Spermadonation
Jag har under en längre tid funderat på att bli spermadonator. Det här är en tanke som jag hållit för mig själv och inte diskuterat med någon. Jag lever i ett samboförhållande med en sexårig underbar liten dotter. För några månader kontaktade jag Karolinska för att höra mig för hur det går till. Jag fick komma på intervju och provlämning. Efter några månader blev jag kallad till ett nytt samtal. Innan samtal två berättade jag för min sambo att jag ska till Karolinska för samtal om att bli donator. Min sambo blir lite chockad och uttrycker sitt missnöje men säger att det är min kropp och mina spermer.
Kvällen efter mitt samtal har vi ett långt samtal. Jag inleder med att säga att inget är beslutat att jag vill diskutera igenom detta. Det visar sig att min sambo tycker det är väldigt fel med provrörsbarn över huvud taget och att det är sjukt att jag som frivilligt går med på något sådant här. Det här är värre än att vara otrogen eftersom det är helt onaturligt enligt henne. Det känns som om det inte finns någon gräns hur dåligt det är att donera spermer. Hon säger till och med att hon ska ta vår dotter och flytta här ifrån.
Min fråga till forummet är : Är det en så stor sak att donera spermer för mig är det nämligen inte det.
Anledningen till att jag gör det här för jag tycker att alla som kan ska få möjligheten att bli förälder.