Hej! BF första ungen närmar sej med stormsteg. Mår lite pissigt och tvivlar (återigen) på att jag kan vara vid mina sinnens fulla bruk som försatte mej i denna situation. Får panik av att tänka på vad jobbiga de närmaste 18 åren lär bli. Ååå hjälp mej, säg nåt positivt som kan väga upp!
Tack alla som har skrivit! Hade aldrig trott detta skulle bli en sån underbar tråd! Sparas och vårdas för framtida bruk! BF -2 nu och idag är en rätt bra dag :) Tack också för alla lyckönskningar
Det var just när jag fick barn som jag gick ett riktigt ( om man inte räknar med från jag föddes till jag blev 15) meningsfullt liv. Mina barn är min mening och mitt liv. Längtat efter barn sedan tonåren. Livet med barn är tuff men ett liv utan hade inte varit värt något alls.
POSITIVT:
- Det bästa som kan hända någon människa är att få ett barn. Helt övertygad!
- Alla andra problem känns som bagateller.
-Du blir fruktansvärt effektiv-
- Du njuter extra mycket av minsta lilla lediga stund eller sovmorgon.
- Du finner glädje i små saker.
-Du är ständigt stolt och vet att du i alla fall har gjort något riktigt bra här i livet :)
- Du får en massa nya vänner.
Listan kan säker göras ännu längre. Jag har två barn, 4 år och 3 månader. Första barnet var tufft, jättetufft. Men ju längre tiden går ju lättare blir det. Nu är hon fyra år, hur cool och grym som helst. En liten bästis till mig ;) Och nu med andra barnet njuter jag i fulla drag. Jag känner mig självklar och självsäker i föräldrarollen och vanan att uppoffra sig totalt finns redan där. Så denna gång är enklare och ren och skär njutning. Dessutom får jag njuta av min stora tjej ännu mer nu än när jag jobbar, vilket både hon och jag uppskattar.
LYCKA TILL!!! Det kommer att bli bra!
Funderade själv rätt mycket under min graviditet, ja hur livet skulle bli och hur vi skulle bli som föräldrar osv. I början var det rejält jobbigt, nästan ingen sömn, ingen tid till att laga mat eller äta, ingen tid till att gå på toa, ingen tid till någonting annat än att sitta och amma flera timmar i streck - och dottern blev inte ens mätt.. kändes det som. Efter någon månad började rutinerna falla på plats och självförtroendet som efter förlossningen legat rätt långt nere, blev bättre och bättre. Var rätt orolig kring det mesta när dottern var nyfödd, gjorde vi rätt, hur skulle vi få henne att somna så att vi också fick sova lite osv, men ju mer vi lärde känna det finaste vi har desto lättare blev allt. Nu känner jag mig som en jättebra mamma som har koll på det mesta kring henne. Finns det något finare än att vakna till ens dotters leende, eller för den delen, högljutt jollrande. Även om man samtidigt är helt slut som artist, då man mer eller mindre ammat natten igenom.. Sedan att vara den viktigaste personen i hennes liv och den enda som verkligen kan trösta henne som ingen annan, är faktiskt en helt enorm känsla.
Stort lycka till med bebisen! :)
De som svarar i den här tråden kanske inte är ett representativt urval utan de som mår bra och gillar att vara föräldrar... Fast å andra sidan har jag nog inte mött någon som inte tycker att det var fantastiskt att få barn.
Jag tyckte nog att det lät som ett smetigt joller innan jag själv fick barn. Sen kom min son och nu vet jag vad alla föräldrarna menade. För det ÄR verkligen fantastiskt med barnen. Jag har utvecklats som människa, vågat ställa krav på familjen som är varit rätt och riktigt för mig men som jag aldrig hade gjort före barnet. En överraskning för mig var just hur roligt det är med barn. Min son är 18 månader nu. Jag trodde att det bara var första bebistiden som var mysig men nu känner jag att det är en stor förmån att se honom växa upp och utvecklas.
Sen var första tiden rätt pissig. Att inte sova på nätterna var pest. Jag lipade varje dag. Jag kände att jag ville skydda mitt lilla knyte men inte direkt kärlek ändå. Det kom med tiden. Sen hade sonen en utmärkt känsla för när jag skulle äta och ville alltid amma då. Jag undrade om det skulle vara såhär tills de blir 18... nu har jag lärt mig att det hela tiden förändras, nya problem kommer, gamla försvinner men glädjen består... Oj, så smetigt.
Sen kan jag konstatera att det finna saker som underlättar. För mig är det att värna om sömnen, det är det viktigaste för inget fungerar annars, värna sexet - när det gått ett litet tag efter förlossningen iaf. Att inte ha för tätt inpå med syskon, inte jobba heltid efter att ha varit mammaledig 10 mån (det misstaget har jag gjort nu men inte nästa gång).
Lycka till!
Underbar tråd som får mig att se fram emot min första bebis ännu lite mer.
Ts- hur gick det för dig att bli mamma!?
Hej! Ja tråden blev verkligen helt fantastisk! Jag har läst med ett gråtleende flera gånger :) Jag har fått en fin liten pojk som är lugn och mysig för det mesta. Jag saknar mitt gamla liv jättemycket och är ofta ledsen för att det är så mycket jag inte kan göra nu. Men det är bara att acceptera och ta en dag i taget. Jag var inte redo att bli förälder men jag tror inte jag nånsin hade blivit det. Men stort tack igen alla som skrev och tröstade!
Min lilla är bara 5 veckor så än har jag mkt framför mig. :) Men kan säga att innan man fick barn hade jag lite svårt att ta till mig det där att man "känner sig varm i mamma-hjärtat" när bebisen ler första gången osv och att alla smågrejer skulle vara sån himla bit deal. Det kändes lite som att folk sa så för att för att bevisa att de var en bra mamma typ. Men jo, precis så är det! Det är svårt att förstå innan man får barn hur underbart allt smått faktiskt är! Och visst är det jobbigt men allt sånt glöms liksom bort när man får de där ljuvliga stunderna med sitt barn. För mig har det också känts som att min och makens band har förstärkts, VI har skapat detta underbara mirakel. Det är en sammanlänkas del av oss som vi får äran att följa i utveckling. Det finns inget finare än att se mitt barn och min man tillsammans, får mig att le varje gång.
Att ha barn är hundra gånger jobbigare än jag trodde men mer än tusen gånger roligare 
* Konstigt nog så blev det lättare att gå upp på morgonen. Jag har alltid varit en kvällsmänniska, och är fortfarande, men efter bebistiden är det mycket lättare att anpassa sig till morgontimmarna än innan :)
* Man får ett utmärkt skäl att ta sig i kragen och anstränga sig lite... Vi har båda blivit bättre på att städa, på att uppmärksamma helger (tex att faktiskt ta fram julpyntet etc) och att göra något av sin lediga tid. Det är lätt att man som vuxen blir lite blasé och tycker att man "sett allt" och att saker som jul och annat inte måste göras någon stor sak av, eller att man äter middag var för sig eller tar en macka vid diskbänken. Nu när det finns barn känner man att ansvar att anstränga sig och helt plötsligt får man ju då själv uppleva så mycket mer.
* Hur klyschigt det än låter så är det fantastiskt att få stå bredvid och se på när någon upptäcker saker för första gången. :)