ok... kommer vi aldrig få barn?

I de flesta fall så löser det sig på något sätt. När vi träffade IVF-läkaren så sa han på första mötet att det är vanligt att när man ska börja med IVF att man precis har blivit gravid på egen hand. BS tänkte jag direkt. "Det kommer aldrig hända mig" Men som sagt, det brukar lösa sig på något sätt. Kram

14 mån tog det tills vi blev gravida första gången. Men tyvärr slutade det med MA i vecka 11....
Efter det blev vi gravida på 7.e försöket efter. Men igen MA i vecka 11...
Ytterligare 11 månader senare fick vi ett nytt plus på stickan. Livrädd för ännu ett MA...
MEN det gick bra och vi fick en underbar liten flicka strax före jul!!

Håll ut - håll hoppet uppe - till sist funkar det!!!  

Jag gjorde mitt första försök med donatorinsemination (jag är ensamstående) i maj 2007. Sedan blev det 10 inseminationer till följt av 4 IVF:er med få ägg och 2 ggr där embryona dog i lab. Gick över till embryodonation i december 2010 men förlorade barnet i ett sent missfall april 2011. Blev gravid igen på tredje embryodonationen och förhoppningsvis får jag möta mitt barn i augusti/september i år.

 Jag hade varit tillsammans med min man i 7år innan vi lyckades skapa vår nu älskade son Olle helt på egen hand, visst vi gjorde utredningar som visade att inget var fel, jag åt hormoner men mådde otroligt dåligt av dem (alla gör inte det dock), tillslut gav jag upp hoppet och slutade med hormoner och annat, inget hände på ett halvår och jag accepterade på något sätt att jag aldrig skulle få lov att bli mamma........ blev mer än lovligt chockad och lycklig när jag förstod att jag var gravid    och min solkenshistoria slutar inte där, jag var ju totalt nöjd med min son och har över huvudtaget inte funderat på fler barn men i slutet av januari i år gjorde jag den underbara upptäckten att ännu en gång vara gravid! Beräknad förlossning blir dagen efter sonens 2års dag! Så det finns hopp!

Jag och sambon försökte i ca 1,5 års tid utan några som helst resultat. Båda har vi barn sedan tidigare förhållanden och är fortfarande relativt unga så vi trodde att de skulle väl inte bli några problem för oss. Varit hemskt varje månad när mensen dykt upp som ett brev på posten:/ 
Men nu igår... ett + på stickan!!

Jag kan inte riktigt tro att det är sant än, så lär testa mig minst 3 ggr till för att vara på säkra sidan;)

Men de jag vill säga är ge inte upp, ta istället kontakt med gyn och be om att få bli utredd. Vi hade nämligen varit i kontakt med dem bara 2 dagar innan glädjebeskedet. *lycklig*

Lycka till ni andra som också längtar.